Det är april och fyra grader kallt
i Stockholm, himlen halvt förställd
av moln som inte riktigt valt
om de skall skymma eller ge sin värld
åt solen, som bak slöjan väntar salt
och otålig på att bli beställd.
Fyra själar i en kapsel satt
och flög förbi vår bleka mån i natt.
De slog ett rekord – längre bort från jorden
har ingen mänsklig varelse fått fatt.
Man tänker sig Kolumbus vid sin ratt
som seglade mot väster utan orden
att veta var han hamnade till slatt –
men dessa vet precis. De har sin karta gjord en
och GPS och Houston som har pratat
om varje liten kurs de navigerat.
Ändå: att runda månens baksida i mörker,
att tappa kontakten fyrtio minuter
och sväva där, i rymdtystandens örker –
det gör mig stum. Och stumhet sällan sluter
en vers, men denna gång får den passera.
Artemis heter färden. Gudinnans jakt
har bytt ut hjortar mot raketer. Mera
har mänskligheten aldrig haft i pakt
med tomma intet. Astronauterna log
när kontakten återkom. Det räcker nog.
Mot tomma intet strävar också den
som hotar bomba broar, kraftverk, dammar.
I Washington satt presidenten sen
ikväll och slog med ordets tunga hammar
mot Iran, vars Hormuzsund han vill ha fritt
och tidsfristen rinner ut i mitt-
en av natten, onsdag, vår tid räknat.
Han hotar slå ut allt på blott en natt.
Man har i historien förut bekänt att
stormakter talat så. Det har man haft
i alla tider, detta överdåd,
att tro sig kunna krossa med sin kraft
ett helt lands broar – som om broar blott
var sten och stål, och inte folks förhoppning
om att ta sig hem till middag, utan stopp, ning-
en nedlagd i vart vägval, vartannat knott
av mänsklig vardag. I Tokyo, Washington
och Bryssel sättar
sig rådgivare ner vid varje skru-
v och mutter i diplomatins maskin.
Iran svarar: vi vill varaktig fred,
ej bara vapenvila. Rätt kravatin,
men vem skall knyta den, när kriget skreg?
I Blekinge kom dock inte blommor, utan sand.
En storm vid namn Dave (vilken alldaglig bandit!)
drev jordens yta upp från åkerns rand
och lade dimma tät som mjölk längsmed E22:s slit-
na asfalt utanför Sölvesborg. I sanden
körde femton bilar in i varann.
Fem människor till sjukhus. Stormen hann
med tågen också: Stockholm–Göteborg fick stanna,
Göteborg–Malmö likaså. Det faller sig naturligt
att Sverige stannar när det blåser. Sturligt
folk, men fåniga i logistik.
I Västerås har man fångat koldioxid
ur luften. Lyckat, säger alla, frid
och fröjd, men sedan räknat: fyra miljarder
för anläggningen. Man pausar. Vårdens arder
kräver pengar, skolorna behöver mer,
och fånga luft är dyrt när ingen ser
en vinst i närtid. Så går det till
när framtidsteknik möter nuets kassa:
man nickar bistert, lägger saken till
och hoppas att en rikare får passa.
I Helsingborg är dricksvattnet rekordlågt.
Man ber folk köra fulla diskmaskiner.
Det stämmer till eftertanke, ganska vågt:
vi flyger runt vår måne, söker miner
på Mars och hotar bomba hela länder platt,
men klarar inte att ha vatten att
ge Helsingborgs tvåhundratusen munnar.
Så slutar denna tisdag, den sjunde april,
med fyra grader ute och en himmel halvt i moln.
Astronauterna vänder hem. Presidenten höjer stil-
etten mot öst. En stoln
sanddimma skingras över Blekinges motorväg.
Och jag, som alltid, sätter punkt vid dagens väg.
Godnatt, gott folk. I morgon skrivs en ny.
