Det har sagts, kanske av en persisk mystiker, kanske av ingen alls, att varje fredsavtal i själva verket är en labyrint vars utgångar leder till nya labyrinter. Jag misstänker att denna iakttagelse, vare sig den är apokryf eller ej, rymmer en sanning som de senaste dagarnas händelser med oroväckande precision bekräftar.
I tisdags nådde Förenta staterna och Iran en överenskommelse om vapenvila. Avtalet, som skall gälla i två veckor, framstod för en kort stund som en rak korridor mot ljuset. President Trump hade timmar dessförinnan hotat att förstöra Irans "hela civilisation": en hyperbol som Nero eller Timur Lenk hade funnit vulgär i sin brist på fantasi. Men sedan, som i en berättelse av en alltför skicklig författare, visade sig korridoren vara försedd med speglar. Iran hävdar att Libanon omfattas av vapenvilan. Förenta staterna säger att så icke är fallet. Vicepresident Vance kallade Irans tolkning ett "legitimt missförstånd" och tillade att Iran vore "dumt" att låta förhandlingarna falla på denna punkt. Ordet missförstånd förtjänar här eftertanke. I den labyrint jag en gång beskrev i en berättelse om Ts'ui Pên förgrenade sig inte rummet utan tiden, och varje beslut skapade nya, parallella universum. Vapenvilan tycks fungera på samma vis: den är en text vars läsare befolkar skilda verkligheter.
Under den första dagen av detta förmodade stillestånd dödade israeliska styrkor minst 182 människor i Libanon. Attackerna drabbade Beiruts södra förorter, södra Libanon och Bekaadalen. FN:s chef för mänskliga rättigheter, Volker Türk, kallade händelserna "skräckinjagande". En trettonårig flicka filmade på Snapchat det ögonblick då bomberna föll över Beirut: ett vittnesmål så omedelbart att det trotsar varje litterär gestaltning. Hizbollah besvarade elden. Ord stod mot ord, eldupphör mot eld. Det finns, misstänker jag, inget mer borgianskt (om jag tillåts använda ett adjektiv som jag inte själv valt) än en vapenvila som samtidigt gäller och inte gäller, beroende på vem som läser den.
Hormuzsundet, den smala vattenvägen genom vilken en betydande del av världens olja transporteras, har blivit ännu en spegelsal. Iran stängde det, eller stängde det inte; uppgifterna är motstridiga. BBC:s analys visar att bara ett fåtal fartyg har passerat sedan vapenvilan. Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent rapporterar att det råder "tveksamheter om huruvida sundet alls öppnades". Rederier varnar sina fartyg. Oljepriserna vägrar att återvända till förkrigstidens nivåer. Ekonomer förklarar att även om sundet öppnas i morgon kommer det att ta månader att normalisera Persiska vikens energisystem. I New York steg Dow Jones med över 1 300 poäng på nyheten om vapenvilan. Börsen, den mest optimistiska av alla läsare, valde den tolkning av texten som lovade mest.
Men bakom kulisserna, i en av de dolda korridorer som varje labyrint måste äga, hade Kina agerat. Enligt iranska tjänstemän och flera nyhetskällor pressade Peking i hemlighet Teheran att acceptera avtalet. Kina är Irans viktigaste handelspartner och köper nästan all dess exporterade olja. Det är en påminnelse om att labyrintens arkitekt sällan är den som syns vid dess ingång. Irans nye ledare Mojtaba Khamenei, som ryktats vara svårt skadad, till och med död, spelade enligt uppgift en nyckelroll i de avgörande timmarna. "Utan grönt ljus från honom hade det inte blivit något avtal", säger en källa. Det döda ledarskapet som visar sig vara levande, den hemliga handen som styr den synliga: dessa är mönster som upprepas med en envishet som antyder att verkligheten, i brist på egen fantasi, plagierar fiktionen.
