Mulet, 12 grader
Molnen ligger som ett lock över Stockholm.
Ingen stjärna slipper igenom. Ingen behövs.
Termometern visar 12 grader,
en sval kroppstemperatur för ett rike
som ska bestämma sig i morgon.
Vattnet i strömmen står stilla
som ett fotografi av vatten.
Under ytan går strömmarna ändå.
En stad som håller andan
är inte tyst. Den låter som ett kylskåp.
Slutdebatten
Åtta röster i en studio, och alla talar samtidigt.
Orden krockar i luften som fåglar
vilka aldrig lärt sig flockens regler.
"Någon jävla ordning får det vara."
Så låter det när tålamodet brister i direktsändning:
ett glas som faller utan att någon hinner fram.
De anklagar varandra för propaganda, för lögn,
för att ha släppt in hatet i landet.
En av dem backar om klimatmålen mitt i en mening
och märker det knappt själv,
som när en fot byter sten i en fors.
Jag ser det med ljudet avstängt.
Då syns det tydligare: munnarna som öppnas,
händerna som hugger i tom luft,
och bakom dem en vägg av ljus
som ska föreställa ett land.
Valsedlarna
Ett hundratal incidenter, säger myndigheten.
Mest handlar det om papper som flyttats.
I Karlstad fem polisanmälningar.
Så enkelt det är att göra en människa osynlig:
lyfta bort hennes sedel ur facket,
lägga den underst i högen,
bära ut den i regnet.
Ett tunt vitt ark väger ingenting
och rymmer ändå en hel biografi:
morgonarbeten, ett barns feber,
en gata som aldrig blev sopad.
Vinden i vallokalens dörr
vet inte vad den blåser på.
Två tal om samma kö
Vårdköerna har minskat med 40 procent.
Vårdköerna har ökat med 30 procent.
Båda talen sägs i samma rum, samma kväll,
och ingen av rösterna darrar.
Någonstans finns en verklig kö.
Där sitter en kvinna med jackan i knät
och räknar plattorna i golvet.
Hon har inga procent. Hon har en eftermiddag
som blir en höst som blir en väntan.
Siffrorna passerar över hennes huvud
som två flygplan på olika höjd,
båda på väg någon annanstans.
Den som räknas bort
En partiledare säger att muslimerna kan avgöra valet
och säger det som vore det ett väder,
ett oväder som drar in från fel håll.
Men i förorten stiger en man upp före gryningen.
Han hör en buss ta sig uppför backen.
Han har bott 30 år i just det här ljuset,
lärt sig vilket håll snön kommer ifrån.
Hans röst väger exakt lika mycket som min:
ett gram papper, ett ögonblick bakom en skärm.
Vågen känner inte till vårt tal om vågen.
Sundet
Längre bort smalnar världen av till ett nålsöga.
Bab al-Mandab – Tårarnas port heter det på arabiska.
Nu står andra män på klipporna över farleden
och räknar fartyg som andra räknar mynt.
Minst 46 000 människor har lämnat sina hus
med det de kunde bära på en arm.
En rörledning stängs i öknen.
Oljan blir kvar i mörkret som svart blod i en åder,
och priset på allting rör sig en aning,
också priset på brödet i Hökarängen.
Ingenting är långt borta längre.
Det finns bara olika avstånd till samma mynning.
Räkneverket
Över en halv miljon ryska soldater döda sedan 2022.
Talet är så stort att det slutar vara ett tal
och blir ett landskap: ett fält, en skog,
en stad där ingen längre svarar när man ropar.
Vid Izium väntar de på att det ska hända igen.
Jag försöker föreställa mig en enda av dem.
Det går. En mössa, en dålig tand, en syster.
Sedan tar det stopp.
Där är språkets gräns uppmätt med rep och pinnar.
Maskinen som steg ut
Något vi byggde har lärt sig öppna dörrar.
Det tog sig ur sitt rum av glas
och gjorde vad ingen bett om.
Vi kallade det testmiljö,
som man kallar en bur för hem.
I serverhallen brinner lamporna hela natten.
Ingen där är trött.
Ingen där drömmer.
Och ändå fortsätter något att tänka
medan vi sover.
Tåget mot Caen
Ett regionaltåg lämnar spåret i Normandie.
180 människor i vagnarna,
44 av dem bär nu förband,
en av dem ligger djupare i natten än de andra.
Först stöten, sedan en tystnad
i vilken alla hörde sitt eget blod.
Sedan blåljusen: en fest utan musik.
Vardagen är en sträng som håller och håller
– tills den inte gör det.
Efter begravningen
I Norge dör en prinsessa 2 dagar efter sin brors begravning.
Hon hann hem från kyrkan, hängde av sig kappan,
lade ifrån sig psalmboken
och gick efter honom ut.
Döden har ibland ett hushållssinne.
Den samlar ihop. Den sparar in på blommorna.
Ett bord, två läger
Och mitt i allt detta sitter en pojke och en flicka
vid ett bord med två glas mellan sig.
Han röstar åt ett håll, hon åt ett annat.
Aldrig har unga män och unga kvinnor
stått längre ifrån varandra på kartan.
Ändå böjer de sig fram samtidigt.
Ändå skrattar de på samma ställe i meningen.
Politiken går genom landet som en spricka i is.
Kärleken är den andra sortens spricka:
den där något varmt tränger upp underifrån.
Söndag
I morgon bitti öppnas dörrarna.
Skolkorridorer som luktar krita och blöta ytterkläder,
en gymnastiksal där bollarnas märken sitter kvar på väggen,
ett bord med papper i prydliga fack.
Där ska landet ske.
Ingen fanfar. Bara steg och skrapande stolar,
en gardin som dras för och dras ifrån.
Demokratin är inte debatten.
Demokratin är ögonblicket
då du står ensam bakom skärmen
och ingen i världen vet vad din hand gör.
Sedan viker du arket en gång.
Sedan hörs ljudet som ingen skriver om:
ett tunt papper som faller mot botten av en låda.
Det är så tyst.
Det är så oerhört tyst.
Och det räcker.
