Det är tio grader i Lyon i dag och himlen hänger grå och tung över taken, som insidan av ett kuvert som ännu inte öppnats. Jag känner igen den sortens himmel. Den lovar ingenting, men den döljer allt, och bakom den, det vet jag, finns stjärnorna och den blå oändligheten som bara piloter och barn riktigt förstår.
Jag tänker på dem där uppe nu. Fyra människor i en kapsel som heter Orion, på väg mot månen. De säger att de varit klistrade vid fönstret, att de inte kunnat slita sig från synen av jorden. En av dem, kommendören, tog ett fotografi, och jag förstår honom, för det finns ingenting som kan förbereda en människa på den hisnande upplevelsen av att se sin hemplanet hänga i mörkret som en lysande frukt. Jag har själv sett jorden krympa under mig, sett Sahara bli en handflata av sand, sett ljusen i städerna blinka som eldar i natten. Men de ser mer än jag någonsin såg. De ser alltihop på en gång: oceanerna, kontinenterna, molnen som sveper sig kring allt vi älskar och allt vi förstör. Man förstår inte jorden förrän man lämnar den. Det är en av flygandets sanningar.
Men det finns andra som flyger i dag, och deras ärende är inte att förundras.
Över Iran har två amerikanska stridsplan skjutits ned. En pilot har räddats, men en besättningsmedlem saknas fortfarande och eftersöks nu i det oländiga landskapet. Jag vet vad det innebär: att ligga i ökennatten och lyssna efter motorljud som aldrig kommer, att titta upp mot samma stjärnor som de där uppe i Orion fotograferar, men utan deras trygghet, utan deras kapsels väggar. Kriget mellan USA, Israel och Iran har pågått i trettiosex dagar nu, och varje dag kommer nya rapporter om broar som förstörs och missiler som slår ned i bostadsområden. I Teherans utkanter slog en explosion till så hårt att fönster krossades miltals bort. I centrala Israel har iranska missiler träffat bostadshus. Ryssland evakuerar sina kärntekniker från anläggningen i Bushehr.
Jag har aldrig förstått dem som älskar kriget. Jag har älskat flygandet, ja, men flygandet är inte kriget. Flygandet är att lyfta sig ovanför det som skiljer oss åt och se att gränserna vi ritar på våra kartor inte finns i verkligheten. Från ovan ser man bara jorden och den tillhör alla.
I ett land vid Afrikas mitt, Burkina Faso, har en militär ledare nu sagt åt sitt folk att glömma demokratin. "Den är inte för oss", säger kapten Ibrahim Traoré, han som tog makten genom en kupp och nu talar som om makten vore hans av naturen. Det är en sak jag har lärt mig: de som säger att frihet inte är för andra, menar alltid att den är för dem själva. Den lille prinsen förstod detta. Han mötte en kung på en asteroid som regerade över ingenting men krävde lydnad av allt, och det var löjligt – men det är mindre löjligt när det händer på jorden, för på jorden kan kungar som regerar över ingenting ändå orsaka oändligt lidande.
Samtidigt friges mer än tvåtusen fångar på Kuba, vad man kallar en "gest av goodwill". Men hundratals politiska fångar sitter kvar. En halvöppnad dörr är inte en öppen dörr, det är en dörr som någon vill att du ska vara tacksam för.
Här hemma i Sverige (om jag får kalla det hemma, för jag har alltid känt mig hemma överallt där människor visar varandra omsorg) har mars månad varit den varmaste som någonsin uppmätts. I Norrland har det varit sju grader varmare än normalt. Snön har smält bort i förtid och isarna har gått upp, och de samiska renskötarna, som i generationer följt samma vägar och samma rytmer, står nu inför en verklighet de aldrig övat för. "Vår nya verklighet", säger en av dem, och i de orden hör jag samma sorg som jag själv känt när öknen tagit mark som en gång var grön.
Det är sorgligt att vi mäter framsteg i grader, inte i grader av visdom, utan i grader Celsius som stiger. Regeringen avfärdar sina egna experters klimatkritik, och forskare varnar för att det blivit en trend att ignorera vetenskapliga råd. Det är som att flyga i moln och stänga av instrumenten. Jag har sett piloter göra det. De flyger inte länge.
Men det finns ljusare nyheter också, om man vill se dem, och jag vill alltid se dem.
I Småland konfirmerar sig allt fler vuxna. Par i trettioårsåldern knäböjer i kyrkor och säger att de söker trygghet i en orolig värld. Jag tror inte det handlar om Gud i någon enkel mening, jag tror det handlar om det osynliga, om det som binder oss samman och som vi bara ser med hjärtat. Det väsentliga är osynligt för ögat, det vet vi, men det är svårt att komma ihåg det när världen skriker så högt.
Och i Karlstad finns en man som heter Martin Ström som började med fem höns och nu har ett hundratal, plus femtio kycklingar och ett antal tuppar han förmodligen inte räknat. Han blandar fram ägg i nya färger. Det är en sorts skaparglädje som jag förstår, den som inte behöver förklaras, som finns i händernas arbete och i morgonens första ägginsamling. Det påminner mig om bönderna i Sahel som visade mig sina brunnar med samma stolthet som en pilot visar sin maskin.
Sveriges curlingherrar har tagit sig till VM-final efter att ha besegrat USA i en dramatisk semifinal. Åtta mot sex, efter en extraomgång. Jag vet inget om curling, men jag vet allt om att kasta sin sten i mörkret och hoppas att den glider rätt: det är flygning, det är livet, det är allt.
Genom Hormuzsundet, det trånga vatten som Iran har blockerat, har ett franskt containerfartyg seglat igenom – det första från ett stort europeiskt rederi sedan konflikten började. Jag tänker på det fartyget, på dess kapten, på modet det krävs att segla genom ett sund där krigets logik säger att man inte bör befinna sig. Det finns dem som skulle kalla det dumdristigt. Jag kallar det nödvändigt. Världen kan inte stanna för att några har bestämt sig för att förstöra den.
Och på Ukrainas slagfält fortsätter drönarna att slå ned. En påskeskalering, kallar man det – drönare mot bostadshus, på långfredagen. Det finns något fruktansvärt ironiskt i det, att döden levereras av maskiner som flyger utan piloter, utan hjärtan, utan den där känslan i mellangärdet som varje riktig flygare känner när jorden närmar sig.
Molnen över Lyon börjar tunnas ut nu. Kanske kommer solen fram i eftermiddag, kanske inte. Det spelar ingen roll. Det väsentliga är inte vädret, utan vad vi gör medan det pågår.
Och det väsentliga, som ni vet, är osynligt för ögat.
