Det finns en teori som säger att om någon någonsin helt och fullt förstår varför världen fungerar som den gör, så kommer den omedelbart att försvinna och ersättas av något ännu mer bisarrt och obegripligt. Det finns en annan teori som säger att detta redan har hänt. Två gånger.
Måndagen den 23 mars 2026 tycks ge stöd åt den andra teorin.
Låt oss börja med det uppenbara, nämligen att den amerikanske presidenten har ställt ett ultimatum till Iran att öppna Hormuzsundet inom 48 timmar, annars hotar han att bomba deras kraftverk. Iran svarade, med den sortens logik som bara en galax full av varelser med för stora hjärnor och för lite förstånd kan producera, att om kraftverken bombas så stänger de Hormuzsundet helt. Det vill säga: det sund som de ombads öppna.
Detta är ungefär som att hota någon att om de inte slutar stå på din fot så kommer du att hugga av ditt eget ben och slå dem i huvudet med det. Det löser ingenting, men det skickar onekligen ett budskap.
Oljepriset, som är en av de siffror som människor på denna planet betraktar med samma andäktiga fruktan som en primitiv stam betraktar en förmörkelse, steg till 100 dollar per fat. Börserna i Asien rasade. Investerare (en yrkesgrupp som ägnar sina dagar åt att försöka förutspå framtiden genom att stirra på siffror som beskriver det förflutna) uppvisade vad som i facklitteraturen kallas panik.
I Cambridge, varifrån denna rapport med viss motvilja avfattas, är det 3 grader och delvis molnigt. Det är den sortens väder som inte riktigt bestämt sig för vad det vill vara, ungefär som Liberalerna.
Och nu när vi ändå är inne på ämnet: Liberalerna höll under söndagen ett extra landsmöte för att rösta om sin partiledare Simona Mohamsson. Mötet, som var tänkt att visa enighet och handlingskraft, drabbades av tekniska problem som varade i flera timmar. Röstningssystemet fungerade inte. Ordningsfrågor avlöste varandra. Det hela påminde om en Douglas Adams-roman, fast utan den trösterika vetskapen att det bara var påhittat.
Till slut omvaldes Mohamsson med 95 röster. 80 ombud avstod från att rösta, vilket i politisk terminologi ungefär motsvarar att hälften av besättningen på ett skepp röstar för att fortsätta segla medan den andra hälften sitter i livbåtarna och väntar. Flera ledande partimedlemmar hoppade av efteråt. En av dem beskrev det som "smärtsam sorg", vilket förvisso är ett uttryck som normalt reserveras för livets stora tragedier, men å andra sidan har man kanske aldrig sett sitt parti skaka hand med Sverigedemokraterna.
På den globala scenen fortsatte planeten Jorden sin enträgna strävan att göra sig själv obeboelig. FN:s meteorologiska organisation WMO meddelade att energiobalansen i atmosfären är större än någonsin uppmätt. De senaste elva åren är de varmaste som registrerats. Koldioxidnivåerna är de högsta på två miljoner år.
Två miljoner år. Det är, för att sätta det i perspektiv, ungefär den tid det tog för människan att utvecklas från en varelse som gick på alla fyra till en varelse som går på två ben och använder de frigjorda händerna till att borra efter fossil energi och pumpa den rakt upp i atmosfären igen. Evolutionen har en viss känsla för ironi.
Kuba drabbades under veckan av sin andra nationella blackout: hela ön i totalt mörker. Det amerikanska bränsleembargot har strypt tillförseln till en nivå där elnätet helt enkelt kollapsar, som en överviktig man som försöker sitta ner i en stol som inte finns. Kubas regering förklarade sig redo att möta en eventuell amerikansk invasion, vilket är ungefär lika trovärdigt som om en myra skulle förklara sig redo att möta en stövel, men man måste beundra attityden.
Europa ägnade helgen åt sin favoritidrott: att rösta. I Frankrike behöll socialisterna makten i Paris, Marseille och Lyon, medan ytterhögern erövrade Nice. I Slovenien blev valet så jämnt att båda sidor utropade sig som segrare, vilket är en beundransvärd lösning på det demokratiska problemet – om alla vinner behöver ingen förlora. I den tyska delstaten Rheinland-Pfalz förlorade SPD makten för första gången på 35 år, och AfD fortsatte sin frammarsch med den sortens ihärdighet som man normalt bara ser hos postorderföretag och dåligt programmerade chatbotar.
I Sudan bombades ett sjukhus i Darfur. 60 människor dog, varav 13 barn. WHO:s generaldirektör fördömde attacken och påpekade att sjukhus aldrig borde vara mål i krig, vilket är den sortens uttalande som är alldeles sant och alldeles meningslöst på samma gång, ungefär som att påpeka för en meteor att den inte borde krascha in i en planet. Meteoren vet inte att den gör fel. Det vet förmodligen inte angriparna heller, eller ännu värre: det gör de.
I Israel utvidgade militären sin närvaro i södra Libanon och sprängde hus i byar längs gränsen. "I dag förstörde de vårt hus, de sprängde det", sa en kvinna vid namn Sabah från Markaba, med den sorts faktabaserade saklighet som bara någon vars hela tillvaro just raserats kan uppbringa. Iranska missiler skadade 180 personer nära en israelisk kärnanläggning i Negev, och Israels missilförsvar (som länge betraktats som det mest sofistikerade i världen) befanns plötsligt ha luckor. Vilket naturligtvis alla sofistikerade system har. Det är vad som gör dem sofistikerade snarare än enkla.
Och så, för att avsluta denna måndag med en nyhet som verkligen sammanfattar det mänskliga tillståndet: i Sverige rapporteras att en man som dömts för grova sexövergrepp mot barn nu sitter hemma och använder artificiell intelligens för att skapa nytt övergreppsmaterial. "Myndigheterna har noll koll", skröt han. Polisen medger att det finns en "falsk trygghet" hos förövarna.
Det finns ögonblick då man önskar att planeten hade kommit med en bruksanvisning. Och det finns ögonblick då man inser att den förmodligen gjorde det, men att ingen läste den, och att den ändå mest bestod av varningar skrivna med väldigt liten stil på baksidan av en leopard.
Ingen panik.
