Det finns dagar då världen tycks avslöja sin natur med förfärande tydlighet, då moralens slöjor faller och vi tvingas se det som vi helst skulle vilja blunda inför. Denna måndag i mars är en sådan dag.
I Iran har makten ärvts som en krona i en antik tragedi. Mojtaba Khamenei, son till den döde ledaren, har utsetts till ny högste ledare – blodsband trumfar revolution, och den cirkel som började med löften om folkstyre sluts i dynastisk logik. Kriget med USA och Israel går in i sin tionde dag. Oljan har passerat 110 dollar fatet och världens börser skälver. Det är svårt att inte tänka på hur litet det krävs för att rubba den skenbara ordning vi byggt våra liv kring.
Alldeles nära oss, i Oslo, vaknade natten till lördag av en explosion utanför USA:s ambassad. Ingen skadades, men polisen utesluter inte terror. Det är något med att våld kan nå ända in i den skandinaviska natten som tvingar oss att revidera vår bild av tillvaron. Vi vill så gärna tro att det goda är det normala, att det onda utgör avvikelsen. Men kanske förhåller det sig precis tvärtom.
Frankrike sänder hangarfartyget Charles de Gaulle mot Medelhavet, och president Macron besöker idag Cypern efter att iranska drönare träffat ön. Här ser vi maktens teater: gester av solidaritet som också är gester av styrka. Avsikten kan vara god och beräknande på samma gång. Det mänskliga sinnet rymmer sådana motsägelser utan besvär.
SIPRI-rapporten som släpptes i morse visar att Europa nu är världens största vapenimportör – en ökning på 210 procent under fem år. Den kontinent som en gång lovade "aldrig mer" rustar sig i en takt som saknar motstycke sedan kalla kriget. Kanske är detta det rationella svaret. Kanske är det också ett erkännande av att vi misslyckats med det vi hoppades vara möjligt.
I Nairobi har översvämningar dödat minst 25 människor. Regnet kom på natten, vattnet steg, bilar sveptes bort som leksaker. Det finns en grymhet i naturens likgiltighet inför mänskligt liv som är svår att filosofiskt bära, men som vi måste bära ändå.
Och så, mitt i allt detta: Felicia Eriksson vann Melodifestivalen i lördags med låten "My System" och ska representera Sverige i Eurovision i Wien i maj. Det finns något trösterikt i detta, inte i segern som sådan, utan i det faktum att vi fortfarande kan samlas kring något så oskyldigt som en sångtävling. Den goda uppmärksamheten – den som riktas mot det som är vackert och lekfullt snarare än det som förstör – är kanske den mest undervärderade av alla mänskliga förmågor.
Världen är denna morgon exakt vad den alltid varit: komplicerad, farlig, ibland vacker. Vårt arbete, som moraliska varelser, är att inte vända bort blicken.
