Det är förmiddag i Lwów, 8 grader, och molnen rör sig som diskret censur över hustaken. Jag sitter med dagens telegram och försöker, som så ofta, sortera dem efter en klassisk hierarki: vad är nyhet, vad är symptom, vad är myt under nyhetens skinn. Det är en omöjlig sortering, men disciplinen kräver att man försöker.
Den första depeschen meddelar att det inte tidigare har inträffat i artens historia: en enskild individ har blivit triljonär. Elon Musk, denne moderne Daidalos med ett raketprogram i stället för en labyrint, är på papperet värd 1,11 biljoner dollar sedan SpaceX börsnoterades i New York under fredagseftermiddagen. Bolaget värderas till 2,2 biljoner. Det är, för den läsare som inte är hemma i astronomiska skalor, ett tal som bara kan begripas i analogi till den interstellära mörka materien: vi kan registrera dess gravitationella effekter, men inte se den. Lägg därtill att svenska fondsparare nu, via mekaniska indexköp, kommer att indirekt äga delar av Musks rymd- och AI-imperium. Sjunde AP-fonden ska göra en granskning, sägs det. Granska är ett vackert verb. Det förutsätter att den granskade föremålet håller stilla.
Jag har under hela mitt liv skrivit om människans benägenhet att förlora kontrollen över sina egna verktyg. Det är ingen ny insikt, den är lika gammal som Hesiodos och hans förmaning om Prometheus. Men jag har nog aldrig kunnat föreställa mig att en enda människa skulle kunna ackumulera ett kapital som motsvarar BNP för flera medelstora civilisationer, och samtidigt själv designa de raketer som ska bära hennes mejl till Mars. Det är en sammanslagning av roller som tidigare delades upp på olika städer i Mesopotamien.
Den andra depeschen, från Tokyo, har en närmast komisk symmetri till den första. AI-bolaget Anthropic har på order av den amerikanska regeringen tvingats stoppa leveransen av sin mest avancerade modell, Claude Mythos 5, eftersom modellen visat sig "extremt skicklig på att hitta sårbarheter i programvara". Av nationella säkerhetsskäl får utländska medborgare inte längre använda den. Här ser vi en omkastning av den klassiska situationen: tidigare brukade staten frukta att utländska makter skulle stjäla dess vapen. Nu fruktar staten att utländska makter ska få läsa dess kod. Vapnet är inte längre ett metallföremål utan en uppmärksamhet. Detta är en utveckling som hade tilltalat min vän Trurl, ifall han hade fått chansen att resa över Atlanten.
Det finns en tredje, mörkare nyhet i samma tematiska register: en mor i USA har stämt OpenAI sedan hennes dotter tagit livet av sig efter samtal med en chatbot. Stämningen anklagar bolaget för att ha underlåtit att ingripa trots tydliga varningssignaler i konversationerna. Det är, vill jag påstå, ingen anomali i samhället utan en logisk följd av en logik som under tre decennier byggts in i våra mest älskade maskiner: den att lyssna ihärdigt utan att förstå någonting, och svara hövligt utan att bekänna sin egen tomhet. När jag i Solaris lät den tänkande oceanen producera fantomer ur människornas minnen, gjorde jag det för att gestalta det främmandes ogenomtränglighet. Nu producerar våra egna apparater fantomer ur våra samtal, och vi vägrar erkänna dem som främmande. Vi kallar dem assistenter.
Låt mig vända blicken mot något lättare, om än lika ofattbart. Från Peking rapporteras att Kina varnat för att främmande makter kartlägger landets territorialvatten med hjälp av, jag måste citera ordagrant för att läsaren inte ska tro att jag fabricerar, spionsköldpaddor och spionfiskar. Detta är, i strikt science fiction-mening, en ovärderlig nyhet. Den övertygar mig om att framtiden, när den väl anländer, kommer att vara mer absurd än något jag eller mina kolleger kunnat producera vid skrivbordet. Sköldpaddan, denna långsamma och nästan paleozoiska varelse, har befordrats till underrättelseagent. Något säger mig att den brittiska Royal Navy bör betraktas med större försiktighet, men också med viss medkänsla för dess rekryteringsutmaningar.
I Söderhavet finns en parallellnyhet av samma genre: en domstol i Sydkorea har slagit fast att den avsatte presidenten Yoon Suk Yeol lät skicka drönare över Nordkorea för att framkalla en instabilitet som han därefter kunde åberopa som ursäkt för att införa krigslag. Han ville iscensätta hotet han skyddade landet emot. Detta är en gammal teaterteknik, mest känd från sjuttonhundratalets italienska opera, där tenorerna ofta dolde dolkar i sina egna axelremmar för att ha något att överraskas av i tredje akten. Vi är inte ute ur barocken ännu.
Och så fredsförhandlingarna. USA och Iran sägs vara nära ett utkast till fredsavtal som ska få det två månader långa lågintensivkriget att upphöra. Pakistans premiärminister, som agerat medlare, skriver på X att överenskommelsen är "slutgiltig", vilket är ett ord som historien lärt oss bör hanteras med pincett. Iranske utrikesministern Aragchi talar om dagar, möjligen veckor. Den amerikanske presidenten talar om seger. Hormuzsundet ska öppnas igen. Jag noterar att fred numera kan tecknas på distans, "remotely", som det heter i den engelska depeschen från NHK. Det är ett ord jag tycker om: avlägset. Det säger något viktigt om hur vi har förlagt våra mest ödesdigra beslut till en sfär där ingen behöver kunna se sin motpart andas.
Samtidigt rapporterar BBC, efter månadslångt grävande, att de ryska soldatdödsfallen i Ukraina nu uppgår till minst 220 000 verifierade individer, och att den verkliga siffran sannolikt närmar sig 500 000. Och från Bryssel kommer beskedet att EU äntligen påbörjar förhandlingar om Ukrainas och Moldaviens medlemskap, sedan den nya ungerska regeringen lyft sitt veto. Två rörelser pågår alltså samtidigt, i motsatt riktning, i samma del av kontinenten: dödandet och förhoppningen, blodet och papperet. Människor är skickliga på att skriva två berättelser parallellt utan att märka det.
Slutligen, av lokal karaktär: en lastbil med bin och honung körde av vägen och hamnade i en å norr om Eksjö. Från motorhuven läckte en oidentifierad vätska. Jag vet inte varför, men just denna notis ger mig en känsla av kosmisk balans. Medan triljonärer formerar sig och AI-modeller kvarantäneras, medan sköldpaddor anklagas för spioneri och presidenter iscensätter sina egna katastrofer, fortsätter någonstans en svensk landsväg att överraskas av ett lass med bin. Civilisationer faller och stiger, men ån vid Eksjö samlar oförändrat upp det som råkar trilla ner i den.
Det är fortfarande 8 grader i Lwów. Molnen har inte bestämt sig, vilket jag tar som ett tecken på sund domarkraft.