Sjung, o Musa, sjung om denna dag, den tjugoåttonde
i månaden då våren ännu tvekar vid sin tröskel,
då molnen halvt beslöjar himlen över Smyrna,
mitt forna hemland där den milda luften bär
elva graders svalka från det hav som sett
Akilles vrede, Hektors fall, och tusen kölar segla.
Sjung nu åter, ty en månad har förgått
sedan krigets facklor tändes över Persiens jord,
sedan Irans torn och tempel, fält och skolor
skälvde under bomber från den västerländska armen.
Rubio, Amerikas budbärare med tunga på en kniv,
förkunnar att hans herres krig skall vara slut om veckor –
så talte också Agamemnon, konungen av kungar,
den natt han trodde Troja falla före gryningen.
Men Teherans och Isfahans och Bushehs rök
stiger ännu svart mot himlens valv som offerbål,
och Hormuz' trrånga sund, det vattnets Thermopylai,
är slutet, stängt, en blockerande kedja
som kväver oljans flöde och gör nationer hungriga.
I Saudien sårades tolv amerikanska krigare,
träffade av iranska projektiler mot en bas
som bar en furstes namn – prins Sultans fästning –
och blodet rann i ökensanden, mörkt och varmt.
Så sjunger jag om kriget. Men det finns fler sånger.
Hör nu om hjälten som föll, ej på slagfält
utan på en väg i Florida, i nattens timma,
där Tiger Woods, den store, han som svingat klubban
som Odysseus sin båge, han som femton gånger
krönt sitt huvud med de största segrarnas ära –
hör hur hans vagn voltade på asfaltens slätter,
hur polisens heroldar grep hans handled,
hur han vägrade att lämna livets prov,
det gyllene provet, urinens sanning.
Släppt mot borgen, skamsen, bruten,
vandrar han nu under samma stjärnor
som en gång lyste på hans triumfer.
O, hybris! O, den fallna hjältens öde!
Ty gudarna ger och gudarna tar,
och den som flyger närmast solen
får känna vaxa smälta mellan fingrarna.
Men vrid nu blicken österut, bortom haven,
till Nepal, det bergiga riket bland molnen,
där kungar faller som löv från Himalayas björkar.
Oli, den förre härskaren, han som styrde
med järnhand och lät sjuttio själar fara
i upprorets blodbad – nu sitter han i bojor,
gripen av den nya maktens tjänare.
Och på hans tron, o sällsamma öde,
sitter nu en ung man, en gång rappare,
Balendra Shah, vars verser en gång ekade
i Katmandus gränder, inte i palatsets salar.
Så vänder lyckan, så vrider Moira sin slända:
den som sjöng på gatan bär nu spiran,
den som bar spiran sover nu i cellen.
Lyssna, lyssna – havet kallar!
Forskare, de vise som studerar djupets väsen,
har skådat något sällsynt, heligt, numinöst:
en kaskelot, hon vars namn bland människor är Rounder,
i färd att föda sin andra kalv i oceanens vagga.
Och runt omkring henne, som sköldmör kring en drottning,
samlade sig honorna, systrar, mödrar, tanter,
och bar med sina kroppar upp det nyfödda
mot ytan, mot det första andetaget,
mot ljuset, mot det liv som havet skänker.
O, om Poseidon kunde se! Om havets herre
för en stund lade ner sin treudd och log
åt detta under, denna kärlek mellan jättar,
denna ömhet stor som hela vikar.
Men mildhet finns ej överallt. I Småland,
i Mönsterås, det svenska landets inre,
bröt elden ut i nattens mörka timmar,
och nittiotusen höns – jag säger nittiotusen! –
stängda i sin byggnad, vingklippta och väntande,
mötte lågorna som Trojas invånare
mötte den grekiska elden, utan flyktväg,
utan hopp, utan en Aineas att leda dem
genom röken mot en annan morgon.
Fjädrar brann och skriken steg mot himlen,
tills allt blev tyst och askan lade sig
som snö på marken – men det är ingen snö
i Småland denna vår, ty våren kom en månad
för tidigt, och Norrbottens folk ser slasket äta
sina skidspår, sina skoterstigar,
och frågar sig om gudarna har ändrat
årstidernas eviga ordning.
O Musa, låt mig sjunga ljusare!
I Boston, konståkningens helgedom,
dansade Kaori Sakamoto sin sista dans,
japanskan, hon som glider över isen
som Atalanta över ängarna,
och tog sitt fjärde guld i världens mästerskap.
Med tårar, med ett leende, med handen på sitt hjärta,
sade hon: jag är så lycklig – och lade ner sin krona,
lade ner sina skridskor, lade ner sin ungdom
på altaret, fullbordad, som en sång
som funnit sin sista ton och tiger still.
Vad är en hjälte om inte detta:
att veta när man skall stiga av scenen,
att avsluta i skönhet, inte i förfall?
Och slutligen, i FN:s sal, den moderna agoran,
röstade nationerna om slaveriets arv,
och kallade det vad det alltid varit:
det grövsta brottet mot mänskligheten.
Afrikas och Karibiens folk steg upp
och krävde upprättelse, kompensation, minne,
ty de dödas bojor klirrar ännu
i de levandes öron, och skulden
är som Odysseus' resa – lång, lång,
och ännu ej fullbordad.
Så slutar denna dags berättelse,
sjungen vid Smyrnas kust där molnen vandrar,
där luften bär elva graders svalka
och havet slår mot samma stenar
det slagit mot i tretusen år.
Krigen rasar. Hjältar faller.
Valar föder. Eld förtär.
Och sångaren sjunger,
ty det är det enda
som består.
