Jag ville bara kolla vädret i Tierp
men termometern hade gått sönder
eller kanske vägrade den
att uttala sig i en tid som denna.
Det finns inte längre något pålitligt
att mäta sig mot.
Jag vaknade i morse och tänkte
att jag skulle göra något meningsfullt
som att sortera strumpor efter färg
eller läsa en bok som ingen kallar tantsnusk
eller ringa någon jag inte ringt på länge
och säga: jag tänkte på dig,
fast det inte är sant,
jag tänkte på mig själv
men det låter ju inte lika fint.
Men på BookTok kallar de allt för tantsnusk
som kvinnor läser med glädje.
Romance, säger de, som om det vore
ett smutsigt ord. En lärare i Västerås
berättar att hennes elever har börjat läsa igen
tack vare telefonerna de borde lägga ifrån sig.
Och kritikerna skrattar
och jag tänker: vems skratt
har någonsin fått någon att öppna en bok?
I Spanien dog Noelia.
Inte för att hon var sjuk på det sättet
som folk accepterar,
utan för att hon ville dö
och hennes familj ville att hon skulle leva
och domstolen sa till slut
att kroppen tillhör den som bor i den.
Två år kämpade hon mot sin egen far.
Inte med knivar, inte med ord som skär,
utan med papper och paragrafer
och den enklaste av alla frågor:
Vem bestämmer över mig?
Jag har ingen åsikt.
Jo, jag har en åsikt.
Men den är så stor att den inte får plats
i en dikt.
Viktor Gyökeres sköt tre bollar i mål
och hela Sverige skakade lite
som när man får en sms
man faktiskt väntat på.
Tre–ett mot Ukraina
och nu väntar Polen på tisdag
och jag vet ingenting om fotboll
men jag vet hur det känns
när ett helt land håller andan samtidigt.
Ukrainarna spelade utan hemmaplan.
Det kan ryssarna inte ta ifrån oss,
sa en supporter om fotbollen,
och jag tänker att det är det sorgligaste
och vackraste jag hört på länge –
att en match kan vara det enda normala
i ett land där sjukvården
har blivit ytterligare ett offer för kriget
och gamla kvinnor i byarna
inte har sett en läkare på fyra år.
I New York sitter Maduro i en cell
på några kvadratmeter i Brooklyn
med maximal säkerhet
och minimal värdighet,
och jag tänker på alla celler i världen
och alla de som sitter i dem
och hur ordet cell också betyder
den minsta levande enheten.
Två moderater i riksdagen
bytte partibok till SD
och gruppledaren skrev i ett internt meddelande
att detta naturligtvis berör oss alla.
Naturligtvis.
Som om det var en naturkraft,
som regn, som vind,
som om man inte hade valt det själv
med båda händerna.
Utanför Lübeck ligger en knölval
på en sandbank och väntar.
Räddningsarbetare försöker
men valen förstår inte
att de vill hjälpa.
Kanske förstår den precis
men vägrar flytta sig
av princip.
Jag förstår valen.
Ibland vill man bara ligga stilla
på fel plats
och låta världen lösa det.
I Mexiko har två båtar med nödhjälp till Kuba
försvunnit i Karibien.
Nio besättningsmän
och allt vi vet är att de inte kom fram.
På Kuba dör patienter
för att den amerikanska blockaden
har gjort medicin till en lyxvara
och sjukvården som en gång var landets stolthet
har blivit ännu ett minne
av hur det var innan.
Det finns så många sätt att försvinna.
De flesta av dem är inte dramatiska.
De flesta av dem märks knappt.
Trump ska trycka sin namnteckning på nya sedlar.
Det är första gången en sittande president
signerar valutan
och jag vet inte varför
men jag tänker på en katt
som gnider sig mot möblerna
för att markera reviret.
Det finns de som skriver sitt namn överallt
och de som aldrig skriver sitt namn
på något alls
och jag vet inte vilka som är modigast.
Irankriget skjuts upp igen.
Deadline flyttas till den sjätte april.
Börserna föll och oljepriset steg
och i Afrika ransoneras elen
och bensinen späds ut med vatten
som om man kunde göra mer av mindre
bara man vill tillräckligt mycket.
Och jag tänker att det är märkligt
att det finns en deadline för krig
som om det vore en inlämningsuppgift
man kan be om förlängning på.
G7 träffas i Frankrike och diskuterar
vad man ska göra åt allt det man inte gjort
och alla är överens om att vara oense
på ett värdigt sätt.
Men i Mexiko har monarkfjärilarna
ökat med sextifyra procent.
Sextifyra procent fler vingar
i en värld som mest verkar producera
sönderslagna saker.
Och i Washington blommar körsbärsträden
som Japan gav till Amerika
för hundra år sedan.
En vacker gåva, sa någon.
Jag vet inte om det räcker.
Men det är fredag
och i Tierp har termometern
fortfarande ingen åsikt
och kanske är det precis
den vishet vi behöver just nu:
att ibland är tystnad
det ärligaste svaret
på en fråga ingen ställt.
