Jag stämmer gitarren, jag drar mina drag
på dragharmonikan den grå,
ty molnen har lagt sig som lock denna dag
och riket ska sova därpå.
I Karlstad, mitt Karlstad, där Klarälven går,
är 15 grader milt och en luft som är len,
det blåser en 20 som lösligt slår
i lönnarnas löv över torgets sten.
I Stockholm är 15 och tungt över sund,
till 93 delar är vinden fuktig,
i Uppsala 15 likaså en stund
med domkyrkans spira i dimman duktig.
I Göteborg 15, men blåsten tar i,
en 23 kommer rakt in från havet,
och göteborgarn skrattar och går där förbi
med kragen uppfälld mot sommaren, begravet.
I Malmö är 17, det varmaste tal
i hela vårt rike i dag,
men vinden är lat, bara 11, och sval
är fukten: ett 95-drag.
På Visby är 16 vid ringmurens fot,
och 22 vindar från Östersjön drar på;
i Linköping 16, och molnen står mot
en slätt där de 18 vindarna gå.
I Sundsvall går duggregnet tyst som en katt,
en 9 i vinden, knappt susning att ana,
och 13 är graden i luften så matt
att dimman får lov att gå gatornas bana.
I Umeå 14, och duggregnet tätt
går tungt som en filt över stad och över å;
en 22 blåser, och luften är mätt
till 96, så att kläderna stå.
I Luleå 12, och där blåser det värst,
en 29 hård över Norrbottens vik;
det duggar helt lätt, men den vinden är först
i hela vårt land, och den känner sig rik.
I Östersund 12 under Jämtlandens lock,
en 17-vind stryker kring Storsjöns rand,
det regnar ej riktigt, men fuktigt är dock
till 96 delar i luft och i land.
Och längst uppe Kiruna, 8 grader kallt,
en 15-vind går över fjällets kala hjässa,
och 100 är fukten: där ryms inte allt,
där kan inte luften en droppe mer pressa.
Nå, sådan är dagen: en visa i grått,
med duggregnets takt och med molnens refräng.
Men grått är ej sorg, det är vila och smått,
och hösten är också en spelmansträng.
Gustaf Fröding läser morgonvädret, onsdagen den 16 september 2026.
