Harringtons dag började, som den alltid gjorde, med te och en viss förvåning över att han ännu levde. Morgonen var grå i aprilens sämsta bemärkelse: den sortens engelska grå som inte längre var vinter men som inte heller hade beslutat sig för att bli vår. Han kunde inte säga om det regnade eller bara hängde en fuktig hinna i luften som bäddat in buskarna kring kanalen och gjort dem obegripliga. Han gick ner till kiosken och köpte Times och Guardian, fastän han visste att båda skulle säga ungefär samma sak, med små nyanser av glädje eller avsmak.
USA hade bordat ett iranskt lastfartyg i Omanbukten. Han tänkte på det som ett smakprov av den äldre världen: en amerikansk jagare som avlossade varningsskott, en kapten som inte lydde, ett beslag som presidenten kallade legitimt och Teheran kallade sjöröveri. Ord var alltid viktiga i sådana sammanhang. Han mindes en kväll i Freetown 1943, då hans chef hade förklarat för honom att allt under örlogsflagg var krig och allt under handelsflagg brott, och att mycket diplomatisk möda lades på att hålla dessa två kategorier åtskilda. Han mindes också att han hade skrattat då, och att han aldrig hade kunnat skratta på riktigt samma sätt efteråt.
Oljepriset hade stigit sju procent över natten. WTI hade rört vid nittioett dollar. Så var det alltid. När någon skulle dö, tjänade någon annan pengar, och de två personerna hade vanligen ingen aning om varandras existens. Det var inte försvarligt, tänkte Harrington, men det var vad som skilde människor från moraliska varelser: förmågan att inte tänka på den tredje personen, den som inte var med i förhandlingen.
Han bläddrade till världssidorna. I Washington hade justitiedepartementet utsett en gammal advokat åt presidenten – en man Harrington inte kände men kunde föreställa sig med en viss noggrannhet – att leda utredningen mot den tidigare CIA-chefen. Det var en sorts uppror han kände igen. Det fanns dagar under kalla kriget då han hade sett yngre tjänstemän börja tala om sina överordnade som fiender, och han hade lärt sig att räkna månaderna tills de själva skulle bli det. Ingen tjänst var en fästning. Underrättelseväsendets historia var en historia av män som ansett sig omistliga tills de en morgon fick reda på att de inte längre var det, vanligen över telefon.
I London utredde polisen bränder mot synagogor. En skuggig islamistisk grupp med möjliga förbindelser till Teheran hade tagit på sig ansvaret för flera nattliga attacker. Harrington hade tillbringat tillräckligt av sitt liv i sådana rum, där en man i slips förklarade diskret för en annan man i slips att vissa uppgifter inte skulle läcka ut, för att veta att det alltid var de skuggiga grupperna som till sist visade sig vara de tydligaste. Man ljög inte i skuggor. Man ljög i ministerkonferensrum, med te och kakor.
I Iran hade myndigheterna lättat något på internetblockaden, som nu pågått i mer än femtio dagar. Kritikerna kallade det ett graderat internet: tillgång åt de trogna, mörker åt de övriga. Han tänkte att det var en sinnrik administrativ metod. Den skapade inte opposition utan beroende. De som fick åtkomst till världen skulle beskydda den lilla förmånen mot dem som inte fick, och staten kunde sitta stilla och betrakta medborgarna ange varandra på eget initiativ. Det var en katolsk sorts tyranni. Nåden delades ut godtyckligt och lydnaden kom av rädslan för att förlora den.
Påven Leo XIV hade talat i Angola, vid en helgedom för minnet av slavhandeln, om det stora lidandet. Harrington hade aldrig haft mycket till övers för apologier som kom hundra år för sent, men han tyckte om att påvar reste. De reste som om de trodde att ord spelade roll, och då och då verkade det som om de hade rätt. Han själv hade inte varit i kyrkan sedan hans hustrus begravning, men han läste fortfarande påvens uttalanden som en man läser vädret i ett land han aldrig skulle besöka: med intresse, med tvivel, med en halvhjärtad saknad efter något han inte ville tillbaka till.
Längst ner på första sidan, nästan undanstoppad, fanns notisen från Louisiana. En far hade skjutit åtta barn, varav sju var hans egna. Polisen hade kallat det en familjekonflikt. Harrington lade tidningen på bordet och satt en stund och såg ut över kanalen.
I alla de år han hade samlat information åt imperiet hade han aldrig riktigt förstått varför det största mörkret alltid fanns inuti hus. Han hade sett män sprängas i Saigon, han hade sett kvinnor grävas fram ur Liverpools murar, han hade sett soldater dö ensamma i rum som luktade desinfektionsmedel. Men den ondska som lättast tog andan ifrån honom var den som ingen uniform kunde ursäkta: en far med ett vapen, ett rum, barn. Han tänkte på det vanliga teologiska argumentet att människans fria vilja var Guds dyraste gåva, och han tänkte, som han alltid hade tänkt, att det var ett argument som aldrig hade övertygat någon som suttit i sådana hus efteråt.
Himlen över Berkhamsted hade inte ljusnat. Det var möjligen kallare nu än vid gryningen, eller möjligen inte. Väderleksrapporten hade varit oläslig i morgonens tidning – en förvanskning i radiosändningen, sade de – och Harrington hade lärt sig att tycka om de dagar då ingen kunde säga vilken temperatur luften höll. Det var en ärlighet han aldrig mötte i övrigt.
Han vek ihop Times och lät Guardian ligga kvar på bordet. På sidan fyra, i en fotografisk notis, hade en ukrainsk polischef avgått efter en video som visade hans män fly från en skottlossning i Kiev. Harrington hade sett filmen. Det fanns i den en spegel för varje man som någonsin hade arbetat i offentlig tjänst: ögonblicket då ens egen rädsla visade sig mätbar i bilder, och då det inte längre räckte med att ha fattat rätt beslut. Man måste också ha sprungit åt rätt håll.
Klockan blev elva. Den tyste amiralen på sin amerikanska jagare hade sannolikt frukost nu. Han skulle sitta vid ett bord av stål, äta något saltare än vad läkaren tillåtit, och vänta på Teherans svar. Teheran skulle komma med sitt svar. Svaret skulle möjligen innebära att oljepriset steg med ytterligare fem procent, att tre pojkar från Dhaka dog i värmen därför att de inte längre hade råd med el, att en katolsk kyrkogård i Beirut skändades av soldater som kände sig fria.
Harrington drack teet och tänkte att han hade sett alltsammans förut. Det var ingen tröst. Det var bara det enda han visste.
