Det finns något djupt tillfredsställande i att världen aldrig förändras. Inte i sina väsentliga drag, menar jag – i de yttre formerna är den förstås ständigt uppfylld av en närmast manisk förnyelsedrift, som en värdinna som byter gardiner varje säsong men aldrig öppnar fönstren. Nej, vad jag avser är den grundläggande mänskliga naturen: vår outtömliga kapacitet för hyckleri, vår rörande tro på att pengar kan köpa värdighet, och vår envisa vana att förvandla det tragiska till underhållning.
Låt mig börja med skandalen, ty skandalen är civilisationens mest ärliga uttryck. I Göteborg, en stad jag alltid föreställt mig som ett slags nordisk Manchester fast med bättre fisk, avslöjas det nu att Ghislaine Maxwell en gång sökte unga kvinnor genom annonser i en svensk tidning, för att locka dem till ett lyxhotell. Metoden var enkel, nästan vulgärt enkel: en annons, ett hotellrum, och löftet om en tjänst som assistent. Det är den sortens berättelse som får den respektabla klassen att fnysa av indignation vid frukostbordet, för att sedan i all tystnad bläddra vidare till skvallerspalten. Ty skandalen är aldrig det att synden begås – skandalen är att den upptäcks. En svensk läkare med nära band till den dömde Epstein svarar nu genom sina advokater att hon ingenting såg, ingenting misstänkte och ingenting visste. Det är naturligtvis det perfekta svaret. Det är hela den goda sällskapsmänniskans credo: att inte se är en dygd, att inte veta är en konst.
Men låt oss vända oss från det privata hyckleriet till det offentliga, som alltid är så mycket mer storslaget i sina dimensioner. I Skellefteå, vars exakta position på kartan jag medger att jag aldrig bemödat mig att ta reda på, har kommunen betalat en och en kvarts miljon kronor till en byrå för att poddprofiler skall marknadsföra något som kallas "ett mänskligare jobbsökande". Ett pressmeddelande kostade tjugofemtusen kronor. Jag upprepar detta, ty viss konst förtjänar att betraktas mer än en gång: tjugofemtusen kronor för ett pressmeddelande. Det finns de som hävdar att detta är slöseri med skattemedel. Jag skulle vilja invända. Det är snarare den mest uppriktiga formen av kommunal konst. Konstnären skapar ingenting, beställaren förstår ingenting, och publiken bryr sig inte – men alla är överens om att det var värt priset. Det är, i sin fullkomliga meningslöshet, nästan vackert.
Långt från Skellefteås fåfänga vänder sig nu världens blickar mot Mellanöstern, där krigets logik åter bevisar att den som söker fred genom bomber har en egendomlig uppfattning om stillhet. USA:s antiterrorchef, en man vid namn Joe Kent, har avsagt sig sin post i protest mot kriget i Iran. Han säger att presidenten startade kriget under press från Israel och dess mäktiga amerikanska lobby. Det är, ska det erkännas, ett ovanligt ögonblick av uppriktighet i en administration som annars odlar lögnen med samma hängivenhet som en trädgårdsmästare odlar rosor. Att en mans samvete slutligen revolterar mot hans arbetsgivare är ett drama värdigt en bättre pjäs än de flesta som spelas på Broadway.
Under tiden bekräftar Iran att landets säkerhetschef Ali Larijani har dödats. Regimen står stark, försäkrar ambassadören i Stockholm, med den sortens mjuka framtoning som alltid föregår det hårdaste förtrycket. Teherans invånare, fångade mellan bomberna ovanifrån och regimen inifrån, lever i det tillstånd av ständig skräck som gör att varje morgon känns som en personlig triumf. Det är, om man tillåter sig att vara cynisk (och det bör man alltid tillåta sig), en situation som sammanfattar hela den moderna tillvaron: att vara instängd mellan krafter man inte valt och inte kan fly.
Och mitt i allt detta, mitt i krig och korruption och kommunala vansinnen, blommar kärleken. Eller rättare sagt: kärleken blommar i bokhandeln, vilket är nästan samma sak men betydligt mer lönsamt. En författare i Nyköping rider på vågen av så kallad "sports romance", en genre där kärlek och idrott förenas i vad jag föreställer mig måste vara en hisnande kombination av svett och sentimentalitet. En tv-serie vid namn Heated Rivalry har tydligen satt eld på läsarnas fantasi. Jag har alltid ansett att kärleken och idrotten delar en fundamental egenskap: båda kräver en fullständig avsaknad av värdighet för att utövas på allvar.
Apropå idrott, eller snarare apropå övergången från idrott till det som kommer efter, meddelar Zlatan Ibrahimovic att han skall bli tv-expert under fotbolls-VM. "Varsågoda", säger han på Instagram, med den sortens självförtroende som bara kan bäras av en man som verkligen tror att världen har väntat. Det har den naturligtvis. Ty i vår tid är experten inte den som vet mest, utan den som talar högst, och Zlatan har aldrig talat lågt om någonting, allra minst om sig själv.
Men det finns nyheter som inte lämpar sig för skämt, och jag skall inte låtsas annat. I Kent, i det sydöstra England som jag en gång kände så väl, har två ungdomar avlidit av en ovanlig bakteriell hjärnhinneinflammation. Smittan spreds vid en fest i Canterbury, den stad som en gång var mål för pilgrimer och som nu är hem för studenter vars examenstentor ställts in medan döden gör sina ronder. Det finns en grymhet i detta som ingen paradox kan mildra: att vara ung, att vara vid livets början, och att förlora allt vid en fest som borde ha varit en av hundra obetydliga kvällar.
Unicef varnar samtidigt att barnadödligheten i världen riskerar att öka igen, efter årtionden av framsteg. Kurvan planar ut, säger en professor vid Karolinska: det slags mening som i sin kliniska saklighet döljer att varje punkt på den kurvan är ett barn som inte fick vakna.
Jag skall sluta med något som glädjer mig, ty jag har alltid ansett att slutet bör vara lättare än mitten, precis som desserten bör vara lättare än huvudrätten. På Dagens Nyheters debattsida skriver någon att Sveriges kunskapssyn är förlegad: att landets beslutsfattare måste begripa att 2020-talets kunskap kräver mer än naturvetenskap. Att humaniora och konstnärliga ämnen inte är utsmyckning utan fundament. Att ingenjörskonsten alltid har byggt på mänsklig förståelse.
Det är, med förlov sagt, exakt vad jag sa för hundratrettio år sedan, fast med bättre formuleringar. Den nyttiga människan, sa jag då, är den mest olidliga av alla varelser, ty hon har reducerat tillvaron till ett problem som skall lösas i stället för ett mysterium som skall levas. Att Sverige nu upptäcker detta är naturligtvis bättre sent än aldrig, men jag tillåter mig ändå att sucka, om så bara lätt, över en värld som envisas med att uppfinna hjulet och sedan kalla det innovation.
Skönheten, mina vänner, är aldrig onödig. Det är bara det nödvändiga som ibland är fult.
