Det är kväll, det är helg, det är allhelgonatid,
och jag spänner min dragharmonika på rygg,
och en lykta jag har, men den ger ingen frid,
och på vägen är leran så djup och så trygg.
Om jag nämner en vind, så är måttet, min vän,
kilometer i timmen, så räknas det nu,
och procent är för fukten, och så börjar vi sen,
och nu lyssna, min bror, och nu lyssna, min fru.
Uti Karlstad är åtta och mulet och blött,
vinden åtta, och fukten är hundra, på pricken,
det är luft man kan supa, och Klarälven trött
har gått upp genom gatan och in uti dricken.
Drag en ton, drag en till, ty en visa är god,
när det mulnat i skyn och det svalnat i blod.
Ty i kväll brinner ljusen på gravar i land,
och jag tar av min hatt, och jag spelar så sakt,
för den döde är artig och kräver ej grand,
och om väder har ingen av dem nånsin klagt.
Uti Stockholm är åtta och mulet och still,
vinden tre, åttiosju, knappt en flagga sig rör,
och en hovman på kajen vet allt vad han vill,
men det sade han aldrig, ty tänk om man hör.
Men i Uppsala fyra, och mulet och rått,
vinden sju, nittionio, så det fattas blott ett,
där jag läste latin, och vad jag har förstått
är att punschen var lärd, och att notan var rätt.
I Linköping fem, över slätten ett drag,
vinden tio, åttioåtta, och mulet därtill,
och en domprost har sagt att han väntar en dag
då Vår Herre tar bort detta lock, om han vill.
Men i Göteborg elva, det varmaste här,
fastän mulet, och vinden går lugnt på en åtta,
åttiosju är dess fukt, och en sillgubbe där
har en vits som kan sänka en hel liten flotta.
Uti Malmö är tio och halvklart, minsann,
och blott där i hela riket har skyn fått en spricka,
vinden åtta, åttiofyra, det torraste jag fann,
och en gås tänker Mårten och börjar att hicka.
Uti Visby är sju, och det mulna står kvar,
vinden fyra, åttionio, och muren är grå,
den har sett hanseater och har inget svar,
och den tiger om dem och om oss också då.
Drag en ton, drag en till, ty en visa är god,
när det mulnat i skyn och det svalnat i blod.
Uti Östersund fem, under mulet, och still,
vinden fyra, nittiofyra, ej ringar på sjön,
och i Storsjön gör odjuret allt vad det vill,
och det vill ingenting, och det sover i lön.
Uti Sundsvall blott tre, det är kallast i kväll,
vinden tre, nittioåtta, och mulet och grått,
och en sågverkspatron har sin päls, lugn och säll,
och han fryser ändå, fast han räknat och fått.
Uti Umeå sex, och där mulet står än,
vinden tio, nittiosex, genom björkar ett sus,
och en björk har fått nog och vill gå hem igen,
men hon har ju ej skor, och hon har inget hus.
Men i Luleå fem, och där blåser det värst,
vinden tolv, nittiofyra, det mesta i natt,
och en gubbe gick hem efter hatten, och först
kom han hem med en annans, och den satt som den satt.
Längst i norr ligger Kiruna, mulet och fem,
vinden elva, nittioåtta, och två mer än i Sundsvall,
och en gruvdräng går upp och vill vända sig hem,
och han skrattar åt söder, som alltid är kall.
Drag en ton, drag en till, ty en visa är god,
när det mulnat i skyn och det svalnat i blod.
Nu är visan till ända, och bälgen är tom,
det blev elva i väster, i Norrland blott tre,
och till sist uti Karlstad till hundra jag kom,
och vad mer man kan väta, det får ni väl se.
Och om någon i kväll har ett ljus över, så
låt det brinna för den som var galen och varm,
han var full, han var fattig, han fick ändå gå
hela vägen med dragspelet under sin arm.
Drag en ton, drag en till, ty en visa är god,
när det mulnat i skyn och det svalnat i blod.
Gustaf Fröding läser kvällsvädret, lördagen den 31 oktober 2026.
