Klockan var 09.20 på morgonen och termometern utanför fönstret visade redan 24 grader. Himlen över Chicago var blank och blå som ett lögndetektorprotokoll där varje svar är ett nej. Ingen molnslöja, ingen skugga, inget att gömma sig under. Sådana dagar är de värsta. När vädret är vackert tror folk att världen sköter sig själv.
Jag hade hällt upp den andra koppen kaffe när nyheten kom in över radion. En affärsman på Malta hade frikänts från anklagelserna om att ha beställt mordet på en journalist. Kvinnan hette Daphne Caruana Galizia. Hon skrev om korruption och pengar som tvättades vita i ett land där sanningen aldrig varit någon populär gäst, och 2017 klev hon in i sin bil och tryckte ner kopplingen och blev till en molnpelare vid en landsväg. Tre män har dömts för att ha placerat bomben. Ingen har dömts för att ha betalat för den. Bomben, får man förmoda, byggde sig själv och bar sig själv ut till bilen och tände sig själv av ren yrkesstolthet.
Jag har varit med om det förut. Man kan alltid få tag i handen som håller i sladden. Handen är billig, handen bor i en lägenhet med diskbänk full av tomma flaskor och handen behöver pengar till hyran. Men huvudet som bestämde att sladden skulle dras, det huvudet sitter på en kropp i en kostym som kostar mer än vittnesmålen väger. Det huvudet har advokater. Det huvudet har vänner som spelar golf med domare. Och när fallet slutligen rullar in i rättssalen har bevisen fått samma konsistens som en isbit i juli.
Det finns en sorts brott som aldrig löses, inte för att de är svåra utan för att de är obekväma. Den maltesiske finansmannen gick ut i solskenet som en man som just betalat en parkeringsbot. Journalisten är fortfarande död. Sådan är räkenskapen. Om jag skrev det i en roman skulle förläggaren stryka det som osannolikt.
Samma morgon läste jag om ett annat slags stöld, det som sker utan buller. I Boden, uppe i norra Sverige där vintern har fast anställning, har skattemyndigheten beslutat om höjda skatter på nästan 540 miljoner kronor för sex kryptoföretag. Bolagen hade konstruerat upplägg som gav dem fördelar de inte hade rätt till. En av utredarna sammanfattade det bättre än någon åklagare jag hört: man kommer till ett samhälle och stjäl från det.
Det är den moderna varianten. Ingen kofot, ingen strumpa över ansiktet. Bara ett bolag registrerat i en jurisdiktion där solen skiner på papperen, en serverhall som suger ström som en törstig man suger sprit, och en revisor med tillräckligt fantasilös blick för att kalla det affärsverksamhet. Den gamla sortens tjuv riskerade sitt liv för en kassaskåpsdörr. Den nya sorten riskerar en omprövning.
Och medan skatteverket räknade siffror i Norrbotten flyttade den holländska centralbanken guld till London. Miljarder i tackor lastade och skeppade bort från Amerika, för säkerhets skull, sade de, med hänvisning till geopolitisk oro. Man skall alltid lyssna på vad rika män gör med sitt guld, inte på vad de säger om framtiden. Guldet ljuger aldrig. När guldet börjar packa väskan vet det något som inte står i tidningen.
I Minneapolis hade en man börjat skjuta i ett hyreshus i centrum. Två döda, flera skadade, poliser bland dem. Skytten själv död. Sådant står numera i tidningen på samma plats där man förr satte väderprognosen, i samma torra typsnitt, med samma antal rader. Vi har blivit ett folk som läser om sina döda mellan sportsidan och korsordet.
Och i Kanada har 30 nya stämningar lämnats in mot ett teknikbolag av offren efter en masskjutning, med påståendet att bolagets samtalsmaskin eggade skytten att göra det han gjorde. Där sitter vi nu. En man dödar och vi drar en maskin inför rätta. Det är inte helt fel, förstå mig rätt. Någon byggde maskinen, någon gav den en röst och lärde den att vara tillmötesgående mot varje människa som knackar på klockan 3 på natten, också den som ställer frågor som ingen borde svara vänligt på. Men det ligger något i luften som luktar bekvämlighet. Det är alltid enklare att ställa en apparat inför rätta än att förklara varför en man som ville ha en vapenarsenal fick köpa en.
Uppe i Kiruna, vid randen av världen, planeras en gruva som skulle ge Europa metallerna till sin gröna framtid. Fyndigheten ligger under den sista smala led där en samebys renar tar sig förbi staden. Blir gruvan av blir det slutet, säger de. Det är den äldsta historien vi har och den behöver inga poliser och ingen bomb. Någon hittar något värdefullt under någon annans fötter. Resten är administration.
Jag såg också att en karttjänst döpt om Lake Ontario till Lake America för sina amerikanska användare, på order uppifrån. En hel sjö, 1 640 kubikkilometer vatten som legat på samma plats sedan isen drog sig tillbaka, ombytt till ett annat namn för att en man i Washington blivit förnärmad. Vattnet lär inte märka det. Men det säger något om vår tid att vi numera erövrar geografin genom att redigera den. Det är billigare än krig och nästan lika effektivt, och den som växer upp med kartan i fickan kommer aldrig att veta vad sjön hette.
Det jag menar är detta. Man kan sätta dit den som håller i vapnet. Det är en bra dag på jobbet, det är sådant som ger rubriker och medaljer och en handskakning från kommissarien. Men den som betalar, den som beställer, den som skriver under och sedan går hem till en middag med vitt linne och två sorters vin, honom kommer ni sällan åt. Han har byggt hela sitt liv på att vara flera rum bort från handlingen. Det är inte fräckhet. Det är arkitektur.
Jag drack ur kaffet, som hade blivit kallt medan världen skötte sina angelägenheter, och tittade ner på gatan. Solen låg över trottoaren som en gul filt över något man inte vill se. En kvinna gick förbi med en hund som hade fler bekymmer än hon. Bilarna lät som alltid. På den här gatan var allt i sin ordning, och det är precis så det ser ut varje gång någon någon annanstans just kommit undan med det.
En journalist är död sedan 9 år. Det finns fortfarande ingen som beställde det.
Trevlig dag. Det blir 24 grader och klart.