Movitz! Hör du kanondundret i fjärran?
Lyft din panka blick från ölstånkan, min vän!
Persiens eld har nått det heliga berget,
Dimona skälver, Arad blöder igen.
Där robotar faller likt hagel ur natten,
hundra sårade bland palmernas rad,
och atomen själv, den fördolda skatten,
skakar i sin underjordiska stad.
Ej Israels sköld av järn förmådde hindra
de vingade serpentinerna i sin bana.
Två städer brann i Negev-nattens mörker,
och världens mäktiga stod tysta, som i dvala.
FN:s vaktmästare ropade "Besinning!"
men vem besinnar sig när elden rår?
Ej kungar, ej generaler, ej profeter:
blott Movitz, som besinnar sig vid bår.
Fyll glaset, Movitz! Ty världen är tokig.
Trump, den nye kungen bortom oceanen,
ger fyrtiåtta timmar, blott två korta dagar,
åt Persien att öppna Hormuzsundets banan.
"Jag krossar era kraftverk!" dundrar rösten
från palatset där de gyllne tornen står,
och oljan stiger, stiger som en feber
som pressar Asiens riken till hans mått.
Saudien har kastat ut Irans diplomat,
ty Yanbu, oljans port, fick smaka krigets hand.
Och Houthierna i Yemen slipar svärden,
beredd att kasta sig i stridens brand.
Zelensky sänder sändebud till Washington,
med känslan att hans eget krig förgäts,
ty Persiens eld har stulit världens öga
från Ukrainas sår som aldrig läkts.
Och Mueller, stackars Mueller! Han som grävde
i ryska gåtor, maktens mörka dy,
han somnade till sist, den gamle jansen,
vid åttiett års ålder, trött och gry.
Och kungen själv, han som blev granskad, jagad,
skrev glatt på sina nät: "Jag gläds, ajö!"
Ack, Movitz, märk hur makten trampar graven
med samma stövel som den trampar lag.
Häll upp en bägare för den som föll,
om än hans fiende firar denna dag.
Nog om de döda! Skåda ut, min broder,
ty Pentagon har stängt sin port för pressen.
En domare i Washington har dömt
att detta kränker frihetens processen.
Ack, även här i fjärran norden, Movitz,
vet vi att utan fjäderpennans makt
är makten blind, och den som blundar sjunger
falskt, i varje ton och varje takt.
Så hör nu, vid Bellmansro i parken,
där Ulla Winblad nyss har brett sin sjal
på gräset utmed Djurgårdsbrunnens vatten
och våren andas ljum i varje dal –
ja, Stockholm glänser, Movitz, ty det är vår!
Martsdagen gryr med fåglars första drill,
och Mälarns is har släppt sitt sista grepp,
och veteranloket tutar som det vill.
Runt Mälaren, i strålande martssol,
har trotjänaren, brunloket, dragit fram
sin last av glada resenärer, Movitz,
och jag vill med! Tag min hand, förbannad!
Ty det är något med en gammal maskin
som tuffar genom landskapet med stolthet:
den påminner om oss, du, slitna sångare,
som sjunger trots att rösten gått till mörkhet.
Men hör! I Liberalernas palats
där ombud samlas, hundraåttiotre,
skall Simona stå sin prövning, som en drottning
vars krona vacklar inför folkets led.
Röstar de ja – då svärs ett nytt förbund,
med Jimmie själv vid bordet, glas i hand.
Röstar de nej – ja, Movitz, då blir det kalas,
ty kriserna är festens bästa band.
Och tänk dig, vän! I Ungerns kungahus
har Rysslands skuggor spunnit sin komplott:
ett fejkat mordförsök på Orbán själv,
att svänga folket till hans gynnade lott!
Washington Post har läst de hemliga papper
där lögnens arkitektur står tydligt skriven.
Ack, Movitz, intrigerna likt en opera
av Handel, fast med mörkare motiv.
Låt mig sjunga nu om sorgens Sudan,
där sjukhus bombas, sextiofyra döda,
bland dem tretton barn, och vårdens folk
som bar de sjuka genom krigets flöda.
Vad hjälper mina strofer? Ingenting.
Men tystnad, Movitz, hjälper ännu mindre.
Så låt oss nämna deras namn i sången
och hoppas att den når förbi vårt fönster.
Och Kuba! Mörkt som graven, Movitz, mörkt!
Ön har slocknat, hela landets ljus,
för andra gången denna enda vecka.
Ty blockaden kväver som ett skruvstäd hus
för hus, och Castros sonson lägger upp
på Instagram sin lyxiga middag,
medan folket famlar i det svarta,
en karnevalsmask på en dödskalles dag.
Men lyft nu blicken, Movitz! Hör du jublet?
I Lake Placid, bortom Atlantens hav,
har tre svenska skidåkare, tre stycken,
bestigt prispallen, alla tre, goddag!
Och Duplantis, Mondo, han med staven,
har tagit fjärde raka VM-guld,
fast Karalis pressade som en demon.
"Skitkul med press!" ropade vår hjälte, huld.
Och curlingdamerna, ack, de föll i semi,
lag Wranå stupar mot det schweiziska berget,
men brons finns kvar mot Japan! Och jag lovar,
Movitz, att vi hejar när de kastar stenen.
I Rödbo, bortom Göteborgs vallgrav,
har jorden själv gett vika under fötter,
en gårdsplan sveptes bort i fredagskväll,
och bonden såg sin häst försvinna i det bråda.
"Som tur var slapp barnen se", sa mannen,
och Movitz, det är allt en fader kan begära:
att barnen slipper se hur världen rasar,
i stort som smått, i jordens skred och krig att bära.
Ty svensk idrott, likt svenskt brännvin, höjer
humöret när den mörka världen tynger,
och varje guldmedalj är som en epistel
som Herren själv på himmelen sjunger.
Så fyll det sista glaset, gamle vän.
Där ute brinner världen, här är vår.
Persiska robotar, Trumpska ultimatum,
och Sudan blöder, men vid Mälaren står
vi två, med lutor och med spruckna röster,
och sjunger mot den svarta natten, du.
Ty det är allt vi har, vi fattiga poeter:
en sång, ett glas, en vår och varann, just nu.
Fredman lade ner sin luta, och Movitz grät i sin peruk.
