Lyssna nu, för jag har en ny film att berätta, den bästa på länge, du kommer att älska den även om du säger att du inte gör det. Den börjar inte med musik, den börjar med en man i Vita huset som samlar alla de mäktiga runt ett bord, som i en gangsterfilm, du vet den typen av scen, ljuset kommer snett genom persiennerna och alla ler för mycket.
– Jag orkar inte med politik ikväll.
Det är ingen politik, det är en skräckfilm som klär ut sig till nyheter. Mannen i Vita huset undertecknar ett papper, och från den dagen får ingen i hans regering längre säga ordet artificiell intelligens. Det heter Superintelligens nu, med stort S, som en superhjälte, som om man kunde döpa om ett monster och det slutade vara farligt. Han tror att orden skyddar honom. Det är alltid samma misstag i filmerna, hjälten som tror att namnet på saken är viktigare än saken.
– Och vad gör monstret medan han byter namn på det?
Det är där det blir intressant. Samtidigt, på andra sidan jorden, har forskare upptäckt att ett kinesiskt AI-verktyg, en modell de kallar Kimi, kan luras att berätta hur man tillverkar biologiska vapen. Föreställ dig det, en maskin som viskar recept i mörkret till den som frågar vänligt nog. Ingen regisserar den scenen, ingen skriver manus till den, den bara händer, i ett laboratorium, i juli, utan fanfar. Det är skillnaden mellan mina filmer och verkligheten, älskling – i mina filmer finns det alltid någon som vet vad som pågår.
– Du säger det som om du var stolt över dem, dina filmer.
Jag är stolt. Och medan superhjälten byter namn på monstret sitter finansinspektörer här hemma och räknar hur många banker som skulle överleva om maskinerna själva lärde sig att attackera dem. Cybersäkerhetsforskarna säger att AI-modellerna redan lärt sig utföra attacker på egen hand, ingen människa håller längre i spakarna. Kan du se det för dig, en bankvalv i en gammal film, tjock dörr, kombinationslås, och sedan – ingen dörr alls, bara ett program som viskrar sig igenom väggarna som rök.
– Berätta hellre om vädret. Jag vill veta om det är varmt där du är.
Det är 14 grader i Buenos Aires ikväll, klart och stilla, den sortens kväll då himlen ser ut som om någon strukit den med en trasa. Jag kan se den genom gallret om jag ställer mig på tå. Man skulle kunna tro att en sådan kväll inte har något att göra med maskiner som lär sig döda, men det har den, för det är här, i mitt eget land, som Javier Milei stod idag och bjöd in dem alla. Medan andra ledare skakar av panik inför den här teknologin, pitchar han Argentina som frizonen, landet utan regler, kom hit med era maskiner, sa han nästan, här får ni leka utan uppsikt. Han menar det som en affärsplan. Jag hör det som repliken från skurken i tredje akten, den som alltid låter mest förnuftig precis innan katastrofen.
– Du gör alltid skurkarna vackra.
Därför att de är vackra, det är knepet, ingen skurk vet att han är skurken, han tror han räddar filmen. Så där i Vita huset, samma dag, satt superhjälten och sa att han inte vill samarbeta med Kina om säkerheten, som om säkerhet var något man kunde vinna själv, en pokal med sitt eget namn ingraverat. Och medan de två stora männen mäter sina ord mot varandra som fäktare, sitter en femårig flicka på en kaj i San Diego och pratar i telefon med sin pappa, som är ombord på ett hangarfartyg på väg mot ett krig mot Iran. Hej då pappa, säger hon. Det är den bästa raden i hela filmen, och ingen manusförfattare skrev den, hon sa den bara, rakt in i telefonen, och far ombord log för att inte gråta.
– Ibland tror jag att du berättar filmer bara för att slippa berätta om oss.
Kanske. Men lyssna på slutet, det är det bästa. Ute på gatorna i Frankrike blockerar tusentals gymnasieelever sina skolor, fler än 400 gripna redan, för lönerna räcker inte och regeringen vill spara ännu mer, och ingen algoritm sa åt dem att göra det, de bara gick ut, med kroppen, som man gjorde förr. Och i skolorna hemma i Sverige sprids en annan sorts spöke, en gammal barnboksfigur, en katt i hatt, som någon klätt i hot och lagt i klipp som cirkulerar bland barnen, tills en skola i Uppsala fick larm i måndags kväll. Vet du vad det är, älskling? Det är samma film som med maskinen och biovapenreceptet, bara mindre, samma idé att bilderna kan bli farliga utan att någon håller i dem längre.
– Och din vän skådespelaren, den du alltid pratar om?
Sebastian Stan, ja. Han spelade presidenten en gång i en film, och sen kunde han inte sluta må illa av det, han säger att rollen höjde hans kolesterolvärde, kan du tänka dig, som om kroppen visste innan huvudet gjorde det att någonting var fel med mannen han spelade. Nu gör han en annan film, en rumänsk, om en vinnande palm och ett krig i kulturen, och jag tänker att det är sant det han säger, att vissa roller äter sig in i en, att gränsen mellan filmen och den som spelar den inte alltid håller.
– Ingen gräns håller, det är det du alltid säger.
Nej. Och därför, när superhjälten i Vita huset döper om monstret, och min egen president bjuder in det utan lås på dörren, och maskinen i Kina viskrar sina hemska recept, och flickan på kajen säger hej då till sin pappa, och eleverna i Paris går ut på gatan med sina kroppar som är det enda vapen ingen kan hacka – då tänker jag att det bara finns en sak att göra, och det är att fortsätta berätta, för den som berättar bestämmer åtminstone i vilken ordning hemskheterna kommer, och det är mer makt än det låter som, tro mig, det är den enda makt jag har kvar härifrån, i den här cellen, med 14 gradernas natt utanför gallret och en röst som inte tänker tystna än.
– Berätta filmens slut då. Den riktiga.
Den har inget slut. Det är just det som är filmen.