Det regnar över Moskva i kväll. Fyra ynka grader, och dropparna faller mot fönsterblecket med en monoton envishet som påminner om de sista slagen av en dödsdömd mans hjärta. Jag sitter vid mitt skrivbord – det är påskafton, andens uppståndelses vigilia – och läser telegrammen från världen, och jag frågar mig: har mänskligheten någonsin varit så nära att förstöra sig själv och samtidigt så övertygad om sin egen förträfflighet?
Från Persien – eller Iran, som de kallar det nu: strömmar rapporterna in som blod ur ett öppet sår. Amerikanska stridsflygplan har skjutits ner, en flygare saknas någonstans i öknen, och den petrokemiska anläggningen i Mahshahr brinner. Fem döda, hundrasjuttio skadade. Och president Trump, denne märklige man som styr världens mäktigaste nation med samma nyckfullhet som en tsar ur det gamla gardet, ger Iran fyrtioåtta timmar att göra en överenskommelse, annars hotar han att släppa lös "helvetet". Hormuzsundet, den smala passage genom vilken världens olja flödar, är stängt, och Europa vrider sina händer i vanmäktig förtvivlan utan att kunna göra någonting åt saken.
Jag har sett detta förr, mina vänner. Inte exakt detta, men det underliggande mönstret: denna berusande känsla som griper makthavare när de inser att de kan förstöra, att knappen finns inom räckhåll. Det är inte ondska i dess rena form. Det är något värre: det är likgiltighet förklädd till handlingskraft. Mannen som ger ett ultimatum behöver inte se de hundrasjuttio skadade. Han behöver inte höra deras skrik. Han sitter i ett rum med tjocka väggar och signerar dokument.
Och likväl, likväl! Mitt i denna natt av eld sänder mänskligheten fyra av sina barn mot månen.
Artemis II, farkosten Orion, är nu mer än halvvägs framme vid sin destination. Astronauterna fotograferar månens baksida, och befälhavaren Reid Wiseman kallar utsikten "spectacular". En svensk komponent finns ombord, berättar Kristine Dannenberg från Rymdstyrelsen, och man kan höra stoltheten i hennes röst tvärs genom radiovågorna. Tänk er det – samma civilisation som bombar petrokemiska anläggningar i Irans sydvästra hörn sänder samtidigt poeter i rymddräkter att skåda det som inget mänskligt öga sett på över femtio år. Är det inte just denna dubbelhet som utgör människans egentliga mysterium? Vi är inte antingen änglar eller djävlar. Vi är alltid bådadera, i varje ögonblick, och det är därför vi lider så.
Här hemma i Sverige, detta land som jag genom åren lärt mig att betrakta med en viss ömhet (ett folk som byggt sina hus av trä och sina samhällen av förnuft), råder också en sorts själens vinter. En undersökning visar att en majoritet av svenskarna anser att landet rör sig åt fel håll. Åtta av nio undersökta områden – sjukvård, skola, brottslighet – bedöms försämras. Det är som om ett helt folk vaknat ur en dröm och funnit att huset brinner, men ingen kan enas om var brandslangen finns.
Och ovanpå detta kommer stormen Dave. Den brittiska stormen som nu sveper in över södra Sverige: Trafikverket i beredskapsläge, påskdagen utlovad som stormens kulmen. "Vi vet att det här bara är början", säger en tjänsteman, och jag tänker att han omedvetet formulerade en sanning som sträcker sig långt bortom meteorologin.
Men hör nu! Lyssna! Det finns en annan berättelse, och den handlar om kaninbajs.
I Borlänge, en liten stad i Dalarna, har sjuårige Luigi och hans femårige bror Julius startat ett företag. De säljer gödsel från sina sällskapskaniner. Tre veckors väntetid, så stor är efterfrågan. Deras mamma berättar att kaninburen aldrig har varit så ren. Och jag – gammal, trött, plågad av alla världens telegrammer om krig och undergång – läser detta och gråter nästan. Inte av sentimentalitet, nej, utan av igenkänning. Av den plötsliga, oförmedlade vissheten att det mänskliga livets kärna inte finns i Hormuzsundet eller i Vita husets korridorer, utan i en sjuårings beslut att göra något nyttigt av det som andra betraktar som avfall.
Denna pojke, Luigi, vet ingenting om Irans kärnanläggningar. Han vet inte att IAEA uttryckt "djup oro" över attackerna mot Bushehr. Han vet inte att tyska män under fyrtiofem snart kan behöva militärt tillstånd för att resa utomlands, som om kontinenten långsamt förbereder sig för något som ingen vågar benämna. Han vet inte att en maffioso nyligen greps i en lyxvilla vid Amalfikusten, eller att Niklas Edins curlinglag vann sitt åttonde VM-guld i natt – "superstolt", sade Edin, och man kunde höra att han menade det.
Luigi vet bara att kaniner producerar bajs, att bajs kan bli gödsel, och att gödsel får saker att växa.
Och i denna enkla kedja av insikter finns, om jag vågar påstå det, mer visdom än i alla ultimatum och hotelser som utväxlats mellan Washington och Teheran denna påskhelg.
I Budapest, medan vi talar om mörker, använder Viktor Orbán Ukraina som slagträ i sin valrörelse. Europarådet riktar skarp kritik. Ukrainska flyktingar i Ungern tvingas se hatiska valaffischer. "Det är plågsamt", säger Maria Trotsenko från Kiev. "Jag vill helst måla över dem." En rysk drönare har träffat en marknadsplats i södra Ukraina: fem döda, tjugoen skadade. Och Zelenskyj möter Erdoğan i Turkiet för att diskutera säkerhet, som om diplomatin vore ett spel som fortfarande kan spelas medan bomberna faller.
Jag tänker på påsken. På korset. På uppståndelsen som lovas dem som genomlider natten. Det regnar fortfarande över Moskva, fyra grader, och mörkret utanför fönstret är totalt. Men jag vet – med den sortens visshet som inte kommer från intellektet utan från något djupare, kanske från själva det faktum att man andas – att någonstans i Borlänge sover Luigi och Julius gott i sina sängar, medan kaninerna rör sig tyst i sin bur, och att världen, trots allt, trots allt, fortsätter att producera det som får saker att växa.
