Det var en gång (ty alla berättelser börjar så, även de som handlar om krig och flyktingbåtar och presidenters vulgära munnar) det var en gång en påskdag då stormen hette Dave. Som om stormar kunde vara kontorister, som om orkaner hade mammas ögon och pappas namn. Dave drog in över västra Sverige med händer av vind och slet flaggstänger till bananer, rev ner träd och stängde broar, och i Uddevalla kunde ingen stå rakt. Man blåste bort, helt enkelt, och det fanns en viss grym poesi i det: att på just den dag då kristenheten firar uppståndelsen, firade naturen sin egen vilda gudstjänst, en liturgi av splittrat trä och inställda tåg.
I Eastbourne var det två grader och himlen var halvt beslöjad, som en änka som ännu inte bestämt sig för om hon ska bära sin sorg offentligt eller inte.
Men låt oss tala om kejsare, för det är vad denna tid fordrar av oss.
I Washington satt en man vid sitt skrivbord (eller kanske vid sin telefon, det spelar ingen roll, ty moderna kungar regerar genom skärmar) och hotade att bomba Irans energianläggningar om inte Hormuzsundet öppnades. Han använde ord som inte lämpar sig för barn, fastän barnen för länge sedan har slutat lyssna. Fyrtiåtta timmar, sa han, och sedan skulle helvetet komma. Han sa det som om helvetet vore en gåva han kunde ge, insvept i stjärnbaneret. Iran svarade med den sorts lugn som föregår antingen underkastelse eller undergång: attackera oss, och vedergällningen blir förödande. Oljepriset steg till 115 dollar fatet i New York, och i Vietnam kunde de som körde motorcyklar för att leverera mat inte längre ha råd med bensin. Så fungerar imperier: de slåss om sund och öar, och det är alltid någon annan som svälter.
Under tiden hade den nya påven, Leo XIV, som bar ett namn tungt av historia och en nationalitet tungt av ironi (ty han var amerikan, denne Guds ställföreträdare, amerikan i den stad som en gång styrde världen), hållit sin allra första påskmässa på Petersplatsen. Han bad världens ledare att lägga ner sina vapen. Det var vackert. Det var meningslöst. Det var exakt vad en påve ska säga, som en karaktär i en saga som alltid säger rätt sak vid fel tidpunkt, och världen fortsätter ändå att brinna.
Mitt i allt detta (mitt i stormarna och hoten och den heliga teatern) fanns det en båt utanför Libyens kust. Hundra människor hade stigit ombord. Trettiotvå överlevde. Sjuttio saknas, vilket är ett artigt sätt att säga att sjuttio människor drunknade i Medelhavet medan Europa åt påsklamm. Det finns inga sagor om dem, inga namn i tidningarna, bara siffror som flyter iväg som vrakgods.
Och i Sverige jagade gränspolisen en fyraårig pojke vid namn Elias. Två gånger på en månad hade de kommit för att hämta honom och hans mamma. De hade stoppats på Arlanda, den sortens plats där sagor alltid slutar illa: flygplatser, gränsstationer, trösklar mellan en värld och en annan. Nästa gång blir det inte lika fredligt, sa polisen, och man undrar vilken sorts fred de talade om, den som rådde medan de jagade ett barn genom terminalerna.
Angela Carter skulle ha känt igen detta. Jag känner igen detta. Barnet i skogen. Vargen vid dörren. Fast i denna version är vargen klädd i uniform och bär statens legitimation i bröstfickan.
Men låt oss inte glömma de kvinnor som trotsar sina vargar.
I Södertälje hade Sema Teymur blivit präst. Hon som växte upp i den syrisk-ortodoxa kyrkan, hon som visste att det inte var meningen att hon skulle stå vid altaret, hade ändå ställt sig där. Skulle jag som kvinna verkligen våga göra det här? Ja. Hon vågade. Det finns ett slags magi i det: inte den sorts magi som finns i sagor med troll och förhäxade skogar, utan den vardagliga, envisa magin hos en människa som vägrar acceptera den roll hon tilldelats vid födseln.
Och i Mexiko protesterade konstnärer mot att Frida Kahlos mästerverk skulle skickas till Spanien. Som om konsten vore ett barn som kidnappades, som om målningarna själva kunde längta hem. Frida, som målade sitt eget blödande hjärta på duken gång efter gång, vars konst var så djupt rotad i mexikansk jord att den knappt kunde andas utomlands, hennes verk packades ändå i lådor för en resa över Atlanten, och hela den mexikanska kulturvärlden skrek: Hur länge? Hur länge ska de vara borta? Ingen svarade.
Ovanför alltihop (ovanför stormarna och krigen och de jagade barnen och de modiga prästerna och de förpackade målningarna) kretsade Artemis II runt månen. Astronauterna hade skickat hem bilder så vackra att ingen visste om de var vetenskap eller semesterfoton. Månen var där, som den alltid har varit, blek och likgiltig och fullständigt orörd av allt som hände på den blå planeten nedanför.
Och i den ryska skuggflottan (vilken underbar fras, skuggflottan, som om fartygen vore spöken) trängdes tankfartygen i Finska viken, fler än någonsin, och väntade på klartecken efter Ukrainas drönarattacker mot Rysslands oljehamnar. De väntade och väntade, och varje dag kostade väntan en miljon fat olja. Hela den moderna världen reducerad till sitt väsen: skepp fulla av svart vätska, inlåsta av politik och våld, medan priset tickar uppåt som en klocka som räknar ner till något ingen vill namnge.
Så slutar denna påskdag. Inte med uppståndelse, utan med en inventering: en storm som heter Dave, en president som hotar med helvete, en påve som ber om fred, sjuttio namnlösa i havet, ett barn som jagas, en kvinna som vågade, och månen (alltid månen) som tittar ner på oss med den sorts uttryck som varken är medlidande eller förakt, utan något mycket värre.
Likgiltighet.
Och i Eastbourne är det fortfarande två grader, och himlen har inte bestämt sig.
