Två vägar sträckte sig genom mörkret
den natten i slutet av februari,
och de som valde den ena –
den som ledde till Teherans horisont –
visste att det inte fanns
någon återvändo
Ayatollan föll i det första anfallet
Tusen människor har dött sedan dess
Siffrorna växer som snö mot en stenmur,
lager på lager,
och ingen vet ännu
var gränsen går
Hormuzsundet ligger stilla nu,
den trånga passagen
där oljetankrarna brukade glida fram
som långsamma fiskar
Iran hotar att sätta eld på fartygen
Priset klättrar mot hundra dollar fatet
I Stockholm, i London, i Tokyo
darrar börserna
som björkar i hård vind
Men så kom ett rykte –
att Iran sökt hemlig kontakt
för att stoppa kriget –
och marknaderna andades ut,
åtminstone för en stund
I Washington röstade senaten
om att tvinga presidenten
att söka kongressens godkännande
Resolutionen föll längs partilinjen
Fyra amerikanska soldater har dödats
av en iransk drönare
Deras namn har offentliggjorts,
fyra namn bland tusentals
Ute i världen marscherar människor
I Aten, i London, i Washington
rör sig demonstrationstågen
mot ambassader och regeringsbyggnader
Sveriges utrikesminister
manar till återhållsamhet och diplomati –
den sortens ord
som läggs på bordet
när ingen vet vad mer som kan göras
Och mitt i allt detta,
i detta land som ligger långt från eldarna,
närmar sig Melodifestivalens final
På lördag tävlar tolv artister i Solna
Oddsen pekar på Felicia
Det är den andra vägen –
den som leder mot musik
och sting av vår
Snön smälter i Malmö
Folk samlas kring något
som varken dödar eller bränner
Det finns ett slags trotsig tröst i det
but I have promises to keep,
and miles to go before I sleep
Skogen är mörk i kväll
Men vi har löften att hålla, alla vi,
och långt att gå
innan vi sover
