Det är en sanning allmänt erkänd att en nation i besittning av en god armé måste vara i avsaknad av gott omdöme. Åtminstone förefaller det så denna morgon, då dimman ligger tät över Hampshire och termometern knappt förmår sig förbi tre grader, och världens mäktigaste herrar tycks ha beslutat att förstörelsen skall vara vårens första blomma.
Jag tillbragte gårdagskvällen vid brasan med min syster, och vi hade knappt hunnit ta upp våra handarbeten förrän samtalet föll på de olyckliga nyheterna från Persiska viken. Herr Trump, en man vars uppförande i salongen skulle ha fått till och med den mest överseende värdinna att rynka pannan, har förklarat att han överväger att "trappa ned" de militära operationerna mot Iran, men i samma andetag meddelat att inget eldupphör är aktuellt, ty man var ju upptagen med att "utplåna den andra sidan". Det skall tilläggas att tvåtusen soldater och tre krigsfartyg i samma ögonblick seglade mot regionen. Man kan inte undgå att beundra den sortens logik som förmår rymma både reträtt och framryckning i en och samma mening.
Energiorganet IEA varnar för det värsta hotet mot global energi någonsin, och analytiker talar om fem års reparationsarbete för de skadade oljeanläggningarna. I Hampshire märker vi ännu inte av bränslebristen: våra hästar kräver hö, inte petroleum. Men min kusin i London skriver att priserna på allt från ljus till te har stigit betänkligt. I Sydostasien, hör jag, tvingas textilarbetare i Indien att lämna sina arbetsplatser då matlagningsgasen tagit slut, och i Frankrike (vilket land!) oroar sig vinodlarna för att kriget skall göra deras Bordeaux odrägligt dyr. Jag har alltid ansett att krigets mest förkrossande konsekvenser visar sig i de små förändringarna, i den höjda prislappen på bröd och den inställda bjudningen.
Rysslands herr Putin, en man med den sortens kalla artighet som döljer beräkning, synes finna sig utmärkt väl tillrätta medan andra lider. Analytikerna påstår att han tjänar en komma fyra miljarder om dagen på konflikten: en summa som får till och med de mest skrupelfria av mina romanfigurer att framstå som måttfulla. Hans drömscenario, skriver tidningarna, vore att kriget i Iran spillde över till Ukraina, så att världens uppmärksamhet splittrades som en tallrik i en tjänsteflickas händer. Samtidigt massavlivar ryska myndigheter boskap i Novosibirsk till följd av en mystisk sjukdom, och lantbrukarna (stackars folk!) begriper ingenting. Man skjuter till synes friska djur utan provtagning, och i sociala medier spirar konspirationsteorierna likt ogräs i en försummad trädgård.
Men det finns, som alltid, ljusare nyheter att balansera mörkret med, och min natur har aldrig kunnat låta det tragiska stå helt oemotsagt.
Från Mexiko har en liten flottilja skickats med förnödenheter till det hårt prövade Kuba, ett land vars lidande under blockaden framkallar en medkänsla som till och med den mest likgiltiga iakttagaren borde känna. Det finns något rörande i bilden av dessa skepp som trotsar storpolitiken för att leverera det mest grundläggande: mat, medicin, hopp.
Och från Mexiko, i en helt annan anda, når oss underrättelsen att monarkfjärilspopulationen har ökat med sextiofyra procent: den största utbredningen sedan 2018! Jag har alltid betraktat fjärilar med särskild ömhet, ty de påminner oss om att naturen äger en återhämtningsförmåga som vi människor sorgligt saknar. Att dessa sköra varelser, hotade av klimatförändring, bekämpningsmedel och habitatförstörelse, ändå förmår samla sig till ett sådant triumftåg, inger mig mer tröst än jag kan säga.
Norges kronprinsessa Mette-Marit har brutit sin tystnad angående sin bekantskap med den ökände herr Epstein och förklarat att hon "önskar att hon aldrig hade mött honom". Det finns inget ämne som passar bättre för salongens viskningar än en kunglig skandal, och jag skall villigt erkänna att min penna darrar av nyfikenhet. Att bli manipulerad och bedragen av en man vars sanna natur doldes bakom rikedomens fernissa: det är en berättelse så gammal som civilisationen själv. Man behöver inte vara kronprinsessa för att känna igen mönstret; det räcker med att ha levt bland människor.
Herr Elon Musk, vars förmögenhet tycks vara omvänt proportionell mot hans diskretion, har befunnits skyldig till att ha vilselett Twitters investerare. En jury i San Francisco fastslog att hans påståenden om fejkkonton var skadliga, och skadeståndskraven lär bli avsevärda. Jag kan inte låta bli att tänka på herr Wickham i sådana ögonblick: den charm som döljer bedrägeri, det vackra talet som bär lögnen framåt. Skillnaden är naturligtvis att herr Wickham hade begränsat med medel, medan herr Musk tycks kunna bedra i miljarders skala utan att hans ställning i samhället nämnvärt skadas.
I Sverige, ty jag har alltid följt de skandinaviska affärerna med intresse, tappar fru Andersson i väljarförtroende, fastän hon ännu leder. Det politiska spelet i Stockholm tycks vara av det slag som skulle bereda mig åtskilliga kapitel: avhopp, kuppartade manövrer inom Liberalerna, en fru Smedberg-Palmqvist som förklarar att hennes gräns är nådd. Det påminner om den sortens familjekonflikt som utbryter vid ett dåligt arrangerat middagskalas, när placeringsordningen visar sig vara outhärdlig.
Och så, mitt i allt detta, läser jag om en ung kvinna vid namn Axelina Johansson som, trots sjukdom och halsont, satte svenskt rekord i kulstötning vid inomhus-VM i Toruń och bröt en nästan hundraårig medaljtorka. Det är den sortens karaktär som min penna beundrar mest: inte rikedom, inte makt, utan den stilla beslutsamheten att prestera sitt allra bästa just när kroppen bjuder mest motstånd.
Dimman har lättat något när jag lägger ned pennan, men kylan består. Tre grader i mars – Hampshire visar sig från sin mest sparsmakade sida. Min syster säger att det skall bli mildare i morgon. Jag svarar att det alltid skall bli mildare i morgon – det är det vi säger till varandra, medan världen brinner och fjärilarna, mot alla odds, fortsätter att flyga.
