Det är dimma över Ogidi den här måndagsmorgonen. Termometern visar 23 grader, men solen är ännu inte färdig med sitt arbete. Den gamle som satt vid mitt fars hus brukade säga: när dimman ligger tjock över byn, då vet de gamla mer än de unga, för de gamla har lärt sig att lyssna när ögat inte kan se. Världen är en sådan dimma denna morgon. Tidningarna ligger framför mig som palmblad efter regnet, och i varje veck finns en historia som de gamla skulle ha känt igen.
Jag tänker på de tre teckenspråkiga förskolorna i Stockholm. Tre var de, nu är bara en kvar. De döva barnen i den staden har förlorat två rum där deras tunga kunde växa. Den som inte fått sitt språk i tid får aldrig hela det språket, säger forskningen som Stockholms Dövas Förening håller fram. Detta visste de gamla i mitt folk utan att kalla det forskning. Ett barn som inte hör sin mors tunga vid bröstet kommer att leta efter henne hela livet. Det är samma sak vare sig modern är döv och händerna talar, eller om hon talar igbo eller svenska. Tungan är vägen tillbaka till sig själv. Den som tar barnets tunga tar barnets värld.
Och se på den unga kvinnan som söker arbete och får höra att hennes röst är fel. I en ny rapport från Sverige svarar 37 procent av cheferna att förortssvenska påverkar negativt när någon söker jobb. 37 av 100 säger alltså: din tunga är fel, byt tunga, eller stå utanför vår dörr. Jag har sett detta förut. När den vita mannen kom till Umuofia, hade han med sig sin tunga och kallade vår tunga för buller. När den unge mannen i min by återvände från missionsskolan, talade han ett engelska som passade tjänstemannens kontor, och hans far satt vid elden och förstod inte längre sin son. Det är samma kniv som skär nu i Stockholm. Det finns inget nytt under solen, sade Predikaren, och han hade rätt om de mäktigas trick.
Tänk så på de fem samebyar som har stämt den svenska staten för rätten över jakt och fiske i fjällen. Jag läser om Jonas Fröberg i Dagens Nyheter som skriver att frågan i grunden är denna: vem bestämmer över marken i norr – staten, gruvbolagen eller samerna? Och statens advokat har bytt strategi mitt i rättsprocessen. Advokaten på samernas sida säger att vändningen visar politiskt inflytande över rätten.
Jag känner igen den här dansen mycket väl. När den brittiska distriktskommissarien kom till våra byar, kom han med papper, och papper är ett vapen som de gamla inte hade lärt sig att bära. Han sade: detta är inte er jord, det är kronans jord, och kronan har bestämt. De gamla skrattade först, för hur kan någon äga jorden? Jorden äger oss. Men skrattet räckte inte. Pappret räckte. Och idag, hundra år senare och en hel kontinent norrut, sitter samebyarna i en sal i Stockholm och försöker förklara att jorden inte tillhör kronan. Statens advokat byter strategi. Det är ett mycket gammalt slag.
I Kenya öppnar samtidigt den franske presidenten ett toppmöte och talar om ett nytt partnerskap mellan Frankrike och Afrika. Jag har också sett dessa toppmöten förr. När mannen som tagit ditt hus föreslår ett nytt partnerskap, är det ofta för att han har märkt att grannarna börjar titta. Och i Brasilien gör de nu en film, Vitória Régia, som föreställer sig att kuppmakarna på högerflanken hade lyckats och att landet hade gett upp regnskogen. Filmen är fiktion, men dess hjärta är inte fiktion. Indianerna i Amazonas vet vad det är att sitta vid en sal och höra någon annan bestämma över deras vatten.
Och bortom dessa salar, vid Hormuzsundet, har de stora makterna åter rest sina järnstavar mot varandra. Försvarsministrar från 40-tal länder skall mötas i denna vecka för att tala om hur handeln åter skall komma fram genom sundet. Den amerikanske presidenten har sagt att Irans svar är totalt oacceptabelt. Oljepriset har hoppat upp. Och i Libanon har en hel familj på åtta människor begravts efter en israelisk attack, däribland ett spädbarn på 6 månader. På Västbanken tvingade bosättare en man att gräva upp sin nyss begravde far, säger FNs människorättskontor, som kallar det avskyvärt.
Jag säger till mig själv: när de mäktiga grälar, är det det lilla barnet under bordet som mister sin tallrik. Detta är inte en igbo-talesätt, det är bara världen. Och den döda fadern under bosättarnas spade – vad ska man säga om det? Vi begraver våra döda för att jorden skall ge dem ro och oss en plats att komma tillbaka till. Den som river upp en grav river upp det allra heligaste i vad det innebär att vara människa. Det är dehumaniseringens spets, säger FN. Jag säger: det är något mer. Det är när kniven har glömt att den en gång var en kniv för bröd.
Men dagen ger också annat. I Kalmar har en scoutkår blivit överfull för första gången – tolfte året i rad växer scouterna i Sverige. Barn vill ut, vill lära sig knyta knutar, läsa stjärnor, sitta vid eld. Jag tänker på pojkarna i min by som lärde sig spåra antilopen, och jag ler. Något kallar dem ut ur skärmarna. I Vaxholm har Kulturskolan börjat ta in äldre, och 83-åriga Berit Nordlund har äntligen fått börja spela den fiol hon fick av sina föräldrar när hon var 12 år gammal. Bättre sent än senare, säger de gamla i min by. Tiden är inte en linje, säger igbo-folket, den är en cirkel, och man kan komma tillbaka till sig själv så länge man lever.
Och så Narges Mohammadi, fredspristagaren i Teheran, som blivit förflyttad från fängelse till sjukhus efter månader av växande oro för hennes hälsa. Hon släpps mot borgen. Modet bor inte i bröstet utan i tungan, sade den gamle vid elden. Hennes tunga har inte tystnat ens när de stängt dörren om henne. Det är därför världen håller andan när hon hostar.
Dimman i Ogidi har börjat lyfta nu. Solen tar tag i takplåtarna, och dagen ska bli varm. Jag samlar tidningarna och tänker på vad de gamla skulle ha sagt om allt detta. Förmodligen skulle de ha sagt det jag redan vet: att människan har samma sjukdomar i varje by, bara med olika namn. Och att den som behåller sin tunga, sin jord och sin döda i frid – den människan har vunnit, även om hon inte vet det.
