God morgon, mina damer och herrar, och hjärtligt välkomna till en föreställning som ingen har hunnit repetera men som hela publiken ska betygsätta på söndag.
Jag står här i Malmö. Termometern visar 13 grader och himlen är molnig på det där skånska viset som betyder att ingenting egentligen har bestämt sig. Ett perfekt väder för en valrörelse. Man kan varken ta av sig jackan eller behålla den på, och precis så ser det ut i tidningarna också.
Låt oss börja med musiken, eftersom jag råkar vara musikalisk och därmed lider mer än andra.
Partierna har nämligen skrivit vallåtar. Alla har gjort det. Och en musikvetare som blivit ombedd att lyssna igenom alltihop har sammanfattat resultatet med orden "väldigt tafflig musik", vilket i den branschen får räknas som en dödsruna med blommor. Samtidigt går det som tåget för en viss Fröken Snusk, vars låt med Jimmie Åkesson passerat 600 000 lyssningar på Spotify, tätt följd av en kollega som undrar vad som händer om man frågar Nooshi. Partierna har alltså gjort musik av sin politik, och allmänheten har gjort politik av sin musik, och båda parter är lika förvånade.
Vi har skrivit en sång om vår budget i moll,
med refräng och med fiol och med gnäll.
Den har spelats upp av mamma och en morbror i Tranås
och en hund som råkat vara vaken sent en kväll.
Men den visa som går som tåget genom land och genom stad,
den är skriven av en fröken. Inte oss.
Hon har 600 000 öron. Vi har fått en recension
där ordet tafflig står i fetstil som en koloss.
Tack. Applåden får ni spara till valnatten.
Från musiken går vi raka vägen till dramatiken, för i torsdagens partiledardebatt inträffade det som varje revyförfattare drömmer om och aldrig vågar skriva: en herre i talarstolen frågade varför en dam alltid är så sur.
Jag vill be er begrunda ordet. Sur. Fyra bokstäver, en hel världsåskådning. Sur är mjölken på tredje dagen, sur är minen på den som förlorat i kort, sur är den enda smakriktning i svenska språket som också kan användas som partipolitiskt argument. Och damen i fråga, som råkar leda oppositionen, svarade att hon var sur därför att hon möter ungdomar som får börja sitt vuxna liv i arbetslöshet, och tillade senare att det inte är ovanligt att män kallar bestämda kvinnor för sura.
Där satt den, mina vänner. Det var som att kasta en tårta och få tillbaka receptet.
Hon är sur, sa han, hon är tvär och sur,
och det sades med ett leende av flanell.
Hon är sur, sa han, av naturen och natur,
och publiken skrattade lite för snällt.
Men hon lutade sig fram och sa: jag skall berätta
varför minen sitter tung som våt cement.
Jag har mött en ung person som börjar livet utan jobb,
och det suret, kära herre, är er present.
Nästa nummer i programmet heter Skulden, och det är en stafett.
De svenska femtonåringarna har slagit bottenrekord i Pisa, den där kunskapsmätningen som med jämna mellanrum får hela nationen att känna sig som en förälder på utvecklingssamtal. Alla partiledare har en förklaring. Det märkliga är att de har olika förklaringar, samtliga övertygande, samtliga varandras motsatser. Och när experterna tillfrågas säger de att ingen av förklaringarna håller hela vägen.
Det är ett mycket ovanligt lopp, detta. Stafettpinnen är glödhet, alla springer, ingen har startnummer, och målsnöret har flyttats till nästa mandatperiod.
Och medan detta pågår kommer vallöftena som droppar från en otät kran. Ett nytt löfte varannan dag, ibland två. Så många att när en reporter i Jönköping gick ut och läste upp löftena för partiernas egna valarbetare kunde de inte alltid tala om vem som lovat vad. Jag finner detta djupt sympatiskt. Det finns en särskild sorts frid i att inte känna igen sin egen röst.
Men det finaste numret i dagens tidning kommer från Sörmland, och jag ber er sitta still under det.
Där har polisen fått in klagomål om olaglig vattenskoterkörning. Nu är det nämligen så att vattenskoter i det länet endast är tillåten på två sjöar. Lagen är alltså glasklar. Problemet, förklarar en talesperson, är att det är svårt att lagföra förarna.
Ni hör själva. Det finns en regel, den är otvetydig, den överträds oavbrutet och ingen kan göra något åt saken. Detta är inte en nyhet. Detta är en hel svensk samhällsfilosofi sammanfattad på fyra rader i lokalredaktionen, och jag vågar påstå att den som förstår sjön Viren förstår riksdagen.
Så till något som inte är roligt alls, och det ska ni ha, för en revy som bara skrattar är en revy som ljuger.
I dag är det 25 år sedan flygplanen flögs in i tornen i New York och närmare 3 000 människor dog. Vid Ground Zero hålls ceremonier i dag, och staden markerar dagen med en borgmästare som är den förste muslimen på posten, vilket säger något om hur långt ett kvartssekel kan bära ett samhälle i riktningar ingen förutsåg den morgonen. Jag tänker på alla som var vuxna då och är gamla nu, och på alla som inte var födda och i dag ska lära sig det i skolan, i just den skola vi nyss grälade om.
Jag lämnar det där. Man ska inte göra nummer av allt.
Och så, innan ridån går ner, vill jag berätta om dagens vackraste initiativ.
En förening av mammor i ett av de utsatta områdena har tagit fram en egen valkompass. Inte partiernas frågor, utan de frågor mammorna själva anser vara viktiga, för att sänka tröskeln till vallokalen. Det kan ställas bredvid en annan uppgift från samma morgon: andelen utrikesfödda i riksdagen ligger kvar på 8 procent, exakt samma nivå som efter valet 2010, medan andelen röstberättigade som är födda utomlands har stigit till 16 procent.
Där har ni hela föreställningen i två siffror. På scenen står ett sällskap som sjunger taffligt om ett land, och ute i salongen sitter en publik som fått lära sig att den ska applådera men inte gärna komma upp på scenen. Och så gör några mammor i en förening det som ingen revyförfattare kan göra: de skriver om manuset underifrån.
Det är molnigt över Malmö. Det är 13 grader. Det är tre dagar kvar.
Så stäm nu era strängar, mina damer och min herr,
ty sången är för viktig för att sjungas bara i moll.
Den som nynnar för sig själv blir sällan riktigt hörd,
och den som aldrig sjunger blir en roll.
Gå och rösta. Sedan hör vi vilka toner som höll takt
när hela orkestern satte av i vild galopp.
För publiken har en replik i det här stycket, kära ni,
och den är kort, och den är stark, och den är: plopp.
Tack för i dag. Ridå.