Jag vaknade tidigt i morse. Luften över Algier var klar, sju grader, och himlen hade den renhet som bara vinterns sista dagar kan bära med sig, innan våren gör allting mjukt och outhärdligt vackert. I det ljuset, med tidningarna utbredda framför mig på cafébordet, förstod jag åter att vår tid inte skiljer sig från någon annan. Människor dödar. Människor förhandlar. Människor stirrar in i skärmars blåa sken tills de glömmer att de är människor.
Kriget i Iran har pågått i snart fyra veckor. Teheran bombarderas, Bushehr har träffats igen. Kärnreaktorn, den plats där materia kan sönderdelas till sina minsta beståndsdelar, precis som vi sönderdelas av vår oförmåga att leva med varandra. Trump säger att iranerna vill ha fred. Iranerna säger att det inte förs några samtal. Sanningen, som alltid, befinner sig inte mittemellan dessa påståenden utan någon helt annanstans, i de rum dit ingen journalist har tillträde, i de korridorer där män med stängda ansikten bestämmer om andra män ska få fortsätta andas.
Det absurda i detta borde inte längre förvåna oss, men det gör det. Israel intensifierar sina attacker för att hinna förstöra Irans vapenprogram innan freden (om den nu kommer) gör ytterligare förstörelse politiskt omöjlig. Man bombar för att freden inte ska komma för tidigt. Det finns en logik i detta, en kall och obeveklig logik, och det är precis den logiken som gör mig illamående.
I Sverige, detta land som jag aldrig besökt men vars tidningar jag läser med en utlännings nyfikna distans, sköts en femtonårig pojke i Malmö i går. Han dog. De gripna var själva barn, femton år gamla. Och i Tyresö, en förort till Stockholm, sköts en artonåring på en buss, mitt på dagen, medan sexåringar inrymdes i sina skolor och satt tysta i klassrum med nedfällda persienner.
Jag tänker på Meursault, som jag en gång skrev om, och på hur han sköt araben på stranden utan att kunna förklara varför. Men Meursaults likgiltighet var åtminstone hans egen. Dessa barn som skjuter andra barn gör det på beställning. En kriminalkommissarie säger det som alla redan vet: det finns anstiftare bakom, vuxna män som rekryterar barn som inte förstår bättre. Barnet förstår inte döden det utdelar. Anstiftaren förstår den utmärkt men har valt att inte bry sig. Det är den andra sortens absurditet: inte likgiltighetens utan beräkningens.
I en rättssal i Los Angeles avkunnades en dom som kanske, om vi lever tillräckligt länge, kommer att visa sig vara viktig. En jury fann att Meta och Google är skyldiga till att inte ha varnat sina användare för att deras appar kan vara beroendeframkallande. Sex miljoner dollar i skadestånd. Det är ingenting för dessa företag, knappt en eftermiddags intäkter. Men principen har slagits fast: att medvetet utforma något som fängslar människors uppmärksamhet, som håller dem kvar i en ändlös rullning genom bilder och ord utan mening, är att orsaka skada.
Jag misstänker att Sisyfos, om han levde i dag, inte skulle rulla sin sten uppför berget. Han skulle sitta vid foten av berget och skrolla genom sitt flöde, och han skulle inte ens märka att stenen rullat ner, för hans ögon skulle vara fästa vid skärmen. Vi måste föreställa oss Sisyfos beroende.
Samtidigt röstade Förenta Nationerna för att erkänna den transatlantiska slavhandeln som det grövsta brottet mot mänskligheten. Resolutionen kräver en ursäkt och reparationer. Det tog fyrahundra år att nå denna punkt: fyrahundra år av kedjor och piskor och drunknade kroppar i Atlanten, och nu, i en sal med diplomatisk belysning, erkänns det som det alltid var. Jag vet inte om detta förändrar något. Ett erkännande utan handling är bara ord, och vi har aldrig lidit brist på ord. Men det finns en skillnad mellan att tiga och att tala, även om talet kommer för sent. Den som talar tvingar åtminstone andra att lyssna, och att lyssna är början på allt det som vi ännu inte vet hur vi ska göra.
I Danmark förlorade Mette Frederiksen sitt grepp om makten. Hennes parti fick flest röster men saknade majoritet, det svagaste valresultatet sedan 1903. Det handlade inte om Grönland eller utrikespolitik, utan om grisar. Det finns en lektion i detta: att folket aldrig bryr sig om det som tidningarna säger att de bör bry sig om. De bryr sig om sina liv, om priserna i mataffären, om lukten från svinstallarna. Politikerna talar om geopolitik och suveränitet, och medborgarna svarar: men vad ska vi göra med grisarna?
Under en kyrka i Maastricht har man funnit vad man tror är kvarlevorna av d'Artagnan, den verklige d'Artagnan, inte Dumas figurant, utan Charles de Batz-Castelmore, som dog under belägringen av Maastricht 1673. Han var en man som levde och dog, och sedan blev han en karaktär i en roman, och sedan glömdes det att han någonsin hade varit verklig, och nu har man hittat hans ben under ett golv, och han är verklig igen. Det finns inget som bättre sammanfattar vår relation till historien. Vi skapar berättelser av verkliga människor, och berättelserna äter upp verkligheten, och när vi till slut hittar benen undrar vi om de tillhör personen eller karaktären.
I Washington lägger Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez fram ett lagförslag om att pausa utbyggnaden av datacenter tills säkerhetsåtgärder för artificiell intelligens finns på plats. Det är en revolt: en liten, kanske meningslös revolt mot den maskin vi själva har byggt och som nu bygger sig själv snabbare än vi kan förstå den. Jag vet inte om de kommer att lyckas. Troligen inte. Men revolten har sitt eget värde, oavsett utgången, precis som Sisyfos arbete har sitt värde oavsett stenens outtröttliga fall.
Solen stiger nu över Algier. Sju grader och klart, som jag sa, och havet ligger stilla under klipporna. Kriget fortsätter. Barnen skjuter. Skärmarna lyser. Diplomaterna förnekar att de talar med varandra. En femtonårig pojkes kropp ligger på ett bårhus i Malmö, och på en annan kontinent gräver arkeologer fram benen av en musketör som dog för trehundrafemtio år sedan.
Det finns dem som vill att jag ska säga att det finns hopp. Jag säger inte det. Jag säger att det finns ljus, och att ljuset faller lika över ruinerna som över trädgårdarna, och att vi måste leva i det ljuset, inte för att det lovar oss något, utan för att det är det enda vi har.
