Det är en sanning allmänt erkänd bland tänkande varelser – om sådana ännu finnes kvar på denna jord – att ingenting befrämjar mänsklighetens framsteg så verksamt som ett väl tidsanpassat krig. Jag skriver detta från Dublin, där luften denna fjortonde mars bär en köld om blott två grader och himlen visar sig halvt beslöjad av moln, som om den Allsmäktige själv ej kan bestämma sig för huruvida Han skall bevittna vårt spektakel eller vända blicken bort i avsmak.
Låtom oss börja med det mest grandiosa av dagens nyheter, ty det är alltid rådligt att servera den fetaste rätten först, innan aptiten mattas. Amerikas Förenta Stater, den stora republiken vars grundare en gång drömde om att undfly den gamla världens vansinne, har med berömvärd målmedvetenhet bombarderat den iranska ön Kharg i Persiska viken. President Trump, en man vars anspråkslöshet vida överträffar min egen, meddelar att han nådigt valt att skona öns oljeanläggningar, men att detta beslut kan omvärderas om Iran fortsätter att uppföra sig illa. Det är i sanning ett blygsamt förslag: vi bombar era militära anläggningar, men sparar er handelsvara – åtminstone tills vi bestämmer oss för att inte göra det. En generositet så utsökt att jag knappt kan erinra mig dess like sedan Roms senat erbjöd Kartago fred i utbyte mot fullständig underkastelse.
Samtidigt har samma amerikanska regering beslutat att tillfälligt lätta på de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland och låta dess olja, som befinner sig ombord på fartyg till havs, fritt förhandlas. Här bör den uppmärksamme läsaren notera den utsökta ironin. Experter kallar detta en gåva till Ryssland, och jag finner mig tvungen att instämma. Det är nämligen en fullt logisk manöver: man bombar den ena oljenationen och belönar den andra, ungefär som en man som slår sin vänstra hand med en hammare och samtidigt smeker den högra med en silkeshandske. Att söka sammanhang i dessa handlingar vore lika fruktlöst som att söka förnuft i en yahoos drömmar.
Men låtom oss vända blicken mot det skandinaviska kungariket Sverige, ty där har politikens teater uppfört sin mest förbluffande akt på länge. Liberalerna, ett parti vars blotta namn antyder en viss tillgivenhet för frihetens principer, har under sin ledare Simona Mohamsson öppnat för att sitta i regering med Sverigedemokraterna. För den oinvigde bör det förklaras att dessa två partier ideologiskt befinner sig ungefär lika nära varandra som en vegetarian och en slaktare på en gemensam middag. Den tidigare partiledaren Lars Leijonborg kallar det ett av de svåraste beslut någon ledare fattat. Statsvetare förutspår en desillusionerad medlemskår. Insändare kräver att Mohamsson avgår, andra hyllar hennes mod. Jag för min del vill blott anmärka att det i politikens historia aldrig saknats ledare som, ställda inför valet mellan principer och makt, med imponerande smidighet upptäckt att principerna var överflödiga. Det är som att bevittna en man som hela sitt liv predikat nykterhet, för att sedan, vid anblicken av en tillräckligt dyr vinflaska, förklara att han hela tiden menat måttfullhet.
Från det politiska till det maritima: utanför Trelleborg har Kustbevakningen bordat ytterligare ett misstänkt skuggfartyg, det andra inom en vecka. Tankfartyget Sea Owl 1 har visat sig bära falska handlingar, och dess befälhavare har anhållits misstänkt för grovt brukande av falsk urkund. Civilförsvarsministern försäkrar att Sverige nu besitter en högre förmåga att hantera sådana hot. Jag finner denna utveckling på en gång oroande och fascinerande. Att fartyg seglar omkring under falsk flagg med förfalskade dokument påminner mig om vissa parlamentsledamöter jag känt, vilka seglade genom sina karriärer under täckmantel av kompetens med förfalskade meriter. Skillnaden är att fartygen åtminstone transporterar något av värde.
Apropos fartygsindustrin och dess besläktade mysterier: hela det svenska batteritillverkaren Northvolts tillgångar har nu sålts till det amerikanska företaget Lyten, inklusive återvinningsanläggningen i Skellefteå. Ett år efter konkursen är affären klar. Jag vill här framföra ett blygsamt förslag: kanhända borde vi, istället för att bygga enorma fabriker som sedan säljs till utlänningar för en bråkdel av investeringen, helt enkelt skicka pengarna direkt till amerikanerna och spara oss besväret med mellansteget. Det vore åtminstone ärligare.
Nu måste jag tala om mitt eget fosterland Irland, ty bland alla dagens nyheter finner jag ingen som berör mig djupare. Europa genomgår, sägs det, sin snabbaste upprustning sedan kalla krigets slut. Land efter land pumpar pengar i militären. Men Irland, gröna Irland, poeternas och de heligas ö, har varken stridsflygplan, stridsvagnar eller stridsfartyg. Vi kallas fripassagerare. Jag kan blott notera att detta omdöme, fastän kränkande, äger viss sanningshalt. Det är vår nationalkaraktär: vi har alltid föredragit att slåss med ord, whiskey och tillfällig tjurighet framför kanoner. Huruvida denna strategi är hållbar i en tid då amerikanska bombplan patrullerar Persiska viken och ryska drönare hemsöker Ukraina – där ännu en dödlig attack skördat offer i Dnipropetrovsk – det överlåter jag åt klokare huvuden att bedöma. Jag konstaterar blott att temperaturen i Dublin ligger på två grader, att himlen är halvmulen, och att det hela känns ytterst passande.
Och så, för att avsluta med det sublima: en gitarr, spelad av David Gilmour på Pink Floyds mest kända album, har sålts på auktion för 14,6 miljoner dollar. Fjorton komma sex miljoner. För en gitarr. Jag har under mina år bevittnat åtskilliga exempel på mänsklighetens förmåga att fästa absurda värden vid ting av begränsad nytta. Jag har sett perukmakarens konst värderas högre än filosofens, och en adelsmans häst skattas mer än en fattig mans barn, men detta överträffar det mesta. Medan sjukhusanställda i Västernorrland jublar över att äntligen erhålla ett skobidrag om 750 kronor per år för att deras fötter skall hålla under de tusentals steg de dagligen tar på sjukhusgolven, betalar en samlare hundra miljoner för att äga ett instrument vars toner för länge sedan klingat ut.
Jag finner i denna kontrast hela det mänskliga tillståndet sammanfattat med en precision som inte ens jag, med all min satiriska skärpa, hade kunnat konstruera. Verkligheten har, som så ofta, överträffat fantasin.
Det finns de som menar att satiren är ett otillräckligt vapen mot vår tids dårskap. Till dem säger jag: ni har rätt. Men det är det enda vapen jag äger, och jag tänker använda det tills det sista bläcket torkat, den sista pennan brutits, eller – vilket är mer sannolikt – tills någon skickar mig sjuhundra brev om saken, likt den stackars Marcus Olsson i Västerås, som av telebolaget Telenor erhållit inte färre än sjuhundra identiska försändelser. Sjuhundra brev! Det är ingen korrespondens, det är en belägring. Och dock – är det inte precis så vår moderna civilisation fungerar? Vi upprepar samma meningslösa budskap om och om igen, i förhoppningen att det till slut skall förvandlas till sanning.
Med dessa ord tar jag farväl av er, kära läsare, och överlämnar er åt en värld där man bombar för fredens skull, byter principer som skjortor, och betalar mer för en gitarr än för ett helt sjukhus fulla av arbetande fötter. Må Gud förbarma sig. Det gör i alla fall inte vi.
