I Douala låg regnet och väntade utanför staden, som en gäst som ännu inte bestämt sig för att stiga in. Termometern på apotekets vägg visade 24 grader, luften var tjock som lut, och Ébénézer Manga, bokhandlare vid Rue Joss sedan mer än trettio år, sköt upp järngallret med den vana axelryckning som alla män utvecklar när de gör samma sak varje morgon utan att längre tro på det.
Han lade ut tidningarna på bordet innanför dörren. Han läste dem inte för nyheternas skull. Han läste dem som en gammal katekist läser evangeliet: för att kontrollera att texten inte ändrats under natten.
Den hade inte ändrats. Den hade bara flyttat sig söderut.
I en kuststad i Iran som heter Sirik hade ett bröllop hållits kvällen innan. Det finns inget som liknar ett bröllop. Kvinnorna hade lagat mat i 3 dagar, någon hade lånat en generator, en pojke hade fått i uppdrag att hålla i lamporna och hade tagit uppdraget på blodigt allvar. Sedan kom missilerna. Fem döda, 63 skadade, bland dem kvinnor och barn, och ett barn som inte kommer att bli äldre.
Manga läste kommunikén från den anfallande makten två gånger, för han ville njuta av hantverket. Det talades om mål. Det talades om kapacitet. Det talades inte om lampor, om generatorn, om den lånade grytan. Detta var, tänkte han, samma grammatik som en gång hade förklarat för hans farfar att byn inte brändes ner utan pacificerades.
Och som alltid dröjde det inte länge innan prästen kom och välsignade saken. Den här gången hette prästen Mike Johnson, var talman i det amerikanska representanthuset, och förklarade offentligt att lögnen ingår i vissa iraniers religion. Manga satte sig ner. Han hade hört meningen förr, ordagrant, i sin barndoms missionsskola, fast då hade den handlat om honom själv: de ljuger av naturen, ni får aldrig tro på vad de säger, det är därför vi måste tala i deras ställe. Det är en oöverträffad uppfinning. Har man väl fastslagit att offret inte kan tala sanning behöver man aldrig mer lyssna på vad det säger om sina döda.
Vid tiotiden kom Bertrand, som var 22 år, hade en examen i juridik och ett arbete som inte fanns, och som kom till bokhandeln varje dag för att bli arg på ett bildat sätt.
Han slog i disken. Hade Manga läst om Honduras? Domstolen hade lagt ner målet mot förre presidenten Juan Orlando Hernández, anklagad för penningtvätt och bedrägeri i en korruptionshärva av imponerande format. Anledningen var att presidenten i Washington hade benådat honom. En amerikansk benådning, och en honduransk domstol packade ihop sina papper som en tjänsteman som fått nog för dagen.
Manga log för första gången den morgonen, och det var inget vänligt leende.
Han hade skrivit om den mannen hela sitt liv. Inte om Hernández, utan om typen. Den lokale herren som styr på någon annans mandat, som bär landets flagga på kavajslaget och landets pengar i en väska med en annan mans namn på. Kolonialismens verkliga geni var aldrig soldaten. Det var upptäckten att man kan låta de underkuvade själva sköta förvaltningen, bara man behåller nyckeln till dörren. Domstolen i Tegucigalpa hade den morgonen påmint världen om vem som har nyckeln.
Och den som trodde att detta var en olyckshändelse kunde vända blad till Brasilien, där man nu på fullt allvar diskuterade amerikansk inblandning i det stundande valet. Tidningarna kallade det ekon av kalla kriget och påminde om 1962, då Kennedyadministrationen pumpade in pengar för att få bort en vänsterpresident. 64 år senare hade metoden knappt fått en ny fasad. Manga fann det närmast rörande. Ett imperium som inte ens bemödar sig om att uppdatera sin repertoar är ett imperium som har slutat frukta publiken.
Vid middagstid kom det förstås en historia som fick honom att skratta högt, vilket är den enda hygien som återstår.
Sjön Ontario hade döpts om. I ett amerikanskt karttjänstprogram hette den numera Lake America, sedan bolaget lytt en presidentorder, och det var det andra teknikföretaget som gjorde det. En konkurrent hade vägrat, meddelat kort att vi ändrar den inte, och blivit den mest nedladdade appen i landet.
Nomenklaturen. Alltid nomenklaturen. Innan man tar ett land tar man dess ord. Manga kunde rabbla namnen på gatorna i sin barndomsstad i två versioner, den ena påhittad i Paris. Det som var nytt var bara skalan på fräckheten: nu räckte inte längre Afrika, Asien och Latinamerika, nu behövde man byta namn på grannens sjö. Och samma dag lät samme president förstå att han såg över det amerikanska stödet till britterna i Falklandsfrågan, inte av omtanke om öarna, utan som påtryckning för att få London att höja sina försvarsutgifter. Herrarnas herre säljer inte längre skydd, han hyr ut det, och hyran justeras kvartalsvis.
Bertrand ville veta varför bokhandlaren log åt Europa i stället för att gråta åt Iran.
För att Europa, sade Manga, just nu genomför sin egen katekesundervisning, och tror att den handlar om något annat. I Sverige, till exempel, där man hållit långa tal om vikten av rent vatten, är nu både regering och opposition beredda att luckra upp miljölagar för gruvnäringens skull, eftersom Europa måste bli självförsörjande på kritiska råvaror. Manga kände igen varje ord utom ett. Formeln lyder alltid likadant: det ligger något värdefullt under marken, folket som bor ovanpå har åsikter, och åsikterna vägs mot nödvändigheten och befinns lätta. Skillnaden är bara att gruvan den här gången ligger hemma. Vem som helst kan vara en koloni om priset på metallen stiger tillräckligt.
På eftermiddagen kom regnet, det som hade väntat utanför staden hela dagen, och slog ner över plåttaken med en sådan bestämdhet att man inte hörde radion.
Där hade de talat om Nepal. Störtfloden hade dödat över tusen människor och skadorna beräknades till 5 miljarder dollar, en tiondel av hela landets ekonomi. En änka hade svimmat vid kremeringsplatsen i Katmandu och burits bort av sina släktingar. På andra sidan gränsen, i Tibet, hade katastrofen städats ren av censuren och presenterades som en välskött olycka.
Manga tänkte att här hade man äntligen jämlikhet: det är exakt lika vått att drunkna på båda sidor om en gräns. Sedan skildes vägarna. I det ena landet fick sorgen skrika, i det andra fick den fylla i en blankett.
Och i en notis längre ner, den sortens notis som ingen läser eftersom den handlar om människor som inte producerar något, stod att sex miljoner afghaner nu drivits tillbaka över gränsen från Pakistan och Iran, varav en miljon bara i år. En av dem sade: jag har aldrig varit i Afghanistan.
Bertrand frågade, som han alltid gjorde innan han gick hem, vad man skulle göra åt allt detta.
Manga rullade ner gallret och tänkte på sin farfar, på lamporna i Sirik, på änkan i Katmandu och på pojken som aldrig sett landet han skickats till.
Man skriver ner namnen, sade han. Makten har alla vapen utom minnet. Det är därför den lägger så mycken möda på att döpa om sjöar.