I Aracataca regnade det den morgonen, som det alltid regnar i Aracataca – inte med den våldsamma övertygelse som driver gatuhundarna under verandorna utan med en trött, vandrande fukt som knappt nådde elva grader och fick de gamla männen på torget att svära vid sina döda mödrar att världen höll på att vända sig upp och ner. Och kanske hade de rätt, för medan dropparna föll hade ett Herculesplan redan lämnat Puerto Leguízamo med hundratjugoåtta själar ombord, soldater de flesta, unga män som ännu luktade av sina mödrars morgonkaffe, och planet hade inte hunnit längre än till trädtopparna innan det föll tillbaka mot den colombianska jorden som om tyngdkraften plötsligt erinrat sig en gammal skuld.
Sextiosex av dem dog.
Siffran spred sig genom landet med den hastighet som bara sorg kan uppnå – snabbare än radio, snabbare än telefon, snabbare än de drönare som samma natt sändes över Zaporizjzja och Poltava i Ukraina, där tre andra människor fick betala det pris som alla krig kräver men ingen krigsförklaring någonsin nämner. Sextiosex i den colombianska djungeln. Tre i den ukrainska natten. Och i Washington satt en man med orangefärgat hår och förklarade att Iran ville ha fred, medan Iran förklarade att mannen ljög, och oljepriserna föll fjorton procent på en enda kväll för att marknader, till skillnad från människor, alltid tror på goda nyheter.
Det var den sortens dag då verkligheten överträffade allt som en romanförfattare någonsin vågat hitta på. I New York hade ett Air Canada-plan kolliderat med en brandbil på landningsbanan vid LaGuardia, och de två piloterna som dött hade inte ens hunnit förstå vad som träffade dem, medan en flygvärdinna vid namn Solange Tremblay kastades hundra meter från vraket och överlevde – ett mirakel, sa hennes dotter, ett ord som människor alltid använder när de saknar bättre förklaringar.
Slovenien, det lilla landet vid Adriatiska havet som de flesta européer förväxlar med Slovakien, hade blivit det första EU-landet att ransonera bränsle: femtio liter per dag och bil, inte mer. I Kina hade bensinpriset stigit till nära tvåhundra yen per liter, allt på grund av det smala sundet vid Hormuz som nu var lika oframkomligt som en igenkorkad flaskpost från den otänkbara framtiden.
Men mitt i denna oljefärgade ångest (och detta var den detalj som fick mig att tro att verkligheten äntligen hade gett upp sina anspråk på logik) enades EU och Australien om ett frihandelsavtal. Åtta år hade det tagit dem. Åtta år av förhandlingar om tullsatser och exportkvoter, om lammkött och mineraler, om saker som bara byråkrater kan diskutera utan att somna. Och nu, just nu, när halva Mellanöstern brann och oljan var dyrare än guld, sträckte Ursula von der Leyen och Anthony Albanese händerna mot varandra över en kontinent av papper och sa: nu handlar vi fritt.
I Sverige, det avlägsna nordliga land som jag en gång besökte under en bokmässa i Göteborg och som jag minns främst för den märkliga tystnaden i dess skogar, hände saker som bara kunde hända i Sverige. I Vindeln, ett namn som låter som något ur en av mina egna berättelser, hade en biolog vid namn Roger Mugerwa Pettersson för tio år sedan hittat en skalbagge som ingen kunde identifiera. Nu, ett decennium senare, hade vetenskapen äntligen bekräftat att det var en ny art, och biologen berättade att många inte hade trott honom. Jag förstår honom väl. Det är alltid så med upptäckter som kommer för tidigt: världen behöver tid att vänja sig vid sina egna hemligheter.
I Stockholm stod boxarna tomma på polisrytteriet, för det hade blivit svårare att hitta lämpliga hästar i ett land som ersatt allt levande med algoritmer, och en sexårig vit häst vid namn Orvar hade blivit den första vita polishästen på decennier, vilket polisryttaren Malin Hägglund berättade om med en stolthet som vanligtvis reserveras för förstfödda barn. Och i Västerås hade ett företag som tillverkade nödduschar bestämt sig för att göra slut med Amerika – inte av politiska skäl utan av ekonomiska, för Trumps tullar hade gjort det billigare att designa egna delkomponenter än att köpa amerikanska, och ur krisen, sa företagets vd Daniel Krusman, kommer en form av kreativitet. Det var en sanning som gällde lika mycket för nödduschar som för litteratur.
Danmark gick till val den dagen, och opinionsundersökningarna pekade åt alla håll samtidigt, som om hela nationen led av samma förvirring som drabbade det italienska folket när de röstade ner Giorgia Melonis rättsreform – femtiofyra procent mot, en siffra som på en och samma gång var en seger för demokratin och ett bevis på att människor ibland bara vill säga nej utan att veta exakt vad de säger nej till.
Och i Strängnäs, ytterligare ett svenskt namn som låter påhittat, gick en trettonårig flicka som tidningarna kallade Evelina inte till skolan. Hon hade knappt varit där på fem år, och kommunen saknade organiserat stöd, och ingen tycktes veta vad man skulle göra åt saken, som om ett barns frånvaro var ett meteorologiskt fenomen man bara kunde observera men aldrig påverka.
Regnet i Aracataca fortsatte. Det föll med den envishet som bara tropiskt regn besitter: inte häftigt, inte vackert, bara oundvikligt, som nyheter, som sorg, som handelsavtal och bränsleransoner och vita polishästar och skalbaggar som väntar tio år på att bli erkända. Någonstans i Puerto Leguízamo letade räddningsarbetare fortfarande bland vrakdelarna efter dem som kanske ännu levde. Och i det smala sundet vid Hormuz väntade fartygen på att världens mäktigaste män skulle bestämma sig för om de ville krig eller fred, medan oljepriserna steg och föll i den oändliga dans som marknader dansar när de inte vet vad de ska tro.
Elva grader och regn i Aracataca. Jag satt på verandan och tänkte att det finns dagar då hela världen ryms i en enda tidning: flygkrascher och handelsavtal, polishästar och försvunna barn, skalbaggar och diktatorer. Det enda som håller samman alltihop är berättelsen, den eviga, omöjliga berättelsen som ingen av oss kan sluta berätta för att vi vet att den dag vi tystnar upphör världen att existera.
