Det finns dagar då nyheterna anländer med en sorts brutal ärlighet som nästan gör dem omöjliga att bära. I Motihari, Bihar, där jag en gång drog mina första andetag i den brittiska imperialismens kvava famn, visar termometern 31 grader och solen lyser med en obarmhärtighet som saknar all diplomatisk finess. Det är den sortens hetta som tvingar allt levande att vara exakt vad det är: inga skuggor att gömma sig i.
Jag tänker på detta medan jag läser att Israels militär fortsätter att anfalla Iran. Det är ett konstaterande så naket att det nästan saknar mening, som att säga att vatten rinner nedåt. President Trump uppger att samtal pågår, vilket Iran förnekar, och i detta lilla mellanrum mellan påstående och förnekande ryms hela den moderna diplomatins bedrövliga teater. Samtidigt uppmanar samme president Europas nationer att sända krigsfartyg till Hormuzsundet, och när Tyskland artigt avböjer (med den sorts försiktiga formulering som bara en nation med gott minne av katastrofer kan prestera) varnar Trump för en "mörk framtid för Nato". Man behöver inte vara särskilt begåvad för att förstå vad detta språk betyder. Det betyder: gör som jag säger, eller stå ensamma.
Det är förbluffande hur lite som förändrats sedan jag sist betraktade maktens mekanismer. Orden är nya, apparaterna är nya, men själva principen förblir densamma: att den starke talar och den svage tolkar.
Och nu, som om för att illustrera detta med fullkomlig precision, kommer nyheten från Moskva. Kreml har strypt internet. I över en vecka har delar av mobilnätet slutat fungera, och Moskvaborna har börjat använda walkie-talkies och personsökare. Man stresstestar systemet, säger en Rysslandskännare, och man behöver inte vara Rysslandskännare för att förstå vad det är man testar: befolkningens tålamod, deras förmåga att anpassa sig, den exakta gränsen för vad som kan tas ifrån dem innan de reagerar. Det är en metod lika gammal som makt själv. Man mäter inte en murs styrka genom att titta på den, utan genom att trycka.
Att kommunikation är makt är ingen ny insikt. Men det finns något djupt oroväckande i att se det demonstreras så öppet, som om man inte längre behöver dölja principen. Under mina år i Burma såg jag hur kolonialmakten kontrollerade telegrafen, inte för att den sände något farligt, utan för att den kunde sända något alls. Skillnaden mellan 1930-talets telegraf och 2020-talets mobilnät är bara en fråga om bandbredd.
I Sverige pågår ett annat slags drama, mindre blodigt men inte mindre avslöjande. Liberalernas partiledning har beslutat att samarbeta med Sverigedemokraterna, och partiet håller på att spricka. Jimmy Ekström, länsordförande i Jönköping, lämnar med omedelbar verkan. Han kallar det ett "kuppliknande agerande". Partiledaren Simona Mohamsson talar om ansvar och nystart. En annan partikollega kallar beslutet "en käftsmäll".
Det intressanta är inte att ett politiskt parti gör en helomvändning (det händer hela tiden, överallt) utan det språk som används för att beskriva det. Ansvar. Nystart. Käftsmäll. Tre ord, tre helt olika verkligheter, alla syftande på exakt samma händelse. Det är precis den sortens språklig glidning jag en gång försökte varna för. När ett ord kan betyda sin egen motsats har det upphört att vara ett verktyg för tanken och blivit ett vapen mot den.
Men det finns nyheter som inte tillåter någon språklig flykt. På Västbanken sköts en palestinsk familj ihjäl av israeliska soldater efter ett restaurangbesök. Bilen uppfattades som ett säkerhetshot, meddelar militären. Endast två barn överlevde. Det är en mening som borde vara omöjlig att skriva ned utan att handen darrar, men den skrivs ned, publiceras, scrollas förbi. Orden "uppfattades som" och "säkerhetshot" gör ett enormt arbete i den meningen: de omvandlar en familj som åt middag till en fara som eliminerades.
Det är inte nytt. Det har aldrig varit nytt. Men varje gång det händer finns det en skyldighet att notera det, att vägra låta språkets dimridåer göra det outhärdliga till rutin.
I den norska vildmarken har tretton elitsoldater nyligen tillbringat hundra dagar ensamma i arktisk miljö, utan hjälp utifrån, med lite sömn och stark kyla. Forskarna var osäkra på om de skulle klara det. De klarade det. Det finns alltid en sorts beundran att hämta ur sådana berättelser, ur människans kapacitet att uthärda det extrema. Men jag kan inte låta bli att notera att den mänskliga förmågan att stå ut med nästan vad som helst lika ofta tjänar förtryckaren som den förtryckte. Tålamod är en dygd, men det är också det viktigaste verktyget i varje tyrannens verktygslåda.
I natt delades Oscarspriserna ut i Los Angeles. Den svenske kompositören Ludwig Göransson vann sin tredje Oscar för musiken till filmen Sinners och tangerar därmed det svenska rekord som delas av bland andra Ingrid Bergman och Ingmar Bergman. Den norska filmen Sentimental Value, med Stellan Skarsgård, tog hem priset för bästa internationella film. Skarsgård själv fick dock se Sean Penn vinna statyetten för bästa manliga biroll. Det är en värld av glamour och guldfärgad metall, långt ifrån de frågor jag tagit upp ovan, och ändå inte – för även Oscarsgalan beskrivs som "ovanligt politisk". Konsten kan inte undkomma sin tid, hur mycket den än klär sig i smoking.
En insändare i Dagens Nyheter varnar för att Golfströmmen sannolikt kollapsar innan dagens skolbarn går i pension. Den pensionerade KTH-professorn som skrivit den kräver att politikerna talar klarspråk. Det är ett rimligt krav, men också ett nästan komiskt naivt sådant, för om det är något dagens nyhetsflöde visar med outhärdlig tydlighet så är det att klarspråk är det sista politiken ägnar sig åt. Man stresstestar system, man tar ansvar genom att göra det oansvariga, man uppfattar familjer som hot.
Och i Sverige, till sist, rapporteras om en akut tolkbrist. Staten måste ta ett större ansvar, säger en utredare. Statusen på tolkyrket måste höjas, säger en annan, fler väljer annat. Det låter som en teknisk fråga om arbetsmarknad och lönevillkor, och det är det också, men det är samtidigt något mer. Att inte kunna tolka, att sakna människor som bär mening mellan språk: det är ett symptom på ett samhälle som håller på att förlora intresset för att förstå.
Solen i Motihari brinner vidare, 31 grader utan moln, och nyheterna fortsätter att anlända med sin brutala, klargörande hetta. Det enda vi kan göra, det enda som alltid har stått till buds, är att vägra se bort.
