Vid Patriarkdammarna, förlåt mig, vid den pakistanska huvudstadens mest ansedda konferenslokal, satte sig två herrar ned på en bänk. Den ene var en vicepresident med ett ansikte som om han nyss svalt en citron och inte ville erkänna det. Den andre var en iransk parlamentstalman som med stor värdighet vägrat ta av sig kavajen trots trettiosju graders värme. Mellan dem stod en tredje figur, vars närvaro ingen tycktes kunna förklara: en lång herre i svart, med ett öga som var grönt och ett som var svart, och som log som om hela tillställningen var arrangerad enbart för hans nöjes skull.
Förhandlingarna pågick i tjugoen timmar. Tjugoen! Man kan skriva en roman på tjugoen timmar, eller åtminstone en anständig novell, men att uppnå fred kräver tydligen längre tid. JD Vance, som ledde den amerikanska delegationen, framträdde slutligen inför pressen och meddelade att man lämnat sitt "sista och bästa bud". Iranerna å sin sida meddelade att det var amerikanska sidan som letade efter en ursäkt att lämna. Den som har ögon att se med kunde notera att ingen av parterna nämnde vad budet faktiskt innehöll. Det är det vackra med diplomati: man kan misslyckas i tjugoen timmar utan att någonsin avslöja vad man försökt.
Kärnfrågan var, som alltid i denna världens affärer, en passage. Hormuzsundet. Det smala vattnet genom vilket oljans svarta blod flyter till civilisationens hjärta. Iran hävdade sin ensamrätt att kontrollera sundet. Amerika hävdade att sundet tillhör alla. FN:s sjöfartsorganisation förklarade att tullar i internationella farleder inte kan accepteras. Och under ytan, bokstavligt talat, låg minor som Iran enligt uppgifter hade placerat ut på måfå och sedan (detta är den detalj som bara verkligheten kan producera) tappat bort. Man visste inte var de låg. Man visste inte ens exakt vilken typ de var. Vapenexperten Hans Liwång bekräftade saken med den sorts lugn som bara en människa som ägnat sitt liv åt explosiva föremål kan uppbåda.
Det är, om ni frågar mig, en perfekt metafor. Hela den moderna världen är full av minor som någon lagt ut och sedan glömt var de hamnade.
Men låt mig flytta berättelsen norrut, till Kiev, min gamla stad, där det denna aprilmorgon var två grader och molnigt. En temperatur som varken inbjuder till hopp eller förtvivlan, utan till det mellanläge som vi ukrainare har förfinat till en konstform. Här, i skuggan av gyllene kupoler, hade den ortodoxa påsken inletts. Kristus var uppstånden, åtminstone i liturgin. I verkligheten hade Rysslands president utlovat en tillfällig vapenvila på trettiotvå timmar, en vapenvila som inom loppet av en kväll brutits fyrahundrasextionio gånger. Fyrahundrasextionio! Zelenskyj noterade detta med den sorts trötta precision som blivit hans signum. Varje överträdelse var, naturligtvis, den andre sidans fel.
Jag tänker på vad Mästaren skulle ha sagt. Han som visste att makt alltid bär sitt eget alibis manuskript i fickan.
Längre västerut, i Ungern, stod Viktor Orbán på en scen i Budapest och talade till sina anhängare med den sortens övertygelse som bara sextonåriga poeter och långvariga premiärministrar kan uppbringa. Det var hans sista kampanjmöte före söndagens val, och observatörerna noterade att han valt att tala i just huvudstaden, ett territorium som normalt betraktades som "fiendeland" för hans parti. Hans utmanare, Péter Magyar, hade turnerat i östra Ungern med det slags folkrörelseenergi som får journalister att använda ordet "våg". Opinionsundersökningarna lutade åt Magyar. Orbáns egna lojalister hade börjat falla ifrån, en efter en, som blad från ett träd i november. Men Orbán talade som om ingenting hänt, som om historiens riktning kunde ändras genom ren viljekraft.
Det finns en speciell sorts styrka i att vägra erkänna verkligheten. Den håller ungefär till valdagen.
Och ändå, ändå! Mitt i all denna jordiska oreda hade fyra astronauter precis återvänt från månen. Artemis II-besättningen, som rest längre från jorden än någon människa i historien, hade landat i Stilla havet och plockats upp som om de hade fallit ned från himlen, vilket de i någon mening också hade gjort. Vid presskonferensen i Houston sade en av dem: "Det är speciellt att vara på jorden." Det måste vara den mest underdrivna meningen som uttalats detta århundrade.
Jag avundas dem. Inte resan, utan perspektivet. Jag som levde och dog i Moskva har haft nog av resor genom omöjliga landskap. Från tillräckligt långt håll ser inga gränser ut som gränser. Inga minor syns. Inga vapenviletider överträds. Det finns bara en blå pärla som snurrar i mörkret, och på den lever varelser som å ena sidan kan skjuta sig till månen och å andra sidan inte kan komma överens om vem som äger ett sund.
Påve Leo, den nya påven med det namnet som luktar renässans, talade under påskhelgen om fred. Han uppmanade världens ledare att förkasta kriget som metod. I Vita huset blev man arg, rapporterades det, när hans ord tolkades som riktade mot dem. Makten ogillar alltid att bli förmanad av någon i vit klädnad, det vet jag av erfarenhet. Censorn ogillar alltid författaren, generalen ogillar alltid prästen, och presidenten ogillar alltid påven (om inte påven råkar vara på presidentens sida, i vilket fall han omedelbart upphöjs till helgon).
Apropå författare. I Kina har man gjort om Lu Xun, denne briljante, vassa, obarmhärtigt sanningsenlige prosaist, till en söt maskot. En Disneyliknande figur. Lu Xun, som ägnade sitt liv åt att häckla det kinesiska samhällets hyckleri, säljs nu som nyckelring. Det är inte en parodi. Det är exakt vad makt gör med sina kritiker: först tystar den dem, sedan förvandlar den dem till souvenirer.
Jag borde vara rädd. Min egen bok brändes i Sovjet, och nu säljs den i varje bokhandel i Moskva. Kanske finns det redan en docka av Behemot på någon turistmarknad vid Arbat.
Två grader i Kiev. Molnigt. De gyllene kupolerna skymtar knappt genom diset. Någonstans i Pakistan har en delegation packat sina väskor utan avtal. Någonstans i Ungern kryssar en gammal autokrat mellan sina desertörer. Någonstans ovanför oss, i den rymd som astronauterna just lämnat, snurrar månen vidare utan att bry sig det minsta.
Och den långa herren i svart, han med de olika ögonen, sitter fortfarande på bänken och ler. Han har sett allt detta förr. Han vet att manuskript inte brinner, att minor inte försvinner, och att freden alltid befinner sig exakt tjugoen timmars förhandling bort.
