Kriminalinspektör Erik Lindblad vaknade strax efter fem. Han låg stilla i mörkret och lyssnade. Det var tyst i lägenheten på Söder. Inget regn mot rutan. Han förstod att himlen hade klarnat under natten.
Han steg upp, gick ut i köket och såg på termometern utanför fönstret. 5 grader. Det var den sortens novemberkyla som inte bet men som kröp in under kläderna och stannade kvar. Han satte på kaffe och ställde sig vid fönstret medan bryggaren rosslade. Himlen över Riddarfjärden började långsamt skifta från svart till grått. Det skulle bli en klar dag. Han visste av erfarenhet att klara dagar inte betydde någonting.
Han tänkte på pojken.
Det var inte hans utredning. Domen hade kommit och fallet var avslutat, för åklagaren och för tingsrätten. Men Lindblad hade läst förundersökningen när den passerade hans skrivbord, och han hade inte kunnat sluta tänka på den. En 18-åring hade tackat ja till att spränga två adresser i Södertälje. Han hade tagit emot uppdraget på samma sätt som man tar emot ett extrajobb. Sedan hade han suttit på ett hotellrum och väntat. Någonstans under de timmarna hade något förändrats i honom. Han hade förstått vad han höll på att göra.
Och då hade han ringt sin mamma.
Lindblad hällde upp kaffet. Han satte sig vid köksbordet utan att tända lampan. Det var det samtalet som inte släppte honom. Han försökte föreställa sig rummet. En säng som ingen bäddat ordentligt. En tv som stod på utan ljud. En pojke som satt med telefonen i handen och inte visste vad han skulle säga. Mamma, jag har gjort något dumt. Eller kanske inte ens det. Kanske bara: Mamma, kan du komma.
Det var samtalet som gjorde att polisen kunde stoppa det hela. Två män hade nu dömts till fängelse. Det var en framgång, skulle man säga på presskonferensen. Lindblad visste att det inte var någon framgång. Det var en slump. En pojke som i sista stund hade blivit ett barn igen.
Hur många hade inte ringt?
Han körde norrut strax efter sju. Trafiken på Essingeleden var redan tät. I radion talade man om Amerika. Presidenten hade förlorat mellanårsvalet och stod nu framför reportrarna och sa att kriget mot Iran hade varit värt det. Jag hade inget val, sa han. Vicepresidenten skyllde nederlaget på samma krig. Lindblad lyssnade och försökte förstå vad det var han hörde. Två män som var överens om att kriget var orsaken och oense om allt annat. Ingen av dem talade om de döda.
Han stängde av radion.
Det var något han hade lärt sig under alla år som polis. Att ansvar alltid flyttades uppåt eller nedåt men aldrig stannade där det hörde hemma. Den som beställde en sprängning skickade en 18-åring. Den som beslutade om ett krig skickade andra. Och när det gick fel var det alltid någon annans fel. Väljarnas. Krigets. Omständigheternas.
Han tänkte att det inte var någon skillnad i grunden. Bara i skala.
Han svängde av mot Sollentuna. I går kväll hade det varit en stor polisinsats i Tureberg. En person död, en annan svårt skadad. En man hade gripits misstänkt för mord och mordförsök. Lindblad hade inte ansvar för utredningen men han hade blivit ombedd att titta på den. Kollegan som ledde arbetet var ung och duktig och ville ha en äldre blick. Lindblad hade svårt att säga nej. Han hade alltid haft svårt att säga nej.
Avspärrningsbanden fladdrade svagt i morgonvinden när han parkerade. Solen hade just kommit upp över hustaken och ljuset var skarpt och lågt. Det kastade långa skuggor över asfalten. En ensam tekniker gick fortfarande runt med blicken mot marken. Lindblad blev sittande i bilen en stund. Han tänkte på alla platser han stått på genom åren. Gårdar, trappuppgångar, parkeringar. De liknade varandra mer och mer.
Vid lunchtid satt han i matsalen med en tallrik pytt i panna han inte hade någon lust att äta. Vid bordet intill talade två kolleger om Linköping. Rättegången hade inletts mot mannen som kallades Scar, den utpekade gängtoppen som misstänktes ligga bakom explosionen i flerfamiljshuset i september 2023. Det fanns en film, sa den ene. En film som skulle knyta honom till dådet.
