Det var Doktor Hargreaves som först lade märke till att något var fel. Inte med den grå aprilhimlen över Torquay, ty den var fullt normal: fem grader och ett tunt molntäcke som varken hotade eller lovade, utan med gästerna som samlats i biblioteket på Ashbury Hall den här förmiddagen.
"Märkligt", mumlade han och vände sig mot sin värdinna, Lady Constance Blackwell, som satt vid det franska fönstret med The Times utbredd framför sig. "Här står att två italienska kvinnor förgiftades vid en julmiddag – och nu misstänker man att giftet var ricin."
"Ricin", upprepade Lady Constance utan att lyfta blicken. "Det är ett fruktansvärt gift. Nästan omöjligt att spåra om man inte vet vad man letar efter. Och ingen misstänkt ännu, noterar jag."
"Precis som det borde vara i ett ordentligt mysterium", inflikade överste Bancroft från sin plats vid brasan, där han försökte dölja att han hade somnat bakom sin tidning. "Ingen misstänkt, inga vittnen, och en metod som kräver viss, ska vi säga, sofistikation."
Det var vid detta tillfälle som den unge journalisten Edwin Thorpe klev in genom dörren, förbi betjänten som ännu inte hade hunnit annonsera honom, och slog sig ner i den närmaste fåtöljen med en energi som fick Lady Constance att höja ett ögonbryn.
"Ni ser ut som en man som bär på nyheter", sade hon.
"Det gör jag", sade Thorpe och drog fram sin anteckningsbok. "Eller rättare sagt – jag bär på ett pussel. Och jag vet inte var jag ska börja lägga bitarna."
"Börja alltid i kanten", sade Lady Constance. "Det är min fasta övertygelse."
Thorpe bläddrade. "Mycket väl. I så fall börjar jag med det yttersta hörnet: USA:s president Trump meddelade igår att kriget mot Iran kan vara över inom två, möjligen tre veckor. Han har aviserat ett nationellt tal ikväll. Bensinpriset i Amerika har passerat fyra dollar per gallon, Dow Jones steg med elva hundra poäng på förhoppningar om fred, och en domare har stoppat bygget av en balsal i Vita huset."
"En balsal", sade överste Bancroft. "I Vita huset."
"För fyrahundra miljoner dollar. Domaren ansåg att presidenten är en förvaltare, inte en ägare."
"En klok distinktion", sade Lady Constance. "Men berätta vidare om kriget. Tre veckor, sade ni?"
Thorpe nickade. "Samtidigt har Kina och Pakistan lagt fram ett fredsförslag med fem punkter. Kuwaitiska flygplatsen har träffats. Och en amerikansk journalist – Shelly Kittleson – har kidnappats i Bagdad av en Iran-stödd milis."
Doktor Hargreaves reste sig och gick till fönstret. Dimman från Lyme Bay kröp uppför sluttningen och slöt sig kring trädgårdens rhododendron.
"Och i Sverige?" frågade han, för han hade tillbringat flera somrar i Stockholm och hyste en ovanlig tillgivenhet för landet.
"Ah", sade Thorpe, och för första gången log han. "Där har vi det verkliga mysteriet. Sverige har kvalificerat sig till fotbolls-VM."
"Det låter knappast mystiskt."
"Det gör det om man betänker omständigheterna. Laget förlorade match efter match i kvalet. Förbundskaptenen fick sparken. De degraderades i Nations League. Och så kom Graham Potter – en engelsman – och vann två raka matcher mot Polen. Tre-två i den avgörande playoffmatchen. En anfallare vid namn Gyökeres sköt fyra mål i de två matcherna."
"Det", sade Lady Constance med en viss skärpa i rösten, "är inte ett mysterium. Det är en omöjlig berättelse som visar sig vara sann. Det är något helt annat, och i min erfarenhet betydligt farligare."
"Farligare?"
"Naturligtvis. Ett mysterium kan man lösa. En omöjlig sanning måste man bara acceptera."
Överste Bancroft fnyste. "Italienarna och danskarna hade det sämre. Båda slogs ut på straffar. Bosnien slog ut Italien – för tredje raka gången missar de ett VM."
Det var vid detta tillfälle som betjänten – Parker, en lång man med ett ansikte som en stängd bok – anlände med teservisen och en bricka med scones. Under den korta tystnad som uppstod medan teet serverades lyfte Lady Constance ett tidningsurklipp från sin samling.
