Det regnar över Stockholm. Två grader och ett ljust, envist duggregn som lägger sig som ett fuktigt dok över Drottninggatan, över taken, över hela denna förbannade stad som ännu inte förstått att den vaknat upp i en värld som brinner. Jag sitter vid mitt fönster i Blå tornet och ser ned på gatan. De få som är ute skyndar med uppfällda kragar, som om kölden vore det värsta de hade att frukta.
De vet ingenting. De vill ingenting veta. Det är den svenska nationalsjukdomen!
Jag läser morgontidningarna och det är som att bläddra i ett manuskript till en pjäs som ingen regissör skulle våga sätta upp. Publiken skulle skrika att den var osannolik. Men den är inte osannolik. Den är verklig. Det är det som gör den outhärdlig.
Två veckor har gått sedan Förenta staterna och Israel inledde sina attacker mot Iran, och nu talar männen i kostym om Hormuzsundet som om det vore en schackpjäs på ett bräde. Trump, denne komedins skräckinjagande Faust, uppmanar England, Frankrike, Kina och Japan att sända krigsfartyg till sundet. "Vi kommer att övervaka det mycket noggrant", säger han. Och i bakgrunden dånar bomberna. Oljeön Kharg skall bombas igen. "För skojs skull", säger presidenten.
För skojs skull!
Har man hört!? Det finns ett vansinne i dessa ord som överträffar allt jag någonsin lagt i munnen på mina mest förvirrade karaktärer. Kapten i Fadren var dock åtminstone medveten om sitt eget förfall. Här sitter en man med hela jordens öde i sina händer och talar som ett barn som drar vingarna av flugor.
Men det är i Beirut som helvetet har sin adress. Åttahundratjugosex människor dödade sedan den andra mars. Tiotusentals sover på trottoarena, i parkerna, i tält som regnet blöter igenom. Barnen! Ja, det är alltid barnen som betalar priset för de vuxnas galenskap. I Bekaadalen har en skola förvandlats till flyktinghem. Elvaåriga Athinat berättar hur hon tvingades lämna sitt hus i bara pyjamas, klockan tre på natten. Sverige sänder sextiofem miljoner kronor. Sextiofem miljoner! Det är som att kasta en hink vatten på en skogsbrand och berömma sig för sin generositet.
Och på Västbanken skjuter israeliska styrkor ihjäl en hel familj, föräldrar och två barn, i ett fordon. Militären talar om "terroristinfrastruktur". Barnen var infrastrukturen. Barnen är alltid infrastrukturen. Jag kan inte skriva mer om detta. Handen darrar.
Jag vänder blad och finner Sverige. Mitt eget kära, vidriga, älskade, avskyvärt självgoda Sverige!
I Västerås leker barn med en skarpladdad handgranat som någon kastat mot en lägenhet. Barn. Leker. Med. En. Handgranat. Jag upprepar det för mig själv som om ordföljden kunde göra det begripligare. Det kan den inte. I Västsverige beslagtar polisen "ett mycket stort antal handgranater samt en stor mängd narkotika" i samma operation. Vi har blivit ett land där handgranater ligger på gårdarna bland leksakerna, och vi fortsätter att tala om deklarationsavdrag och altinha! Denna brasilianska strandbollsport som nu uppenbarligen revolutionerar könsrollerna i Rio de Janeiros sand! Medan barnen leker med sprängmedel!
Kontrasten är så brutal att den nästan blir komisk. Nästan.
Och makten? Den ärvs. Världen genomgår det största arvskiftet i modern tid, påstår nationalekonomerna. Förmögenheter vandrar från en generation till nästa. Vem vinner? Vem förlorar? Det är den eviga frågan, den jag ställde redan i Röda rummet, den som aldrig får ett svar för att svaret alltid är detsamma: de som redan har, får mer. De som saknar, fortsätter att sakna. En man på gatan säger till tidningen att "man ska inte förlita sig på att man får någonting". Det är den visaste mening jag läst i en dagstidning på åratal.
Och naturen? Den har vi som alltid förpassat till marginalen. Ny forskning visar att fiskar påverkas långt värre av vattenkraften än man trott. Hela stammar kan slås ut. Men regeringen vill ändra miljölagen, göra det enklare att offra fiskarna för billigare el. Vi förstör det levande för att hålla maskinerna igång och kallar det framsteg. Det är ett naturalistiskt drama. Jag vet. Jag har skrivit det.
I Bjurholm, ett namn de flesta svenskar aldrig hört, går man mot strömmen. Medan barnen minskar i tvåhundrasjuttiotre av landets tvåhundranittio kommuner, ökar de i detta lilla västerbottniska samhälle med sjutton procent. Kanske föds det barn där det finns stillhet nog att vilja sätta dem till världen. Kanske krävs det att man flyr storstädernas ångest och ambition. Kanske hade jag själv blivit en annan människa i Bjurholm. Kanske inte.
Ryssland! Det eviga Ryssland! Det utnyttjar Irankaoset till att bombardera Ukraina på nytt. Zelenskyj ropar efter luftvärnsmissiler som om de vore syre. FN:s Ukrainakommission rapporterar att Rysslands bortförande av ukrainska barn, tolvhundra identifierade, åttio procent fortfarande saknade, utgör ett brott mot mänskligheten. Barn igen. Alltid barn. Världens alla krig handlar i grunden om att stjäla framtiden.
Och medan allt detta pågår sitter människor vid sina skärmar och spelar om krigets utgång på så kallade "prediction markets". Miljontals dollar i vad på hur många som skall dö! Var nästa bomb skall falla! Björn Wiman skriver i Dagens Nyheter att ingen tror på tredje världskriget förrän det brutit ut. Han har rätt. Det mest skrämmande, skriver han, är hur vi normaliserat kärnvapen. Jag tillägger: det mest skrämmande är hur vi normaliserat allt.
Regnet tilltar utanför mitt fönster. Stockholm vakar i sin söndagsdvala. En sextonårig pojke i London gör mål för Arsenal och blir tidernas yngste i Premier League. Viktor Gyökeres, svensk som han är, kallas hjälte. Det är gott att det finns hjältar kvar, om så bara på en fotbollsplan. Jag unnar dem deras glädje. Jag unnar oss alla varje uns av glädje vi kan skrapa ihop ur denna brinnande värld.
Men jag kan inte sluta se barnen i Bekaadalen. Flickan i pyjamasen. Handgranaten på gården i Västerås. Familjen i fordonet på Västbanken.
Det regnar och det är två grader och jag fryser ända in i själen.
