Det berättas i de krönikor som ännu skrivs, att det på den tjugonde dagen i mars i människornas tidevarv rådde stor oro bland folken, och att de som hade ögon att se kunde skönja eld på himlen ovanför de gamla rikena i öster.
Ty kriget mellan Iran och Israel fortfor med oförminskad vrede. Robotar for genom natten som drakar utan herre, och i norra Israel sökte folket skydd i djupa hålor medan Irans stridsmän riktade sina vapen mot Haifas oljehamn. Netanyahu, Israels hövding, trädde fram och talade med mörk stämma: att anfallet mot Irans gasfält i söder hade utförts av Israel allena, utan Amerikas hjälp. Men han erkände att Trump, den västerländska makten, hade begärt att inga fler slag skulle riktas mot oljans och gasens källor, ty i dessa tider var det inte svärdet utan bränslets pris som skrämde de mäktiga mest.
Och sannerligen, det stängda Hormuzsundet låg som en förseglad port mellan haven. Nära hundra skepp hade sedan månadsväxlingen lyckats ta sig igenom det trånga sundet, men tusentals andra väntade, och den Internationella Sjöfartsorganisationen beredde sig på att upprätta en plan för att rädda tjugotusen sjömän som satt fast i Persiska viken. Det sades att samtal om att åter öppna sundet kunde inledas inom en vecka, men ingen visste vilka villkor som skulle ställas, och i Europas städer rusade gaspriserna uppåt som om marken brunnit under handelsmännens fötter.
I Bryssel, den stora möteshallen där Europas ledare samlas, blev de vackra planerna om ekonomisk förnyelse snabbt undanträngda av krigets skugga. Energipriserna steg, och vissa röster viskade att kanske unionens klimatambitioner måste sänkas – att fler utsläppsrätter borde släppas ut på marknaden som vatten ur en sprucken damm. Men det var ett annat drama som fångade de flesta blickar. Orbán, Ungerns envise furste, vägrade åter att godkänna det lån på nittio miljarder euro som Ukraina så desperat behövde. Zelenskyj, den ukrainske ledaren, sade med tung röst att dessa pengar skulle rädda liv. Men Orbán höll sin borg, och vid mötets slut stod lånet fortfarande blockerat som ett svärd som hängde i luften men aldrig föll.
Sverige hade dock sina egna strider att utkämpa vid detta rådslag. Statsminister Kristersson återvände med budskapet att landets flaskhalsavgifter var tryggade: att de pengar som Sveriges elnät genererade inte skulle skickas bort till fjärran kungadömen utan stanna inom landets gränser. Det var en liten seger, men i dessa tider räknade man även de små.
Långt från krigets larm, i det fjärran landet Chile, avslöjade forskare vid en plats kallad Monte Verde något som fick de lärde att skaka på huvudena. Ty den gängse berättelsen om hur människorna en gång vandrade genom Amerika – från norr till söder, steg för steg genom årtusendena, visade sig åter vara otillräcklig. Nya fynd antydde att historien var äldre och mer invecklad än någon hade anat, och att kanske flera stigar ledde genom de båda kontinenternas vildmarker på samma gång. Det var som om jordens eget minne talade, och påminde de levande om att de aldrig fullt kan begripa de dödas vägar.
Och i Sverige själv kom en annan studie, publicerad i den ärevördiga tidskriften Science, med besked om att de orörda skogarna – de sista urskogarna som ännu stod kvar med mossa och tystnad och hundraåriga rötter bar en klimatnytta långt större än de vise tidigare trott. Dessa skogar, som andades in koldioxid och lagrade den i sin jord och sina stammar, var som levande sköldar mot den förbränning som hotade allt. Det var ett fynd som borde ha glatt varje hjärta, men de som kände till hur fort yxan svingades visste att glädje och oro gick hand i hand.
Mitt i allt detta nådde besynnerliga rykten fram från det nordliga riket Ryssland, där myndigheterna fortsatte att blockera sina medborgares vägar ut i den stora världsväven. I Moskva hade det mobila nätet legat nere, och experter menade att landet strävade efter vad de kallade ett suveränt internet – en mur av tystnad kring hela nationen, där bara de röster som makten godkände skulle höras. Det var som om Saurons öga hade vänt sig inåt, och sökte kontrollera inte bara handling utan tanke.
I Danmark hade ett annat slags beredskap kommit i ljuset: hemliga planer att spränga landningsbanor på Grönland om Amerika skulle försöka ta ön med våld. Att stormakter hotade varandra över en ö av is och berg, det var en saga som hade kunnat skrivas i en äldre tid, och dock var den sann i denna.
Men icke allt var mörkt i denna dag. I det höga fängelset Hall i Södertälje, bakom murar som få passerade frivilligt, hade de intagna sedan december fått tillgång till något oväntat: tv-spel, på betald arbetstid. Kriminalvården sade att det var en övning i sociala färdigheter – i att samarbeta, i att tåla förlust, i att hålla sina impulser i styr. Det kan tyckas en ringa sak, men den som har sett hur ensamheten gnager i en fånges sinne vet att även ett spel kan vara en bro tillbaka till det mänskliga.
Och i Västerås stod en ung man vid namn Marcus på en scen och talade med en röst som hackade och studsade – ty han stammade, och hade alltid gjort det. Men nu hade han gjort sin stamning till sitt vapen och sin konst: standup-komedi. "Jag äger min stamning", sade han, och publiken skrattade inte åt honom utan med honom. Det var det slag av mod som inte kräver svärd, utan bara viljan att stå kvar när knäna darrar.
I filmens värld talades det om "Project Hail Mary", en berättelse om en ensam man långt ute bland stjärnorna som måste rädda hela jorden – och denna film spåddes redan bli nästa års Oscarsfavorit. Det var en historia som påminde om att även i de mörkaste stunder kan en enda varelse, med list och tålamod och vänskap, göra skillnad.
Så slutar denna krönika, som alla krönikor, mitt i berättelsen. Ty världen tar inte slut vid sidans kant. Elden brinner i öster, isen ligger tung på Grönland, skogarna andas i tysthet, och någonstans i ett fängelse i Södertälje försöker en människa lära sig att förlora med värdighet i ett tv-spel. Och kanske är det just där – i det lilla, det mänskliga, det till synes obetydliga – som hoppet gömmer sig, som en hobbit i ett hål i marken.
