Det var en av de där dagarna i New York då himlen inte riktigt kunde bestämma sig – nio grader och halvmulet, som om själva atmosfären avvaktade i ett tillstånd av social obeslutsamhet. Mrs. Archer Doyle hade dragit sitt sjal tätare om axlarna vid frukostbordet och konstaterat, med den blandning av missnöje och tillfredsställelse som utmärkte hennes morgnar, att världen återigen hade valt att kompromissa med sig själv.
Tidningarna låg utbredda framför henne som en karta över mänsklig dårskap, och hon bläddrade igenom dem med samma avmätta noggrannhet varmed hon brukade granska middagsbjudningarnas bordsplaceringar. Det var naturligtvis kriget alla talade om – det krig som pumpade upp oljepriset till hundra och sexton dollar fatet och fick de australiska delstaterna att erbjuda gratis kollektivtrafik åt medborgare som inte längre hade råd att tanka sina bilar. Mrs. Doyle noterade detaljerna utan att blinka. Hon hade alltid vetat att civilisationens fernissa var tunnare än man önskade tro, men det var en sak att veta det och en helt annan att tvingas konfronteras med beviset i varje morgontidning.
Det förunderliga var hur snabbt det extraordinära blev ordinärt. För bara ett halvår sedan skulle nyheten om att Iran besvarade varje angrepp med robotar mot kraftverk i Kuwait och aluminiumfabriker i Bahrain ha fått hela Fifth Avenues salonger att vibrera av upprördhet. Nu konstaterade man det mellan första och andra koppen kaffe. Trump sade sig vilja lägga beslag på Irans oljeö, Kharg, med samma nonchalans varmed en man på auktion lägger bud på en tavla han egentligen inte behöver – och ingen höjde ens på ögonbrynen.
Tavlor, ja. Det var den nyheten som på ett egendomligt sätt hade berört henne djupast denna morgon. I Parma – den lilla staden vars skinka hon alltid hade ansett vara det enda verkligt tillförlitliga i den italienska provinsen – hade fyra maskerade män brutit sig in på ett museum mitt i natten och stulit verk av Renoir, Cézanne och Matisse. Mrs. Doyle visste inte riktigt varför detta besvärade henne mer än rapporterna om dödade FN-soldater i Libanon eller Pakistans försök att medla mellan Washington och Teheran. Kanske var det för att konststölden representerade något hon förstod i sin fulla vidd: begäret att äga det sköna, att tillägna sig det som egentligen tillhörde alla, och att göra det med våld när charmen inte längre räckte till.
Hon hade för vana att promenera efter frukosten, och denna dag förde hennes steg henne ned mot det som en gång hade varit den sort av stadsdel där man kunde röra sig obemärkt bland människor som delade ens villkor. Men New York hade förändrats – inte plötsligt, utan med den gradvisa, omärkliga förskjutning som utmärker alla verkliga katastrofer. De unga kvinnorna på trottoaren bar ansiktskrämer vars namn hon inte kände igen, och i Italien – av alla ställen – hade myndigheterna börjat utreda huruvida Sephora och Benefit riktade sin marknadsföring mot barn med vad de kallade "särskilt försåtliga" strategier. Det var en besynnerlig tid då man sålde åldrandets motgift till dem som ännu inte hade börjat åldras.
I Sverige, läste hon, hade en polis på sin fritid agerat instruktör på en skjutbana där de mest våldsamma gängens medlemmar övade sin precision. Det var den sortens nyhet som fick en att tvivla, inte på mänskligheten i stort – det hade Mrs. Doyle slutat göra för länge sedan – utan på själva idén om institutioner. Polisledningen hade varnats. Ingenting hade hänt. Det påminde henne om de klubbar på Manhattan där man i årtionden hade blundat för vissa herrars eskapader, inte av okunnighet utan av den tysta överenskommelse som möjliggjorde hela det sociala maskineriets smidiga gång.
Vid Washington Square stannade hon och betraktade en man som satt på en bänk och läste något på sin telefon med den sortens intensitet som brukade vara reserverad för kärleksbrev eller dödsbud. Kanske läste han om Harvardprofessorn som förklarade att tiotals miljoner jobb skulle försvinna till följd av det man kallade artificiell intelligens. Det var ett begrepp som Mrs. Doyle fann djupt otillfredsställande – intelligens var väl det sista man ville skulle vara artificiell? Men ekonomen menade allvar, och de andra ekonomerna som inte höll med honom menade också allvar, och sanningen var förmodligen, som alltid, att ingen av dem hade den blekaste aning om vad som väntade, men att de alla var tvungna att låtsas att de hade det. Det var, tänkte hon, hela den moderna världens dilemma i koncentrat.
Längre bort i världen – i Havanna, närmare bestämt – höll en svensk entreprenör på att stänga sitt kulturhus. Michel Miglis, femtioåtta år, lät en smed svetsa galler för fönstren, inte mot tjuvarna utan mot upploppen som ännu inte hade brutit ut men som alla visste var oundvikliga. "Som det är nu", citerade tidningen honom, och Mrs. Doyle igenkände den frasen som den moderna tidens mest utslitna ursäkt. Som det var nu innebar att det snart skulle bli värre. En rysk oljetanker med sjuhundratrettiotusen fat råolja gled mot Kuba, och den amerikanska kustbevakningen hade fått order att släppa igenom den, och Trump sade att han inte hade några invändningar mot att Ryssland skickade "lite olja" till ön, och allting var precis lika komplicerat och precis lika enkelt som det alltid hade varit: makt klädde sig i generositetens dräkt och kallade det diplomati.
Hon vände hemåt när eftermiddagen började grumla sig. Island hade antagit sin första försvarsstrategi, läste hon på telefonen hon motvilligt hade lärt sig använda. Det vapenlösa landet, som i generationer hade förberett sig för vulkanutbrott och stormar, rustade sig nu mot hotet från Ryssland. Det var som om hela världen höll på att inse det Mrs. Doyle hade vetat sedan hon var gammal nog att läsa Thackeray: att den ordning man tog för given inte var en naturlag utan en överenskommelse, och att överenskommelser – som äktenskap, som vänskaper, som hela det intrikata nät av förpliktelser och förväntningar som höll samhället samman – kunde rivas sönder på en eftermiddag.
I Paris hade tre personer gripits efter ett bombförsök utanför Bank of America. Frankrikes antiterroråklagare hade omedelbart tagit över utredningen, med den byråkratiska skyndsamhet som alltid utmärkte de tillfällen då myndigheterna ville visa att de hade kontroll. Massiva protester rullade genom amerikanska städer, och i Sverige diskuterade man huruvida unga invandrare som studerade och arbetade och hade sina familjer i landet ändå borde utvisas – en fråga som, för Mrs. Doyle, sammanfattade det moderna samhällets hela moraliska förvirring i en enda juridisk formel.
Hon steg in genom dörren till sitt hem, hängde av sig kappan och satte sig vid fönstret. New York sträckte ut sig nedanför henne i sitt halvmulna dis, nio grader och oberört, som om ingenting hade hänt. Det var stadens stora konst, tänkte hon – inte att den förändrades, utan att den alltid såg ut som om den inte hade det.