"Medan ni talar om pussel", sade hon. "Läs detta. En socialtjänstanställd i Karlskoga – en svensk stad – har åtalats för att ha gjort över trettonhundra otillåtna sökningar i socialtjänstens datasystem. Sökningarna gällde personer med koppling till gängkriminalitet, inklusive män misstänkta för mordförsök."
"Och motivet?" frågade Doktor Hargreaves.
"Där ligger kruxet. Hon hävdar att hon inte kände till reglerna. Trettonhundra gånger visste hon inte att det var förbjudet."
Thorpe lutade sig framåt. "Det låter som en lögn."
"Det låter som en dålig lögn", korrigerade Lady Constance. "Vilket är intressantare. En bra lögnare hade hittat på en bättre förklaring. En dålig lögnare avslöjar att det finns något hon inte vill berätta, något som inte är det uppenbara."
Samtalet skiftade, som samtal gör, och Thorpe berättade om Artemis 2, den första bemannade rymdfarkosten till månen på över femtio år, som skulle skjutas upp från Kennedy Space Center följande natt. En kanadensisk astronaut skulle vara med ombord, trots att relationerna mellan USA och Kanada var ansträngda.
"Månen", sade överste Bancroft drömmande. "Jag minns den första gången. Satt i min fars vardagsrum i Cheltenham och tittade på teven."
"Och nu skickar de dit folk igen medan de bombar Iran", sade Thorpe. "Det finns en sorts fruktansvärd logik i det."
"Logik?" Lady Constance ställde ner sin tekopp med ett svagt klirr mot fatet. "Nej, Mister Thorpe. Ingen logik alls. Det är vad som gör det så oroande. Man tittar mot månen för att slippa titta på jorden."
Utanför fönstret hade dimman tätnat. Torquay låg insvept i grått, och de fem graderna bet sig fast i luften som en envis gäst som vägrar att lämna salongen.
"Det finns en sak till", sade Thorpe, och hans röst hade fått en annan ton. "Ryssland. Putin stänger ner internet – blockerar Telegram, begränsar VPN-tjänster. Ryssarna försöker kringgå censuren, men Kreml spenderar enorma summor på ny övervakningsteknik. Det är ett katt-och-råtta-spel."
"Herr Putins metoder", sade Lady Constance, "påminner mig om en mördare jag en gång stötte på i romanform. Han trodde att om han kontrollerade all information – vem som visste vad, och när – så kunde han undgå upptäckt. Men sanningen har en besvärlig egenskap."
"Vilken?"
"Den läcker. Alltid. Genom springor man inte visste existerade. En viskning vid middagsbordet. Ett brev som hamnar fel. En sökning i ett datasystem som inte borde ha gjorts."
Doktor Hargreaves betraktade sin värdinna med den blick av stilla beundran som han reserverade för tillfällen då hon knöt ihop trådar han inte ens hade sett.
"Ni tänker på Karlskoga-fallet."
"Jag tänker på allt", sade Lady Constance. "Det är den första april idag, och en psykolog i Umeå säger att vi borde luras mer. Han menar att aprilskämt är ofarliga och att vi borde bejaka dem."
"Håller ni med?"
"Absolut inte. Jag anser att vi luras alldeles tillräckligt – hela årets alla dagar. Det är bara på den första april som vi är ärliga nog att erkänna det."
Thorpe stängde sin anteckningsbok. Utanför hade Devons kust försvunnit helt i dimman, och de fem graderna hade inte stigit det minsta. Någonstans i världen bombades Isfahan. Någonstans lades ett pussel av en artonårig mästare i Västerås. Någonstans vandrade två vänner runt Vättern för att bryta tystnaden kring självmord. Och i en italiensk stad väntade en familj på svar om vad som verkligen hade legat i julmiddagen.
Lady Constance vek ihop sin tidning med en precis rörelse.
"Vet ni vad den verkliga likheten är", sade hon, "mellan en mordutredning och en nyhetssändning?"
"Berätta."
"Alla ledtrådar finns redan där. Problemet är aldrig brist på information. Problemet är att vi tittar på fel saker. Vi stirrar på balsalen medan giftet ligger i maten. Vi räknar flygplan medan sanningen läcker genom springorna."
Hon reste sig.
"Och nu, mina herrar, tror jag att det är dags för lunch. Parker – har kocken löst frågan om soppan?"
Parker bugade nästan omärkligt. "Ja, Lady Constance. Det blev buljong."
"Utmärkt. Buljong är ärligt. Man ser rakt igenom den."