Lindblad mindes morgonen när det hände. Han hade sett bilderna på tv. Fasaden som slitits upp. Människor i morgonrockar på gatan, med barn i famnen. Han hade tänkt att en gräns hade passerats. Att Sverige nu var ett land där man sprängde bostadshus. Sedan hade det hänt igen, och igen, och efter en tid hade han slutat tänka på gränser. Det var det värsta. Inte våldet i sig, utan vanan.
Han sköt undan tallriken.
I en tidning som någon lämnat kvar läste han att Sverigedemokraterna nu satt med i betydligt fler kommunstyren än tidigare. Före valet hade de varit med och styrt i 34 kommuner. Nu talades det om runt 60. Miljöpartiet tog också plats på fler håll. Lindblad läste artikeln två gånger. Han försökte avgöra vad han kände. Det var inte förvåning. Människor som var rädda röstade på dem som sa att de förstod rädslan. Det hade han sett förut. Frågan var bara vad som hände sedan, när rädslan blivit politik och politiken inte kunde ta bort det som orsakade den.
Han tänkte på pojken på hotellrummet igen. Ingen kommunstyrelse i världen hade kunnat ringa det samtalet åt honom.
På eftermiddagen satt han vid datorn och gick igenom papper som borde ha gåtts igenom förra veckan. Han hade svårt att koncentrera sig. På en nyhetssida läste han att hackare påstod sig ligga bakom angrepp mot frysar i hundratals matbutiker i Europa. I Frankrike hade även kylrum med blod drabbats. Två proryska grupper skröt om det på nätet. En expert sa att de ville att man skulle bli orolig.
Lindblad tänkte att de hade lyckats. Inte för att han trodde att någon skulle dö av en avfrostad frys. Utan för att det visade hur tunt allting var. Att någon i ett rum långt borta kunde trycka på en tangent och få blodet i en fransk blodbank att bli varmt. Han hade växt upp i en värld där hoten hade ansikten. Nu hade de inte ens det.
Längre ned stod det att Världshälsoorganisationen godkänt prövningar av två nya vaccin mot ebola. Enligt den afrikanska smittskyddsmyndigheten hade 5 300 människor dött i det pågående utbrottet. Lindblad blev sittande med blicken på siffran.
Han hade varit i Moçambique en gång, för många år sedan, på en resa han aldrig riktigt förklarat för någon. Han mindes de röda vägarna och hettan och en sjukstuga där en enda sköterska tog emot dussintals människor om dagen utan att någonsin höja rösten. Han mindes att han hade skämts. Inte för något han gjort, utan för att han kunde åka därifrån.
Det var 5 300 döda. I Sverige skulle det ha varit en nationell katastrof. Här var det en notis längst ned på en nyhetssida, under en artikel om frysar.
Han stängde datorn.
När han körde hem hade mörkret redan fallit. Himlen var fortfarande klar och han kunde se några stjärnor över Årstaviken trots stadens ljus. Det skulle bli kallt i natt, tänkte han. Kanske frost på vindrutorna i morgon.
Han ställde bilen och blev sittande. I ett fönster på andra sidan gatan såg han en kvinna som stod och diskade. Hon hade telefonen fastklämd mellan axeln och örat. Hon skrattade åt något.
Lindblad tänkte på pojkens mamma. Hur hon hade svarat när telefonen ringde. Om hon hade förstått direkt eller om det hade tagit tid. Vad hon hade sagt. Han föreställde sig att hon inte hade skrikit. Att hon hade sagt åt honom att stanna där han var. Att hon skulle komma. Att allting skulle ordna sig, fast hon visste att det inte var sant.
Han tänkte att det kanske var allt som fanns. Inte rättvisa. Inte ordning. Bara att någon svarade när man ringde.
Han tog upp sin egen telefon. Han hade inte ringt sin dotter på flera veckor. Han satt länge med den i handen. Sedan slog han numret.
Det gick fram fyra signaler innan hon svarade.