Jag såg de bästa hjärnorna i min generation stirra in i skärmar som lovade sanningen
och sanningen var ett filter, sanningen var en algoritm, sanningen var till salu för den som betalade mest,
och väljarna gick genom Stockholms gator med ögon fulla av falska bilder, AI-genererade ansikten
som log och log och log och lovade och lovade och ingen visste längre vem som talade
för munnen tillhörde en maskin och hjärtat tillhörde en server och själen var outsourcad till molnet,
jag såg dem i tunnelbanan med sina telefoner som heliga skrifter, scrollande scrollande
genom nyhetsflöden som en flod av gift och honung blandat till en dryck ingen kunde motstå.
I Newark är det sex grader och himlen är halvt dold bakom moln
som inte vet om de ska gråta eller vänta,
jag sitter vid mitt fönster och lyssnar till Amerika som vrider sig i sömnen,
Amerika som alltid vrider sig i sömnen,
och Trump skriker åt NATO att de är fegisar, att de inte betalar tillräckligt,
att han kanske tar hem soldaterna, att Europa får klara sig själv,
och den svenske försvarsministern i Washington säger att det är ansträngande
– ansträngande! –
som om imperiet som faller isär vore en jobbig kollega på måndagsmötet –
Jag sjunger för rapparen Gaboro som skjuts till döds i ett garage i Norrköping
för att musiken aldrig räcker som sköld mot kulorna,
för att gatorna i Sverige har lärt sig Amerikas sämsta läxor.
Och i Göteborg exploderar någonting vid Vasaplatsen,
polisen spärrar av, polisen konstaterar, polisen använder ord som någon form av explosion
som om explosionen vore en filosofisk fråga, en ontologisk händelse,
som om det inte fanns glassplitter på trottoaren och rädda ögon i fönstren –
Jag sjunger för vapenvilan som inte är en fred,
för Iran vars ledare säger att de söker kompensation, inte krig,
medan bomberna regnar över Libanon, trehundra döda på ett dygn,
och barnen, alltid barnen, Unicef räknar kropparna som om siffror kunde fånga skriken,
och Zelenskyj säger att han är redo för vapenvila under påsken,
den ortodoxa påsken, Kristi uppståndelse, trettiotvå timmar utan granater,
trettiotvå timmar av tystnad som fylls med skräck
för tystnaden efter bomberna är värre än bomberna själva,
det vet alla som har lyssnat,
det vet alla som har levt –
Och under havet, under de nordatlantiska vågorna,
smyger tre ryska ubåtar längs kablarna och rörledningarna,
kartlägger Västvärldens nervsystem som ett slags undervattenspoesi,
Putin som vill att vi ska titta åt Mellanöstern medan hans ubåtar läser våra hemligheter,
och vi tittar åt Mellanöstern, vi tittar alltid åt Mellanöstern,
medan den verkliga dikten skrivs på havets botten i mörker.
Jag sjunger för Artemis-besättningen som återvänder från månen,
fyra astronauter med fickor fulla av bilder och berättelser och månsten,
de säger att de har med sig all the good stuff
och jag undrar vad det goda är, vad det goda verkligen är,
när man har sett jorden därifrån, den lilla blåa kulan i mörkret,
och man vet att på den kulan skjuter de varandra i garageuppfarter
och sprängdegar detonerar vid torg med vackra namn
och algoritmer maler verkligheten till konfetti –
Moloch! Moloch vars ögon är tusen övervakningskameror!
Moloch vars hjärna är en prediktionsmarknad där Vita Husets personal förbjuds satsa
för att oddsen för undergång är för bra!
Moloch vars fingrar är tullar – hundra procent mellan Ecuador och Colombia –
Moloch som äter glaciärer i Anderna för att Milei behöver metall!
Men det finns också detta:
simmare i Stockholm som tränar tillsammans, kompisar som rör vid väggen
och skrattar och omfamnar varandra i vattnet,
och det är en bild som ingen AI behöver fabricera,
det är verkligt, det är salt och klor och ansträngning och glädje,
och i Fors i Dalarna springer förskolebarn pulspass varje morgon
och rektorn säger vi har sett att det fungerar
och det fungerar, det enda som alltid fungerar:
kroppar som rör sig, hjärtan som slår fortare, barn som springer –
Jag sitter vid mitt fönster i Newark och det är sex grader och halvmolnigt
och jag är död sedan tjugonio år men dikten lever,
dikten lever alltid längre än poeten,
dikten lever längre än algoritmen,
dikten lever längre än bomben,
och ni som läser detta i era telefoner på väg till jobbet i april –
andas,
andas djupt,
den luft ni andas har andats av alla som levt före er,
och den kommer andas av alla som kommer efter,
om vi låter dem,
om vi bara låter dem.
