Mina kära landsmän, och med det menar jag samtliga tvåbenta varelser som vandrar på denna besynnerliga planet och inbillar sig att de förstår den,
Jag sitter vid mitt fönster i Hannibal denna marsmorgon, och termometern visar tolv grader. Himlen kan inte riktigt bestämma sig, halvt molnig som den är, och jag tycker att den sammanfattar tillståndet i världen alldeles utmärkt. Hälften av mänskligheten vill se klart, den andra hälften drar för gardinerna och hoppas att stormen ska dra förbi medan de sover.
Tag till exempel detta krig som nu pågår borta i Persien. Jag har under mitt liv sett åtskilliga krig och kan med viss auktoritet meddela att de alla började med att någon påstod sig ha en alldeles utomordentlig anledning och slutade med att ingen längre kunde erinra sig vilken den var. Nu skickar man trupper från 82:a luftburna divisionen till Mellanöstern, och Pentagon beställer upp tvåtusen man till som om det vore en ny leverans av bomull till fabriken i Hartford. Samtidigt skickar man via Pakistan ett femtonpunktsprogram för fred, vilket Iran omedelbart förnekar ha mottagit. Det påminner mig om den gången jag skickade ett kärleksbrev till en ung dam i St. Louis och hon svor inför sin mor att hon aldrig sett det – trots att jag med egna ögon hade bevittnat hur hon stoppade det i förklädesfickan.
Hormuzsundet – detta smala streck av vatten genom vilket en tredjedel av världens gödsel och en ofantlig mängd olja passerar – har blivit vår tids mest omtalade flaskö. Iran säger att "icke-fientliga" fartyg får passera fritt, vilket väl får betraktas som ungefär lika betryggande som en krokodil som lovar att den bara tänker titta. I Filippinerna har president Marcos utropat nationellt energinödläge, och i Indien står folk i kö vid bensinstationerna med samma desperata min som jag en gång såg hos guldgrävare i Kalifornien. BlackRocks chef varnar för att olja till hundrafemtio dollar fatet ska utlösa en global recession, och jag har inga skäl att betvivla honom – bankirer ljuger bara när de är optimistiska.
Men kriget i Iran är inte det enda som pågår. I Ukraina har Ryssland skickat niohundrafyrtiåtta drönare på ett enda dygn – den största attacken hittills – och åtminstone åtta människor har dödats. Den svenska överbefälhavaren träffar sin amerikanske motsvarighet i Pentagon och varnar för att de stigande oljepriserna fyller Rysslands krigskassa. Ukraina svarar genom att slå mot ryska oljehamnar vid Finska viken, och det brinner i Ust-Luga. Det hela liknar ett parti schack spelat av berusade herrar som har glömt bort att det finns en dam på brädet.
Från sorglustiga krig vänder vi oss till sorglustiga val. I Danmark har man röstat, och Socialdemokraterna har fått sitt sämsta resultat sedan 1901 – vilket måste betraktas som en prestation i sig, ty att vara så impopulär kräver ett visst mått av uthållighet. Mette Frederiksen ser försvagad ut, och hela nationens öde vilar nu i händerna på en man vid namn Lars Løkke Rasmussen, vars mittenparti har blivit vågmästare. Han är den sortens politisk figur som jag alltid har beundrat: en man som lyckas hålla sig precis i mitten medan alla andra faller åt sidorna, som en lindansare vars enda talang är att alla andra har ännu sämre balans.
Och medan Europa ordnar sina regeringar skickar OpenAI ett meddelande som borde bekymra var och en som trodde att maskinerna redan hade tagit över: de lägger ner Sora, sin videogenereringsapparat, och avslutar samarbetet med Disney. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Att en maskin som kan fabricera rörliga bilder ur tomma intet plötsligt anses onödig, det är som om Gutenberg hade uppfunnit tryckpressen och sedan bestämt sig för att gå tillbaka till gåspennan för att det blev för bråkigt.
I mitt eget land rapporteras att en jury i New Mexico har dömt Meta att betala trehundrasjuttiofem miljoner dollar för att ha utsatt barn för fara. Det är den sortens summa som låter imponerande tills man påminner sig att företaget tjänar den på en eftermiddag. Men principen har slagits fast, och det är något.
I Leksand, som jag förstår är en svensk stad av den sorten där ishockey är religion, har laget åkt ur den finaste ligan efter ett förlängningsdrama. Det blev bråk på bänken ("jävla fegisar", skrek en motståndare), och hela tillställningen påminner mig om de gräl jag bevittnade på Mississippis ångbåtar, där en dispyt om en korthand kunde utvecklas till en fullskalig batalj med stolar och whiskyflaskor. Håkan Loob, som tycks vara en sorts lokal orakel, antyder att det luktar konkurs. Jag har alltid trott att den enda institution som inte kan gå i konkurs är mänsklig dårskap, men jag kan ha fel.
Och så har vi mässlingen, som i USA hade varit så gott som utrotad men nu har smittat över tusen personer. I South Carolina säger en trebarnsmor att hon inte har vaccinerat något av sina barn och litar på deras immunförsvar. Jag respekterar alltid en moders omdöme, utom när det grundar sig på tron att naturen ensam ska sköta det som vetenskapen redan har ordnat. Det är samma sorts logik som att vägra bygga en bro över floden för att man litar på att man kan simma: det fungerar utmärkt ända till den dag det inte gör det.
Till slut vill jag nämna något som värmer ett gammalt hjärta: i Kongo-Kinshasa har det fötts gorillatvillingar i Virunga nationalpark – det andra tvillingparet på bara två månader. I en värld där vi envist ägnar oss åt att förstöra det mesta, envisas naturen med att skapa nytt, som för att påminna oss om att livet är envetnare än vi förtjänar.
Termometern visar fortfarande tolv grader i Hannibal. Himlen är fortfarande halvt molnig. Och jag är fortfarande en gammal man som sitter vid sitt fönster och undrar varför mänskligheten insisterar på att upprepa alla sina misstag, när det finns så många nya misstag man kunde prova istället.
Er tillgivne tjänare vid Mississippis stränder,
S. L. Clemens
