Det var på morgonen den trettioförsta mars, eller möjligen den trettionde (K. hade för vana att blanda samman datumen, eftersom de ändå alla ledde till samma korridor) som han blev kallad till Förvaltningen. Luften i Prag var två grader kall och himlen delvis beslöjad, som om även molnen väntade på ett beslut från högre instans.
Ärendet gällde ett tillstånd. K. visste inte exakt vilket tillstånd, men det föreföll brådskande, ty en tjänsteman i den tredje avdelningen hade understrukit ordet ofullständig med rött bläck inte mindre än tre gånger. I korridoren mötte han en forskare som förklarade att åttio procent av alla ansökningar som industrin skickade in till myndigheterna var just detta: ofullständiga. "Det fördröjer processen", sade forskaren med en röst som antydde att processen aldrig hade varit avsedd att nå sitt slut. K. nickade. Han förstod. En ansökan som beviljades var en anomali, ett systemfel som snart skulle korrigeras.
I väntrummet satt en ung man vid namn M. Han hade tidigare arbetat som snickare, berättade han, men hans kropp hade börjat svika honom. En sjukdom förändrade långsamt hans lemmar, hans grepp, hans förmåga att hålla i ett verktyg. "Dagen då jag ska dö är upp till mig", sade M. med en egendomlig bestämdhet som fick K. att betrakta sina egna händer. "Det är inte sjukdomen som bestämmer det." K. ville svara något tröstande men fann att orden förvandlades till formulär i hans mun. Det var som om själva språket hade blivit byråkratiskt, varje mening försedd med ett diarienummer.
Han tänkte på de barn han sett i tidningen: sexåringar som myndigheterna ville rädda från ett liv i kriminalitet. Redan vid sex års ålder hade Förvaltningen sträckt ut sina tentakler och beslutat att vissa liv krävde intervention, omformning, en annan sorts tillstånd. Och i skolorna fanns barn, var sjunde elev enligt rapporterna, med så låg teoretisk begåvning att systemet helt enkelt hade valt att inte se dem. De existerade i en skugga mellan raderna i protokollen, osynliga som K. själv kände sig i denna korridor som tycktes sakna både början och slut.
En dörr öppnades och en tjänsteman med glasögon som speglade korridorens lysrör vinkade in K. till ett rum där en stor karta hängde på väggen. På kartan var Mellanöstern markerat med röda nålar, så många att området såg ut som ett sår.
"Parlamentet har röstat ja till dödsstraffet", sade tjänstemannen utan att ange vilket parlament. Men det behövdes inte, K. hade läst om det. En lag som var skriven på ett sådant vis att den i praktiken enbart gällde en viss grupp av människor men aldrig den andra. En juridisk konstruktion så precis i sin diskriminering att den nästan var vacker, på det sätt som en väl konstruerad fälla är vacker. Straffet skulle verkställas genom hängning, hade det beslutats, eftersom läkarna vägrade delta i giftinjektioner. Även döden, tänkte K., måste administreras korrekt. Även döden kräver rätt blankett.
Utanför fönstret (om det nu fanns ett fönster, K. var inte längre säker) tycktes världen brinna. En oljetanker hade träffats utanför Dubai, en stad som hade marknadsfört sig som en solstekt tillflyktsort i en orolig region. Oljepriset hade stigit till hundrafem dollar fatet, och i Hormuzsundet planerade man att införa tullavgifter för passage, som om kriget vore en bro med bom. En president hotade att ockupera en ö för att ta dess olja, och den andra sidan svarade att angriparna skulle bli mat åt hajarna i Persiska viken. K. tänkte att detta språk, dessa hot och formuleringar, hade samma opersonliga precision som Förvaltningens egna memorandon. Krig, insåg han, var bara byråkrati med andra medel.
Tjänstemannen pekade på en annan del av kartan. "FN-soldater har dödats i Libanon", sade han. "Tre stycken på två dagar." Han antecknade något i en liggare. K. föreställde sig att det fanns en liggare för allt: för de döda, för de levande, för dem som befann sig i det tillstånd av ovisshet som var det enda tillstånd K. själv med säkerhet kunde identifiera.
Plötsligt hördes musik från korridoren. En kvinna, en sångerska enligt en passerande vaktmästare, hade meddelat att hon skulle återvända till scenen efter sex års tystnad. Céline Dion, sade vaktmästaren med en vördnad som K. aldrig hade hört honom använda om något annat. Hon hade publicerat beskedet på sin födelsedag, som om konsten behövde ett personligt datum att fästa sig vid. K. undrade om även han hade en födelsedag, eller om han enbart hade ett ärendenummer.
I ett annat väntrum (för det fanns alltid ett annat väntrum) talade två kvinnor om sitt arbete. De räddade historiska föremål från mögel i en stad som hette Hallstahammar. Över tvåtusen trehundra föremål, centimeter för centimeter, med borste och dammsugare. De kallades Ghostbusters, sade den ena med ett leende, och K. tyckte att det var ett passande namn, för vad var historien om inte ett spöke som Förvaltningen försökte sanera bort?
Och i skogarna i Småland hade huggormarna vaknat tidigare än vanligt, som om även reptilerna hade blivit otåliga med den ordning som dittills hade rått. En fotograf hade sett den första ormen redan den tolfte mars. "Det hade jag inte räknat med", sade han. K. förstod honom väl. Ingenting var som man hade räknat med. Det var kanske det enda som var förutsägbart.
När K. slutligen nådde skrivbordet där hans ärende skulle avgöras, fann han att tjänstemannen hade gått för dagen. På skrivbordet låg en lapp: Återkom i morgon med formulär 7B, ifyllt i tre exemplar. K. hade aldrig sett formulär 7B. Han misstänkte att det inte existerade, att hela hans ärende vilade på en handling som aldrig hade tryckts, en regel som aldrig hade formulerats, ett tillstånd som aldrig hade varit avsett att beviljas.
Han gick ut i Prags gator. Luften var fortfarande två grader. Molnen hade inte rört sig. Någonstans i världen brann oljetankers och parlaments beslut förvandlade lagar till schavotter, och i Bolivia marscherade clowner genom gatorna för att protestera mot ett dekret som hotade deras försörjning. Även clownerna, tänkte K., hade sina formulär att fylla i, sina tillstånd att ansöka om, sina korridorer att vandra genom.
Han stack händerna i fickorna och gick hemåt genom den halvmolniga kvällen. I morgon skulle han återkomma. Och dagen därefter. Det var det enda han visste med säkerhet: att Förvaltningen alltid öppnade igen, och att dörren alltid ledde till en ny korridor.
