Det var tio grader och himlen var beslöjad, helt och hållet grå, som om någon lagt ett lakan av blekt linne över London, och Mrs Barnett – eller var det Mrs Dalloway, eller var det hon själv, Virginia, som stod vid fönstret med tekoppen i handen – tänkte att dagen såg ut som en dag då ingenting kunde hända och allt kunde hända, för det är ju så det alltid är med dagar som dessa, dagar i mars, dagar då luften är fuktig och kylan har den milda, nästan ömma kvalitet som bara en engelsk vår kan äga.
Men så öppnade hon tidningen.
Och det var som att öppna ett fönster mot en brinnande värld.
Attackerna fortsatte, stod det. Iran och Israel, dessa namn som hon knappt skulle ha känt igen i sin egen tid, utväxlade slag mot slag, robotar mot städer, explosion mot explosion, och Teheran brann och Beirut brann, och man talade om infrastruktur som om infrastruktur vore något annat än de hus där människor sover, de gator där barn går till skolan, de vattenledningar som bär liv till läppar som ännu inte vet att de är törstiga. Hormuzsundet, det trånga, nervösa sundet genom vilket världens olja flöt, hade blivit en propp, en blodpropp i den globala kroppens artär, och Sri Lanka stängde sina kontor på onsdagar för att spara bränsle, och i Afrika steg priserna på gödningsmedel, och bönderna som aldrig hade hört talas om Hormuz kände ändå dess grepp om sina skördar, sina barns magar.
Det är alltid så, tänkte hon. Kriget, det är aldrig bara där borta. Det är en sten som kastas i vatten, och ringarna sprider sig, vidare och vidare, tills de når en strand som ingen trodde var förbunden med den punkt där stenen föll.
Och Kuba, stackars Kuba, låg i mörker. Tio miljoner människor utan elektricitet, utan ljus att läsa vid, utan kyla att bevara maten, utan värme att koka vattnet. En hel ö försjunken i en svärta som inte var nattens naturliga svärta utan den påtvingade, den politiska svärtan, den som uppstår när en blockad stryper tillförseln av olja och ett elnät kollapsar som ett hjärta som slutar slå. Sjukhus ställde in operationer. Hon tänkte på det – en kirurg som tvättar sina händer, redo, instrumenten utlagda på den sterila duken, och sedan: mörker. Patienten på bordet. Tystnaden.
Det var inte olikt det som hände i Västernorrland, fast i en helt annan skala: det nya journalsystemet, Cosmic, som skulle förenkla allt och i stället skapade kaos. Sexhundra avvikelser på ett år. Missade provsvar, remisser som dröjde, läkemedel som försvann i det digitala ingenmansland mellan ett klick och ett annat. Läkaren Marija (hon hade ett efternamn som lät östeuropeiskt, Kramar) sade att hon inte hade sökt till läkarprogrammet för att föra statistik, och Virginia tänkte att det var precis den sortens mening som bär i sig en hel epoks frustration, en hel generations känsla av att ha blivit lurad, av att systemen som utlovade frigörelse i stället blev fångvaktare.
Men det fanns också ljus. Det finns alltid ljus, om man vet var man ska leta, om man har tålamod nog att vända blad efter blad av katastrofer tills man hittar den lilla notisen, den som ingen sätter på förstasidan.
I Västerås, till exempel. Amro, arton år gammal, hade startat nattfotboll. Varje fredag kom sextio tonåringar för att spela, för att springa, för att vara någon annanstans än på gatorna där gängen väntade. Han ville vara, stod det, en motpol till stöket. En motpol. Vilket vackert ord, tänkte hon, som om en enda pojke kunde vara en magnetisk kraft stark nog att vända kompassnålen, att få den att peka bort från våld och mot något annat: mot svett och gräs och en boll som rullar över en plan i mörkret, upplyst av strålkastare som påminner om teaterscener, som påminner om att varje handling kan vara en föreställning av godhet.
Och så var det frågan om demokratin, den stora frågan, den fråga som aldrig besvaras utan bara ställs om och om igen i varje generation. USA:s demokrati hade fallit som en sten, sade professorn i Göteborg, och hon tyckte att det var en märklig liknelse, för stenar faller inte av sig själva; någon måste knuffa dem, eller också vittrar grunden under dem, långsamt, omärkligt, tills det inte finns något kvar att stå på. Och JD Vance, vicepresidenten, sade att de hade en smart president, och hon tänkte på alla gånger i historien som smarthet utan visdom hade lett till ruin, på alla gånger som det skarpaste intellektet hade använts för att bygga de mest elaborerade argumenten för de mest förödande besluten.
Hon vek ihop tidningen. Tog en klunk te. Det var kallt nu, teet.
Pakistan hade bombat Kabul (eller sade man att man inte hade bombat ett sjukhus, att det var militära mål, bara militära mål), men fyrahundra människor var döda, och bland dem drogmissbrukare som hade sökt behandling, som hade kommit till en plats för att bli hela och i stället blivit splittrade, i ordets mest bokstavliga, mest fruktansvärda bemärkelse.
Och i Danmark förberedde man sig för val. Mette Frederiksen, socialdemokraten, var favorit. Grönlandskrisen hade stärkt henne, som kriser alltid stärker dem som redan sitter vid makten, åtminstone tillfälligt, åtminstone tills nästa kris kommer och visar att den förra bara var en generalrepetition.
Medan i Norge och Finland övade soldater. Cold Response, hette det. Sverige skickade en brigad. Det var första gången man skickade en så stor styrka, och försvarsministern sade att en Natostyrka skulle vara redo i juli, utgå från Boden, den lilla staden i norr där vintern aldrig riktigt släpper sitt grepp.
Hon stod kvar vid fönstret. London låg där nere, dimmigt, grått, tio grader, och folk gick över broarna med sina paraplyer och sina telefoner och sina omedvetna ansikten, och hon undrade – som hon alltid undrade – vad som rörde sig bakom de ansiktena. Vilka floder som flöt under gatorna, osynliga, stilla, fulla av allt det som aldrig sägs men alltid känns.
En kvinna gick förbi med en hund. En liten tax. Och Virginia tänkte på den där artikeln hon hade sett, om en kvinna som hade startat en insamling för sin sjuka hund och hamnat i ett drev, och hon tänkte att det var så vår tid fungerade – man räckte ut handen och världen bet den.
Men hunden där nere, taxen, tassade vidare, och kvinnan log, och morgonen var fortfarande ung, och det var mars, och himlen var grå men inte hotfull, bara grå, bara väntande, som en sida som ännu inte skrivits på.
