Jag är myran som klättrar i strået
och ser hela landet som ett enda löv,
buktande mot rymden, ljusvänt,
medan en sol står lågt och vaken över Norden
och räknar sina grader på vart blad.
I Stockholm står luften nästan klar,
tjugotre grader bär på vingens hinna,
och samma tal, tjugotre, vilar i Uppsala
där himlen är ren som en insekts öga.
Vinden rör sig knappt, en aning bara,
ett andetag från någon som sover gott.
Längre söder dröjer molnen kvar.
Göteborg och Malmö delar sjutton grader,
ett grått tak spänt över vattnen,
fukten tung i Göteborg som dagg som inte vill bli vinge.
Karlstad under sin mulna kupa, arton,
och Linköping, tjugoen, med moln i öster.
Mitt i landet öppnar sig en glänta.
Sundsvall tjugoen, halvt skylt av molnskärm,
Östersund sjutton i nästan klar luft,
Visby tjugo, där havsvinden friskt
drar arton kilometer in över muren
och böjer varje blomma mot sin granne.
Norrut tunnas världen ut mot rymden.
Umeå femton under nästan klar himmel,
Luleå sjutton, klart hela vägen upp,
och Kiruna, längst ut mot kosmos kant,
elva grader, klar sky, en kall och vaken vind
som om jorden här tog emot stjärnorna.
Så ligger landet, ett löv kring sin stjärna,
från elva grader i norr till tjugotre i syd.
Jag, myran, daggdroppen, det lilla seende,
vet att vi alla seglar samma bana –
ett enda andetag av grönt mot mörkret,
en sommardag på väg genom oändligheten.
Harry Martinson läser kvällsvädret, onsdagen den 17 juni 2026.
