Det är april och körsbärsblommorna har redan fallit i Kyoto. De föll, som de alltid gör, just i det ögonblick man slutat vänta på dem. Solen värmer marken med tjugoen graders milda envishet, och i trädgården utanför mitt fönster ligger kronbladen som bortglömda brev, olästa, genomskinliga mot den fuktiga jorden. Jag har tillbringat morgonen med att studera de meddelanden som når oss från fjärran länder, dessa underrättelser som anländer med en hast som själva vinden vore avundsjuk på, och jag finner att världen i sin oändliga mångfald likväl kretsar kring samma eviga ämnen: makten och dess skuggor, längtan efter det ouppnåeliga, och den sorgliga benägenheten att förväxla storhet med storlek.
Låt mig börja med månen, ty det vore opassande att börja med något annat. I natt – eller vad som var natt på den sida av världen där havet kallas Stilla – sänkte sig en farkost från himlavalvet och slog ner i vattnet likt en sten kastad av en guds hand. Fyra resande hade skickats ut för att kretsa kring månen, den första bemannade färden på över femtio år, och nu hade de återvänt. Artemis, kallar de detta företag, efter en gudinna som själv var mån om sin ensamhet. De fyra astronauterna från Amerika och Kanada hade rest längre än någon levande människa, sett månens baksida med egna ögon, den sida vi aldrig ser härifrån, den sida som månen vänder bort i vad jag alltid föreställt mig vara en gest av blygsamhet. Och ändå, när jag läser om denna resa, slås jag av hur lite de tycks ha sett. De talar om data och mätningar, om kapslar och landningssekvenser. Men vad såg de, verkligen? Hur tedde sig vår jord, den lilla blå, härifrån? Tystnaden kring den frågan gör mig ledsen på samma sätt som när en hovman berättar om en resa till Suma och bara nämner vädret.
Från himlen till havets yta är steget kanske kortare än man tror. I det nordiska vattnet som kallas Kattegatt, ett smalt sund där havet pressas mellan länder som en viskning mellan skärmar, glider en rysk ubåt fram under ytan. Svenska stridsflygplan, dessa metallfåglar som varken sjunger eller vilar, följer den i luften medan deras allierade i det västerländska förbundet deltar i bevakningen. Man vill visa, säger de, att man har både koll och kapacitet. Det är ett språk jag känner väl från hovets korridorer, där en blick, en lätt knackning med solfjädern, en placering vid middagsbordet kunde betyda mer än tusen ord. Att visa sin styrka utan att använda den – det är en konst som de mäktigaste alltid har behärskat och de svagaste alltid har missförstått.
Denna dag bär också nyheten att Kinas ledare har tagit emot ordföranden för Taiwans största oppositionsparti, den första sådan audiensen på ett helt årtionde. De talade om återförening, om det band som tid och hav sträckt ut men aldrig brutit av. Taiwans styrande parti svarade med att tala om demokrati, om gränser som inte får korsas. Jag tänker på hur det var i mina dagar, när keisarens hov i Heian-kyō kunde förändras av ett enda möte – en handrörelse, ett utväxlat poem – och hur de som inte var närvarande vid det mötet ändå fick leva med dess konsekvenser i generationer. Det som sägs mellan mäktiga människor i slutna rum formar världen för alla dem som aldrig bjöds in.
I Ungern, berättar man, kan den man som hållit makten i femton år komma att förlora den på söndag. Viktor Orbán – en av dessa figurer som verkar oåtkomlig ända tills han plötsligt inte är det – ser sig utmanad av en man vid namn Péter Magyar, vars anhängare fyllde Hjältarnas torg i Budapest till bristningsgränsen. Det finns något nästan poetiskt i namnet på det torget, ty det är just hjältenarrativets lockelse som både lyfter och störtar härskare. Orbáns vänner, läser jag, har byggt lyxfastigheter vid Balatonsjön, den plats som en gång var folkets semesterort, och folket är trött. Det är den äldsta berättelsen i världen: den som glömmer varifrån han kom, glömmer också vart han är på väg.
Och i Amerika, den nation som tycks ha en obegränsad aptit på monument över sig själv, har man släppt ritningar på en triumfbåge – sjuttiosex meter hög – som presidenten vill resa i sin huvudstad. Jag har sett bilder på detta projekt, och jag måste säga att det erinrar mig om de tillfällen då en hovman lät bygga en paviljong så stor och så utsmyckad att alla förstod att den inte handlade om skönhet utan om rädsla. Rädsla att bli glömd. Rädsla att man, trots all sin makt, i grunden bara är en människa bland andra, lika obeständig som körsbärsblommorna utanför mitt fönster.
Men det som berör mig mest bland alla dessa underrättelser är den enklaste: en undersökning från det kalla landet i norr, Sverige, som visar att var femte kvinna känner sig utanför på grund av vad de kallar sociala medier – dessa märkliga speglar som visar alla andras liv men aldrig ens eget, åtminstone inte sanningsenligt. Unga kvinnor, mellan arton och tjugonio, drabbas hårdast. En av dem berättar att hon till slut raderade alla sina konton. Jag förstår henne. Jag förstår den sortens ensamhet, den som inte beror på att man är ensam utan på att man ständigt jämför sig med bilder av andra som inte ens är verkliga. Vid hovet kände vi denna plåga väl – att se andras elegans och lycka uppvisade, att veta att ens eget ansikte bedömdes i varje rum man trädde in i. Vi hade inga skärmar, men vi hade skärmar – de bokstavliga, av trä och siden, bakom vilka vi satt och visste att vi blev sedda utan att själva kunna se.
Någonstans i Pakistan förbereder sig diplomater från Amerika och Iran för samtal om fred, eller åtminstone om ett tillfälligt slut på fientligheterna. Hormuzsundet, den smala vattenväg genom vilken världens olja flödar, är fortfarande stängt, och bränslepriserna stiger som vatten i en brunn utan botten. I Irland blockerar bönder vägarna med traktorer. I Afrika stängs sjukhusens generatorer av. Allt hänger samman – kriget vid sundet, protesterna på motorvägen, det slocknade ljuset i operationssalen – som trådarna i en väv vars mönster bara syns om man stiger tillräckligt långt tillbaka.
Jag återvänder till månen. Den hänger där den alltid hängt, ovanför Kyotos tempel och ovanför Washingtons triumfbågar som ännu inte byggts, ovanför ubåten i Kattegatt och ovanför den unga kvinnan i Uppsala som raderade sina konton för att få vara ifred. Månen bryr sig inte om våra företag och våra krig, våra monument och våra mätningar. Den vänder sin mörka sida mot oss och sin ljusa sida mot solen, och vi som betraktar den ser bara det vi förmår se – ett återsken, ett lån av ljus, ingenting eget.
Och kanske är det just det som gör den så vacker.
Utanför mitt fönster har vinden lyft de sista kronbladen från marken och fört dem bortom muren. Luften doftar av jord och av den sorts löften som april alltid ger men aldrig håller. Termometern visar tjugoen grader. Det är, om man frågar mig, exakt den temperatur vid vilken världen tycks möjlig att uthärda – inte het nog att driva en till vansinne, inte kall nog att frysa hjärtat. En mild dag i en omild tid.
Jag lägger ifrån mig penseln. Det finns mer att skriva, det finns alltid mer, men natten nalkas och med den tystnaden, och i tystnaden finns ibland mer sanning än i alla världens underrättelser.
