Det var en morgon som vilken annan, och det var en morgon som ingen annan. Solen hade ännu inte gjort sig besväret att värma London mer än till sju fattiga grader, och himlen hängde i den halvhjärtade förklädnad som meteorologerna benämner "delvis molnigt", vilket är det engelska vädrets sätt att säga att det varken har bestämt sig för att vara vänligt eller elakt, utan föredrar att hålla alla i ovisshet, precis som en hyresvärd som ännu inte avgjort om han skall höja hyran eller ej.
Men det fanns, denna andra dag i april, händelser i världen som fick till och med det mest apatiska molntäcke att blekna i jämförelse.
Ty se! I nattens mörker, medan hederligt folk sov i sina sängar och ohederligt folk planerade morgondagens affärer, steg en raket mot himlen från Cape Canaveral i Florida (eller Kennedy Space Center, som platsen numera heter), eftersom man i Amerika har för vana att döpa om allting efter avlidna presidenter, en sed som ännu inte nått Sverige, där vi nöjer oss med att döpa gator efter kungar ingen minns. Artemis II, som den stolta farkosten kallas, bar med sig fyra astronauter på en resa runt månen, den första bemannade färden till vår silvriga grannfru på över femtio år. Femtio år! En hel mansålder sedan Apollo-männen trampade i månens damm, och nu skall det göras igen, som om mänskligheten plötsligt erinrat sig att den har en granne som den försummat att besöka alltför länge.
Det är svårt att inte röras av detta företag. Att fyra själar, inneslutna i en behållare av metall och mod, skjuts ut i det stora tomrummet med inget annat att lita på än matematikens lagar och ingenjörernas beräkningar: det är en handling som vittnar om att det mänskliga släktet, trots alla sina brister, ibland förmår lyfta blicken från rännstenen och rikta den mot stjärnorna.
Men ack, hur snabbt blicken återvänder till rännstenen! Ty medan raketen steg mot månen, stod Amerikas president vid sin talarstol i Vita Huset och talade till nationen om kriget med Iran, och hans ord var av det slag som får kloka män att rynka pannan och dåraktiga att klappa händerna. Han förklarade att målen var "nära att uppnås", att fienden snart skulle besegras, att de kommande två till tre veckorna skulle se en upptrappning av det allra mest intensiva slaget. Han talade om att bomba Iran "tillbaka till stenåldern", ett uttryck som alltid smakar illa i munnen på den som vet vad det kostar i människoliv.
Irans president svarade med ett öppet brev till det amerikanska folket, i vilket han försäkrade att Iran inte hyser någon fiendskap mot vanliga amerikaner. Det var ett brev av det slag som statsmän skriver när de önskar framstå som resonabla inför världens ögon, och det hade kanske gjort större intryck om det inte åtföljts av nyheten att Irans revolutionsgarde förklarat att Hormuzsundet fortfarande var under deras kontroll. Oljepriset steg, naturligtvis. Oljepriset stiger alltid.
Och i Libanon, det land som bär så många sår att det snart inte har frisk hud att visa, dödades tre indonesiska FN-soldater i attacker vars omständigheter ännu inte klarlagts. Tre unga män, sända från andra sidan jordklotet för att upprätthålla en fred som ingen av parterna tycks intresserad av att bevara. Man kan inte annat än tänka på deras mödrar.
Närmare hemma (om man med "hemma" menar detta underliga lilla land i Nordens utkant där folk äter memma till påsk och debatterar begagnat påskpynt med det allvar som andra nationer reserverar för konstitutionella kriser) fanns nyheter av ett helt annat slag.
I Nybro, den lilla glasbruksstaden i Småland, hade kommunen beslutat att lägga ned en förskola i byn Flygsfors. Det är en historia så gammal som kommunalpolitiken själv: budgeten krymper, barnkullarna minskar, och de som sitter i stadshuset fattar beslut som drabbar dem som bor längst bort från stadshuset. Men föräldrarna i Flygsfors var inte av det slag som böjer nacken och accepterar. De bildade ett kooperativ, tog över lokalerna och drev förskolan vidare på egen hand. Det är, om ni frågar mig, den sort av berättelse som borde stå på tidningarnas förstasidor men som alltid hamnar långt bak, bakom oljepriserna och presidenttalen, eftersom godhet sällan anses nyhetsvärdig.
Och i Västerbotten, på de vida fält som sträcker sig under en himmel som aldrig tycks ta slut, satsar tjugoårige Harry Johansson på lammproduktion, en av allt fler unga bönder som vänder trenden av nedlagda fårgårdar. Fåren, dessa tålmodiga och till synes enfaldiga kreatur, visar sig ha en framtid som beredskapsfår. En tanke som hade fått varje viktorian att höja på ögonbrynen, men som i dessa oroliga tider tycks fullt förnuftig. De äter på kargare mark, producerar ull till kläder, och kött till hungriga magar. I en värld där allting blivit komplicerat finns det något trösterikt i djur som nöjer sig med gräs.
Från Kina nådde oss nyheten att en hel flotta av förarlösa taxibilar plötsligt hade stannat mitt i trafiken, som om de alla samtidigt drabbats av en existentiell kris. Minst hundra av dessa robotfordon, tillverkade av företaget Baidu, vägrade röra sig, och kaos utbröt i stadens gator. Det är en nyhet som hade fått varje författare av framtidsromaner att le igenkännande, ty vad är mer mänskligt än en maskin som plötsligt vägrar arbeta? Strejkande dromedarer, uppstudsiga åsnor, tjuriga oxar: nu har vi lagt robotbilar till den ärevördiga listan över arbetsvägrande transportmedel.
Man frestas att se en djupare mening i detta. Å ena sidan skjuter vi raketer mot månen. Å andra sidan kan vi inte ens få våra bilar att köra av sig själva utan att de drabbas av nervsammanbrott. Mänskligheten: evig mästare i att sikta mot stjärnorna medan den snubblar på trottoarkanten.
Och så, i den kategori av nyheter som handlar om det förflutnas långa skuggor, meddelades att DNA-analys äntligen bekräftat att seriemördaren Ted Bundy låg bakom mordet på den sjuttonåriga Laura Ann Aime i Utah år 1974. Femtioett år har det tagit. Femtioett år av ovisshet för en familj, av obesvarade frågor, av ett namn utan grav och en grav utan rättvisa. Vetenskapen har nu gett det svar som polisen inte kunde ge, och det är ett kallt svar, men det är ett svar, och ibland är det allt man kan hoppas på.
Det är en påminnelse om att sanningen har ett eget tidsschema, oberoende av vår otålighet. Mördaren erkände över trettio offer innan han avrättades, men det verkliga antalet kan vara långt högre. Varje kall akt som löses är en liten triumf för rättvisan och en stor tröst för dem som väntat.
Så ser den ut, alltså, denna andra april i det Herrens år tvåtusentjugosex: en raket mot månen, ett krig i Mellanöstern, robotbilar som stannat, föräldrar som räddat en förskola, får som kan rädda nationen, och en femtio år gammal mordgåta som äntligen fått sitt svar. Det är, som alltid, de bästa av tider och de värsta av tider, vishetens ålder och dårskapens ålder, och den som söker mening i alltihop gör klokt i att börja med det lilla: med fåren på ängen, med barnen på förskolan, med de fyra astronauterna som just nu svävar i rymdens tystnad och ser jorden krympa till en blå prick i mörkret.
London ligger insvept i sina sju grader och sina halvhjärtade moln, och livet fortsätter, som det alltid gör, obekymrat om huruvida vi förstår det eller ej.
