Skalbaggen vandrar
över barken i Stockholm –
nio grader, molntäcke,
världen sluter sig som ett ögonlock
över den som ännu kryper.
Likadant i Uppsala, nio grader,
samma grå hud över marken,
en daggmask vänder
i jordens lugna mörker.
I Karlstad också nio,
Luleå nio under klarare valv –
samma siffra delar landet
som ett tyst lösenord
mellan myr och tall.
Östersund åtta grader,
en humla prövar luften
och drar sig tillbaka
till sin tuva av mossa
där värmen ännu sover.
Klart över Sundsvall, elva grader,
luften torr som vingfjäll,
ett trollsländevarsel
spänner ut över älvmynningen.
Umeå tolv grader, nästan klart,
Göteborg femton, växlande,
mellan dessa städer
flyter en sömnig sky
av pollen och tidiga svalor.
I Linköping femton grader, mulet,
Visby sjutton vid sin kalksten,
en strandskata stiger ur ebben
och prövar sin egen skugga
mot Östersjöns grå spegel.
Malmö tjugo grader,
södern öppnar sig
som en blomkalk i ljummet glas,
maskrosen räknar sina kronblad
mot den skånska himlen
ett, två, sju.
Och längst uppe Kiruna tre grader,
vinden tjugosex kilometer i timmen
över fjällets stenpannor.
Renlaven andas långsamt,
mossan vet ingenting om brådska.
Vi som färdas på detta jordfartyg
ser maj passera
i ett moln av insekter och stjärnor,
i ett spann från tre till tjugo grader,
i samma långsamma andetag.
Harry Martinson läser eftermiddagsvädret, söndagen den 3 maj 2026.
