Det var en gång en söndag i mars, och natten hade stulit en timme från alla barn och vuxna i hela det nordliga riket. Klockorna ställdes fram, som om tiden själv blivit otålig och ville skynda mot sommaren, mot ljuset, mot något bättre. I Odense låg dimman tunn över hustaken och termometern visade tre fattiga grader, och molnen delade sig bara halvhjärtat, som om de inte riktigt kunde bestämma sig för om de ville visa himlen eller gömma den.
Men det var inte bara klockorna som rörde sig denna natt. Hela världen rörde sig, och inte alltid framåt.
I ett land långt bortom haven, i det gamla Persien som nu kallas Iran, hade kriget rasat i precis en månad. Trettio dagar och trettio nätter av eld och rök, och ingen syntes vilja blåsa ut ljuset. Tvärtom – nu hade även rebellerna i Jemen, de som kallar sig Houthier, kastat sig in i dansen. De sköt en missil mot Israel och lovade att skjuta fler, för sina bröders skull, sade de. Och i Kuwait steg svart rök från flygplatsen efter att drönare slagit ner, och i Saudiarabien hade amerikanska soldater skadats på sin bas, och i Irak föll bomber över folk som inte bett om något krig alls.
Det var som i sagan om den lilla flickan med svavelstickorna, fast tvärtom – här var det inte kölden som dödade, utan elden. Och ingen stänkte för att tända en liten stund av värme; nej, här brann hela hus och hela kvarter, och barnen sprang barfota genom rasmassorna.
I Libanon hade över en miljon människor lämnat sina hem. Tänk er det – en miljon! Om ni ställde dem på rad skulle kön sträcka sig från Odense till Rom och tillbaka igen. Bland dem var tioårige Ali, vars pappa och kusiner dödats i en attack som träffade deras hus i en by i söder. Ali levde, men han hade fått sådana sår att inget plåster i världen kunde laga dem, för de satt på insidan. Hans moster Wafaa frågade vad hon borde fråga: varför civila barn? Varför?
Det är den frågan som ingen saga någonsin har kunnat besvara.
Men i det stora landet i väster, det som styrs av en man med gyllene torn, hände denna dag något märkvärdigt. Åtta miljoner människor gick ut på gatorna – åtta miljoner! – och ropade: Inga kungar! De bar plakat och sjöng sånger och i Los Angeles omringade tusentals människor en federal byggnad, och i Minnesota stod en gammal musiker och spelade gitarr för folkmassorna, och hans röst bar genom den kalla kvällsluften som en bön.
Inga kungar, ropade de.
Det påminde om den gamla historien om kejsarens nya kläder, minns ni den? Där det lilla barnet ropade sanningen som alla vuxna var för rädda att säga. Nu var det åtta miljoner barn – vuxna som blivit barn igen, som vågade ropa det uppenbara. Fast kejsaren i det gyllene tornet tycktes inte höra dem. Kejsare hör sällan.
På ett konvent i Dallas talade den gamle kronprinsen av Persien och lovade att göra sitt land stort igen, och vice presidenten vann en omröstning om vem som ska regera härnäst. Det var som en maskerad, där alla bar andras ansikten och ingen visste vem som ledde dansen.
Och mitt i allt detta, långt därifrån, i det lilla landet Sverige, hände saker som var både stora och små, som saker i Sverige brukar vara.
I en liten by i Dalarna som heter Horndal hade den amerikanska techjätten Google fått bygglov och grävmaskiner hade i fem månader bearbetat jorden. Snart ska servrar stå där kor en gång betade, och hela världens minnen ska lagras under den svenska furan. Byborna undrade om det var bra eller dåligt, för i sagor vet man aldrig om trollet i berget bär guld eller olycka.
Och i Hagfors i Värmland – den sortens stad som sakta krymper som en snögubbe i aprilsolen – hade man rest till Holland för att ragga nya invånare. Hanneke och Stefan från Nederländerna hade kommit och blivit förälskade, inte i en prins eller prinsessa utan i de tysta skogarna och den tunna luften och tystnaden som bara finns där människor är få. Hundratals hade följt efter dem. Det var som en saga baklänges: istället för att lämna sitt hem för att söka lyckan reste de till ödemarken och fann den där.
Det fanns också mörkare nyheter, sådana som man helst vill gömma längst bak i boken. Utanför Greklands kust hade tjugotvå människor dött – migranter som seglat i sex dagar utan mat och vatten. De hade sökt samma sak som holländarna i Hagfors, men havet var inte lika vänligt som Värmlands skogar.
Och i Moldavien stod tjugo unga människor åtalade för att ha låtit sig rekryteras av Ryssland, det stora riket i öster som för sitt eget krig mot Ukraina och dessutom spinner trådar genom hela Europa som en spindel i sitt nät. Unga människor, barn nästan, som lockats in i något de knappt förstod.
Så är det i sagor också – det är alltid de unga som lockas, alltid de unga som får betala.
Men jag vill inte sluta där. Jag vill sluta i Uppsala, där studenter på väg till sina föreläsningar plötsligt stannade framför klotter på väggarna. Någon hade skrivit: Getmannen finns. Ingen visste vem Getmannen var eller vad han ville, men ordet spred sig som en viskning, och snart talade alla om det. Det var en vandringssägen, sade de lärda, en gammal historia från sjuttiotalets Amerika om en varelse som var halvt människa, halvt get.
Och studenterna rös lite, och skrattade lite, och gick vidare till sina seminarier.
Det är kanske det vackraste med människor – att vi mitt i en värld av krig och flykt och sorg fortfarande kan stanna upp inför en gåta på en vägg. Att vi fortfarande kan rysa av en saga. Att vi, trots allt, trots de stulna timmarna och de brinnande städerna och de sjunkande båtarna, fortfarande bär inom oss det lilla barnet som vill veta: finns Getmannen?
Det vet jag inte. Men sagan finns. Den finns alltid.
Och i Odense är klockan nu en timme mer än den borde vara, och det är tre grader och halvmulet, och någonstans i en trädgård har en krokus just börjat bryta genom den frusna jorden, för den har inte hört talas om kriget i Iran eller de döda vid Greklands kust. Den känner bara ljuset, och ljuset räcker.