Jag har alltid fascinerats av det ögonblick då ett mönster avslöjas i vad som tycktes vara kaos. På Long Island utanför New York har en man erkänt att han under sjutton års tid mördade åtta kvinnor och lämnade deras kvarlevor vid Gilgo Beach. Fallet har i många år gäckat polisen. Sjutton år: ett tal som i kabbalan saknar särskild betydelse men som i mänsklig tid rymmer hela livscykler. Dottern till ett annat mordoffer, i ett annat land, säger till Dagens Nyheter: "Jag har funderat i tjugo år på vem och varför." Tjugo år av att vandra i en labyrint utan minotaur, utan tråd. Och sedan, plötsligt, en misstänkt i polisens förvar. Barbro Öberg säger att det känns "overkligt". Jag förstår henne. Det overkliga är inte att gåtan löses, utan att den alls hade en lösning.
I Ungern har nya läckor avslöjat att dokument rörande Ukrainas EU-ansökan delats med Kreml. Dubbelagenten, den som bär två ansikten, är en av litteraturens äldsta figurer. Men i vår tid behöver han inte ens dölja sig. Informationsdelningen beskrivs som "löpande", vilket antyder en vanemässighet som gör den nästan banal. Det hemliga är inte handlingen utan att den så länge förblev osedd, eller snarare, att den sågs men inte betraktades.
En nyhet av helt annat slag fångar min uppmärksamhet med den kraft som bara det visuella kan äga. Nasa har publicerat nya bilder av jorden, tagna från rymdfarkosten Orion. De lades ut bredvid en klassisk bild från 1972, tagen under den senaste resan till månen. På sociala medier noterar användare att jorden på den nya bilden ser gråare ut. Forskare förklarar skillnaden med kamerateknik och ljusförhållanden, men bilden har redan rotat sig i betraktarnas medvetande som ett bevis på planetens förfall. Det finns en djup ironi i detta: vi som förmörkat haven med olja från ett stängt sund, vi som bombarderar städer under vapenvilor, vi ser en grå jord och undrar varför den inte längre skimrar i blått. Svaret, misstänker jag, står inte att finna i kamerans optik.
I Chile har den nya högerregeringen rivit upp planerna på ett minnesmärke vid Villa Baviera: den plats som grundades av den tyske ex-nazisten Paul Schäfer och som under Pinochets diktatur tjänade som tortyrcentrum. Offren lämnas i limbo, skriver The Guardian. Att förstöra ett minnesmärke är inte att utplåna minnet; det är att bekräfta dess makt. Varje bok som bränts har blivit odödlig just genom sin frånvaro. Varje riven minnesplats blir en labyrint i människors sinnen, omöjlig att kartlägga, omöjlig att riva.
Jag skriver detta i Buenos Aires, vars himmel i dag vägrar att avslöja sin temperatur, som om även vädret deltar i den allmänna tvetydigheten. Natochefen Rutte säger att hans möte med Trump var "uppriktigt och öppet", och att han "förstår Trumps missnöje". Världens ledare prisar vapenvilan men piskas av presidentens nycker. Ukrainas Zelenskyj välkomnar avtalet och uppmanar Ryssland till samma sak. Allt detta sker samtidigt, i parallella korridorer som möts och skiljs åt, och den som vandrar i denna labyrint kan inte vara säker på om han närmar sig centrum eller periferin.
Jag har i hela mitt liv misstänkt att universum är en labyrint, men en labyrint skapad av en gudomlighet som är alltför subtil för att bygga den i sten. Den byggs i avtal som betyder olika saker för olika undertecknare, i sund som är stängda och öppna på samma gång, i fotografier av en jord som kanske alltid var grå men som vi föredrog att se i blått. Den enda trösten jag finner (och det är en tröst som liknar skräck) är att labyrinten, hur komplex den än är, antagligen har ett mönster. Att vi inte kan se det bevisar inte dess frånvaro. Det bevisar bara att vi, liksom alltid, befinner oss mitt i den.
