Det var torsdagen den tolfte mars och solen sken över Oak Park. Två grader och klar himmel. En bra dag att vara inomhus. En bra dag att inte vara i Hormuzsundet.
I sundet låg fartygen stilla. Svenska fartyg. Stena Bulks tankers och andra. De låg där för att de inte kunde röra sig. Hormuzsundet hanterar tjugo procent av världens råolja och gas, och nu var det stängt. Erik Hånell, Stena Bulks VD, sa att han var orolig för besättningen. Det var ett bra ord för det. Orolig.
Irans nye högste ledare Mojtaba Khamenei hade talat för första gången. Han syntes inte till. Han lät statstelevision läsa upp hans ord. Hormuzsundet skulle förbli stängt. Iran skulle hämnas martyrernas blod. Det var starka ord från en man som ingen hade sett.
Över Teheran föll svart regn. Kemikalieregn, kallade de det. Under natten hade oljetankers satts i brand i Persiska viken och röken steg och blandade sig med molnen och kom ner igen som något annat. Något giftigt. Ekots klimatkommentator talade om långsiktiga konsekvenser och miljögifter och växthusgaser. Men de som stod under regnet tänkte inte på lång sikt. De tänkte på nu.
Tre komma två miljoner människor var på flykt i Iran. FN:s flyktingorgan rapporterade siffran och siffran var stor och siffran var exakt på det sätt som siffror kan vara exakta när ingenting annat är det. I Erbil, i irakiska Kurdistan, hade en italiensk militärbas träffats av en missil. Ingen italienare hade skadats, sa försvarsministern. Det var tur. Tur är viktigt i krig.
Iranier som hade stöttat kriget började tvivla. Lärare och ingenjörer och butiksägare. De frågade sig: tänk om det som blir kvar bara är ruiner? Det var en fråga som inte behövde svar. Frågan var svaret.
I Finland ville regeringen slopa kärnvapenförbudet. Inte stationera kärnvapen – bara låta dem transporteras genom landet. Det var en fin distinktion. Oppositionen tyckte inte att distinktionen var tillräckligt fin.
I Sverige förberedde regeringen ett team för att inleda en fördjupad dialog om kärnvapenavskräckning med Frankrike. Statsminister Kristersson sa att det var en omfattande process. En före detta riksdagsledamot krävde folkomröstning i DN. Frågan berör hela folket, skrev han. Den kan inte avgöras över medborgarnas huvuden. Det var sant. Men många frågor som berör hela folket avgörs över medborgarnas huvuden. Det har alltid varit så.
I Gällivare kontrollerade Myndigheten för civilt försvar skyddsrummen. Sverige har sextiofyra tusen skyddsrum och nu var det viktigt att de fungerade. Kontrollanterna hittade fel. Giftgas kunde sippra in. Det var ett problem. Ett skyddsrum som inte skyddar är bara ett rum.
På Gotland, i Fårösund, ryckte knappt femtio värnpliktiga in på måndagen. Det var första gången sedan 2001. Tjugofem år. En hel generation hade vuxit upp utan att veta hur man gör. Nu skulle de lära sig. Oskar Stenson från Stockholm sa att det var mycket i början med nya rutiner och en hektisk utbildning. Mycket som skulle in på kort tid. Det brukar gå fort i början. Det har alltid gått fort i början.
Det fanns en logik i det. När det brinner i Hormuzsundet och fartyg ligger stilla och olja inte kan levereras och priserna stiger och börsen faller – då börjar ett land att tänka på sitt försvar igen. Ekots ekonomikommentator sa att regeringens prognos snart måste kastas i papperskorgen. Det var den sortens mening som säger mer än den behöver.
Sedan var det pengarna. AP-fonderna hade satsat i Northvolt. Det var batterier. Det skulle bli framtiden. Men framtiden gick i konkurs och nästan sex miljarder av svenskarnas pensionspengar försvann. En utredare hade granskat hur det kunde hända och utredaren var inte nöjd. Bolagsupplägget dög inte, sa utredaren. Det var den sortens ord som används när det egentligen är värre än så.
Sex miljarder. Det är ett tal som är för stort för att känna något inför. Du kan känna sorg över en förlorad hundralapp. Du kan känna ilska över en stulen cykel. Men sex miljarder – det är bara siffror. Det enda du vet är att de är borta och att det var dina pengar och att ingen riktigt vill förklara varför.
Sveriges sista oskyddade naturskogar höll på att försvinna. Avverkningen av skog med höga naturvärden hade fyrdubblats på bara några år. Tjugofem år. Sedan var gammelskogarna nedanför fjällen borta. Irreversibla förluster, sa utredaren Camilla Andersson. Irreversibel. Det betydde att de inte kommer tillbaka. Träd som hade stått i hundratals år skulle falla på tjugofem.
I Drammen föll Linn Svahn i kvartsfinalen i världscupsprinten. Hon låg på marken och det såg ut som om det var över. Men hon reste sig. Hon spurtade. Hon tog sig vidare till semifinal. Det var en bra historia. Det var den sortens historia som behövs en dag som denna.
Det var torsdagen den tolfte mars och i Hormuzsundet låg fartygen stilla och över Teheran föll svart regn och i Gällivare kontrollerade de skyddsrummen och i Fårösund lärde sig unga män att vara soldater och gammelskogarna höll på att försvinna och Linn Svahn reste sig från marken.
Solen sken över Oak Park. Två grader. Klar himmel.
