Det finns morgnar då hela jordens vedermödor tycks samlas i en enda ljusstrimma som faller genom fönstret. Så är det i dag, fredagen den trettonde mars – ett datum som vidskepliga själar fruktar och som kloka människor borde frukta av helt andra skäl – när termometern vid Jasnaja Poljana visar fem grader och solen lyser från en klar himmel över de ännu kala björkarna. En dag som borde tillhöra den stilla förväntan inför våren, men som i stället vibrerar av det dunkel som ständigt lurar bakom varje mänsklig ordning.
Ty det är så med människans tillstånd att hon aldrig kan äga freden utan att samtidigt bära kriget inom sig. Detta är den stora sanningen som varje epok upprepar, och som vi nu, i detta år av nåd och förödelse, ser utspela sig med en skrämmande tydlighet vid det smala sund som skiljer den persiska viken från Omanbukten. Irans nye högste ledare, knappt tillträdd, har förkunnat att Hormuzsundet ska förbli stängt – ett beslut som med ett enda ord förvandlar en vattenväg till en mur och en handelsled till ett slagfält. Man kan inte läsa detta utan att tänka på hur Napoleon en gång trodde sig kunna kontrollera hela Europas handel genom sina dekret, och hur den övertygelsen, som alla maktens övertygelser, bar inom sig fröet till sin egen undergång.
De svenska sjömännen som nu sitter fast i viken vet ingenting om historiens stora linjer. De vet att havet omkring dem, som de en gång betraktade som sin arbetsplats och sin frihet, har blivit ett fängelse av horisont och vatten. Drönare, kryssningsrobotar och stridsflygplan har blivit deras dagliga sällskap. Stena Bulks fartyg ligger stilla medan världen runtomkring rör sig i allt vildare cirklar. Det finns ingen tillflykt på ett skepp, säger en av dem, och i den meningen ryms hela det mänskliga villkoret – att vi alla befinner oss på skepp vi inte kan lämna, omgivna av vatten vi inte kan dricka.
I Irak, där sanden ännu bär minnet av så många arméer att den själv tycks ha tröttnat på att räkna dem, störtade ett amerikanskt tankflygplan under natten. Ingen fiende sköt det ned, ingen drönare jagade det – det föll av sig självt, som om maskinen till sist vägrade delta i det som människorna planerat för den. Och i samma land, vid samma tid, dödade en annan drönare en fransk officer nära Erbil. Frankrikes president skrev om det på det digitala torget, i några rader som ska föreställa sorg men som mest påminner om hur fjärran den verkliga döden är från dem som beslutar om den. Det första franska dödsfallet i detta krig, säger de. Som om det vore ett bokföringsproblem, en rad i ett räkenskapsblad som äntligen fyllts i.
Det är denna förmåga att göra döden till en siffra, att förvandla människans sista andetag till en rubrik, som får mig att vända blicken inåt. Ty vad är kriget om inte summan av alla de små oärligheter, alla de små fegheterna, som vi tillåter oss i vardagen? Mannen som skjuter en fiende han aldrig mött skiljer sig inte i sin innersta natur från den som vänder bort blicken när grannen lider.
I Sverige, detta land som så gärna vill tro sig stå utanför historiens stormar, har natten burit med sig sina egna skuggor. Stora mängder känslig information från statliga datasystem har lagts ut på det mörka nätet – källkod, lösenord, krypteringsnycklar, de osynliga nycklar som håller samman den moderna statens fasad. Det är som om någon dragit undan ridån och visat att kejsaren inte bara är naken, utan att hans garderob aldrig existerade. Vi bygger våra samhällen på tillit och teknik, men tilliten kan svika och tekniken kan stjälas, och då står vi där med samma sårbarhet som bonden som finner sin lada plundrad en vintermorgon.
Och i Boden, långt upp i norr, där det stora stålverket Stegra skulle resa sig som ett monument över den gröna framtiden, varslar fackförbundet Byggnads om blockad. Arbetare har inte fått sina permitteringslöner – nästan fyrahundratusen kronor som tillhör dem som bygger med sina händer medan andra bygger med sina löften. Energimyndigheten, som redan betalat ut miljarder, följer noggrant, säger de. Men att följa noggrant är inte detsamma som att handla, och det finns en sorts grymhet i att observera en orättvisa utan att ingripa, en grymhet som är mer förfinad och därför mer skadlig än den råa sorten.
Långt härifrån, i en tid som tycks tillhöra en annan värld men som i själva verket är vår egen, tog en fotograf vid namn Alexander Mahmoud en bild av en plaststol framför Gazas rökpelare. Den bilden vann Årets bild, och jag vet inte om det finns något som bättre sammanfattar vår tid – denna enkla, billiga, vardagliga stol framför en apokalyps av rök och eld. Stolen som ingen sitter i. Stolen som väntar på någon som kanske aldrig kommer tillbaka. Alla de stora konstnärerna vet att det är i de små föremålen som sanningen bor, i en handske som tappats, i en kopp som lämnats halvdrucken, i en stol som blivit överflödig.
Och så, mitt i allt detta, bestämmer sig USA:s finansminister för att tillfälligt lätta på sanktionerna mot rysk olja. Hundratals miljoner fat ska frigöras på världsmarknaden, säger han, som om olja vore vatten och vatten vore vin och allt kunde förvandlas genom ett dekret från Washington. Det ska gälla till den elfte april, som om verkligheten lydde kalendrar. Men oljan på havet bryr sig inte om datum, liksom blodet på slagfältet inte bryr sig om fredsavtal som ännu inte skrivits.
I Sydostasien uppmanas människor att cykla till jobbet och arbeta hemifrån. Vietnamesiska familjer som aldrig hört talas om Hormuzsundet betalar priset för beslut fattade av män de aldrig kommer att möta. Det är så det alltid har varit – de som beslutar om krig äter middag vid dukade bord, medan de som bär krigets bördor inte vet var nästa måltid ska komma ifrån.
Lantbrukaren Evert Svensson i Jönköping, sjuttiotre år gammal, smittades av TBE trots att han var fullvaccinerad. Nu sitter han i rullstol och säger att han inte känner sig bitter. Maximal otur, kallar han det, och i de två orden finns en visdom som överstiger alla filosofers. Ty vad annat kan en människa göra inför det oförklarliga än att kalla det otur och gå vidare? Inte med bitterhet, inte med hat, utan med den stilla envishet som är det enda vapen som aldrig trubbas av.
Det är denna envishet jag tänker på när solen stiger högre över Jasnaja Poljana och de fem graderna långsamt värmer den frusna jorden. Världen brinner, ja. Sund stängs och flygplan störtar och hemligheter stjäls och arbetare bedras. Men lantbrukaren sitter i sin rullstol och vägrar ge upp, och fotografen fångar stolen framför röken, och sjömannen håller ut på sitt skepp, och någonstans i allt detta finns det som vi kallar mänsklighet – inte i de stora besluten, utan i de små handlingarna, i vägrandet att ge efter, i envisheten att fortsätta leva trots allt som talar emot det.
Alla lyckliga länder liknar varandra. Varje olyckligt land är olyckligt på sitt eget sätt. Men i varje land, lyckligt eller olyckligt, finns det en människa som vägrar ge upp. Det är nog.
