Dimman kommer tidigt denna tisdag i Santiago, fjorton grader, en mjuk aprilmorgon utan egentligt ljus, och jag läser om mannen som öppnade eld vid pyramiderna i Teotihuacán. En kanadensiska är död. Flera skadade. Skytten sköt därefter sig själv. Detta är vad rapporterna säger, och de säger det med den torra ekonomi som gäller för ett dödsfall på främmande mark: en kvinna, ett vapen, några sekunder, stenpyramiderna som stått där i tusen år medan människor dött omkring dem, som alltid.
Jag tänker på Teotihuacán när jag bodde i Mexiko City, på sjuttiotalet då man ännu kunde klättra till toppen av Solpyramiden och se rakt ned i dalen där gudarna enligt myten samlades innan de skapade världen. Jag har haft skolkamrater som dött där, poeter som dött, unga flickor som fotograferats med vidhängande leenden dagarna innan de dött. Det verkar finnas orter i Amerika dit våldet hittar som till en vattenkälla. Teotihuacán är en av dem. Ciudad Juárez är en annan. Men låt oss inte tala om Juárez nu. Låt oss tala om poeterna.
Åtta kärleksbrev från John Keats, skrivna till Fanny Brawne och stulna på åttiotalet, har återfunnits och återlämnats till sina ägare. Fyrtio år har de varit borta. Fyrtio år, och hela tiden har de legat någonstans, i en låda, i ett skåp, på en samlares hylla, och under dessa fyrtio år har Keats varit lika död som när stölden inleddes. Poeter har en egendomlig relation till sina ägodelar. När de lever äger de knappt kläderna de går i. När de dött blir varje handskriven lapp ett relikskrin. Jag minns att någon en gång berättade att hälften av den anglosaxiska litteraturen består av brev som författarna aldrig velat se publicerade, och jag tror det. Keats skulle förmodligen ha bränt dem själv om han vetat att polis, samlare och pappersexperter skulle fingra dem fyrtio år efter hans död. Men nu är de tillbaka. Det är gott nog.
I Louisiana har en far skjutit ihjäl åtta barn, sju av dem hans egna. En kvinna och ett barn hoppade från taket för att undkomma honom. Jag läser den här nyheten i dimman över Santiago och förstår ingenting, eller snarare förstår jag allt, vilket är värre. Familjens våld är världens mest oöversättliga språk. Det finns ingen poesi för det. Det finns inga kärleksbrev för det. Det finns bara det torra dunket av skott i ett trähus vid en flod, och ett barn som hoppar från taket, och en morgon efter, då någon måste komma och räkna kropparna.
Jag bläddrar vidare. I Ukraina används nu robotar för att föra kriget åt de soldater som saknas – obemannade markfordon med bomber, gevär och raketer rullar ut över slätterna där traktorer en gång rullade. Putin, sägs det, kommer att fortsätta kriga även om ekonomin kollapsar. Samtidigt vann en kinesisk humanoid robot ett halvmaraton och slog det mänskliga rekordet. I Peking säger unga invånare att de inte vill leva som sina föräldrar: robotar får väl jobba åt oss, säger de. Och detta, tänker jag, är det enda ärliga någon sagt i världspolitiken på länge. Låt robotarna jobba. Låt robotarna kriga. Låt robotarna springa halvmaraton och skriva pressmeddelanden och sitta i möten. Vad gör vi själva under tiden? Vi läser Keats kärleksbrev. Vi sover. Vi dör vid pyramiderna.
Tim Cook avgår från Apple efter femton år. Hans efterträdare heter Ternus, ett namn som låter som en romersk senator från någon provins där allt redan är förlorat. Blue Origin har sin raket nere på marken efter ett missöde med en satellit, och Musk vägrar inställa sig hos de parisiska åklagarna som kallat honom att förklara sig rörande sin kaotiska maskin X. Dessa mäns namn lär jag mig snabbt och glömmer lika snabbt. Det är som att läsa en katalog över skeppsvrak: man vet att båtarna fanns, att det var människor ombord, men detaljerna glider.
I Libanon har en israelisk soldat krossat en Jesusstaty med en slägga. Fotografierna sprids över världen. Netanyahu beklagar det lidande som kan ha åsamkats troende. I Teheran säger presidentens apparat att Iran inte förhandlar under hot. Trumps blockad i Hormuz ska kvarstå. Oljan stiger, som alltid. I dessa stunder tänker jag på de chilenska poeterna som försvann under Pinochet, på de argentinska som försvann under juntan, på de mexikanska flickorna i Juárez, på den kanadensiska kvinnan som kom till Teotihuacán för att se pyramiderna och återvänder i en kista. Jag tänker på Keats brev i deras låda, i fyrtio år, tysta som de döda är tysta men alltid på väg tillbaka till världen.
Santiagos dimma lättar inte förrän långt in på förmiddagen. Mina grannar hostar i sina kök. Någonstans i byggnaden bakom min spelas en skiva jag tror mig känna igen från ett kafé i Blanes där jag en gång skrev en roman som ingen läste. Det finns dagar då världens alla nyheter ser ut som ett enda långt brev, skrivet av någon som en gång älskat någon och sedan blivit stulen och sedan återlämnats, fyrtio år senare, till en arvinge som aldrig kände den som skrev. Dagens nyheter är en sådan dag. Jag sätter på kaffe. Dimman står kvar. Över Teotihuacán är det nu mitt i natten, och de döda turisternas rum på hotellet har redan städats.
