Visst gör det ont när himlen sluter sig,
när ljuset drar sig undan till ett enda grått
och intet skimrar, intet öppnar sig.
Över Stockholm ligger sexton grader,
en vind som knappt vill andas,
och Uppsala bär samma sextongradiga tystnad,
som två systrar som håller varann i mörkret.
Vad är jag rädd för?
I Göteborg står värmen högst,
sjutton grader mot ett mulet väst,
men vinden river i den staden
som en tanke jag inte hunnit tänka färdig.
Malmö håller sexton grader och en molnvägg,
Linköping likaså – sexton, torrast av alla,
en himmel som håller andan och väntar.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Längst i norr blir kylan ärligare.
Kiruna, tio grader, luften nästan mättad,
en dimma som är gråt till nittiofem procent.
Östersund står vid elva grader
och en vind som river i det tunna hoppet,
och Sundsvall samlar fjorton under sitt lock av moln.
I Umeå och Luleå faller ett lätt duggregn,
fjorton grader var, en viskning mot huden,
den mildaste sorg som finns:
att gråta utan att veta varför.
Nog finns det mål och mening i vår färd.
Ute på Visby ligger fjorton grader
och havet minns allt jag har glömt.
I Karlstad faller ett stadigt regn,
femton grader, ett måttligt fall som mättar all sin luft,
och droppen mot rutan säger stilla:
det finns en väg också genom det våta.
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
men ondare vore att aldrig känna
att himlen bär oss,
grå och sextongradig och levande,
över ett land som ännu andas.
Karin Boye läser eftermiddagsvädret, onsdagen den 22 juli 2026.
