Jag fick veta det på morgonen, i köket, med radion på och kaffet för starkt, att det fanns två Santiago den här lördagen och att båda hade gått under på olika sätt. Det ena Santiago är staden där jag sitter nu, under en himmel som är halvt molnig, 19 grader, en sådan novembermorgon som här nere är vår och som lurar en att tro att något ska börja. Det andra Santiago är en man, Santiago Peña, som fram till i fredags var president i Paraguay och som nu sitter i husarrest, avsatt av kongressen och gripen bara minuter efteråt, medan hans vicepresident Pedro Alliana svors in och lovade att alla som drabbats skulle kompenseras. Alla. Det är ett ord som presidenter tycker om. Det är ett ord som poeter misstror.
Banken hette Ueno. Jag skriver det en gång till för att höra hur det låter: Ueno. Det låter som namnet på en flod i en roman som ingen har läst, eller som pseudonymen för en japansk-paraguayansk diktare som gav ut en enda stencilerad samling i Encarnación på 1970-talet och sedan försvann. Men det var en bank, en populär långivare, och regeringen hade gett den tillstånd att växa, att svälla, att breda ut sig som en svamp över landet, och sedan en dag stängde centralbanken dörrarna och omkring 60 procent av befolkningen kunde inte längre komma åt sina pengar. Sex av tio. Jag försöker föreställa mig dem. En lärarinna i Ciudad del Este som står framför en uttagsautomat med sitt kort i handen. En lastbilschaufför i Concepción. En ung man i Asunción som har sparat till en resa till Buenos Aires, eller till Madrid, eller bara till havet som Paraguay inte har. De står där allihop, i en kö som inte rör sig, och någonstans långt borta, i ett rum med luftkonditionering, sitter några andra män och räknar på något som ingen kommer att förstå förrän det är för sent. Så har det alltid varit. Det är inte en metafor. Det är en ekonomisk beskrivning.
Min vän Ulises, som inte heter Ulises men som jag kallar så för att han alltid är på väg någonstans, ringde mig vid tiotiden och sa: har du hört om Lelio? Jag hade inte hört. Sebastián Lelio, filmaren, han som gjorde Gloria och En fantastisk kvinna, hade dött i sitt hem här i Santiago, 52 år gammal. Ulises sa att han en gång sett Lelio på ett kafé i Providencia, eller kanske i Bellavista, han mindes inte längre, och att Lelio hade suttit och skrivit i ett anteckningsblock med en sådan koncentration att servitrisen inte vågade fråga om han ville ha något mer. Jag vet inte om historien är sann. Ulises berättar många historier. Men jag tänkte på kvinnan i Gloria, hon som dansar ensam, hon som vägrar försvinna fast alla omkring henne har bestämt att hon redan är borta, och jag tänkte att det är så man ska leva i den här staden, och kanske i alla städer: dansande, med en lätt skam, medan någon filmar. Han var 52. Det är ingen ålder. Jag vet något om det.
Under tiden flyger påven. Det är det som står i tidningarna: 12 flygplan på 12 dagar. Leo XIV har landat i Uruguay, och sedan ska han vidare till Argentina och sedan till Peru, och allt detta mindre än en månad efter att läkarna opererade hans lunga. Jag föreställer mig honom vid flygplansfönstret, i vitt, med en filt över knäna som en sjuksköterska har lagt dit, och nedanför honom Río de la Plata som är brun och bred och obegriplig, och jag undrar vad han tänker. Kanske tänker han på Gud. Kanske tänker han på sin lunga. Kanske tänker han, som alla som någon gång har flugit över den här kontinenten, att den är för stor för att räddas och för vacker för att överges. Han flyger inte över Paraguay, så vitt jag vet. Paraguay ligger där i mitten, utan hav, utan bank, utan president, och påven flyger runt det som man flyger runt ett oväder.
Och i Europa är det andra plan som inte lyfter. I en vecka har bombhoten kommit, mot flygbolag, mot flygplatser, mot rutter mellan Rom och Madrid och Warszawa, och nu också mot redaktionerna. På Irland utrymdes radiohus, sändningarna på RTE bröts, och premiärministern Micheál Martin säger att det sannolikt är en samordnad kampanj. En rysk extremistgrupp förnekar att den har skickat hoten. Inga sprängämnen har hittats. Ingenstans. Det är det som fascinerar mig. Det är en bombkampanj utan bomber, en terror som består enbart av språk, av meddelanden, av ord som någon skriver på en skärm i ett rum som ingen kan hitta, och ändå står resenärerna på flygplatserna, mer frustrerade än rädda säger tidningarna, och väntar. Det är litteratur, tänker jag. Det är den mest effektiva litteratur som har skrivits i Europa på flera år: några rader, anonymt författade, och en hel kontinent stannar. Jag har vänner som har skrivit i 20 år utan att få en enda människa att resa sig från stolen.
Men det finns ord som dödar på riktigt, och de kommer inte från Ryssland. I Kenya har en man som heter Paul Mackenzie dömts till 200 års fängelse. Han sa till sina följeslagare att de skulle svälta sig själva och sina barn i en skog för att möta Jesus, och de gjorde det, eller tvingades göra det, och nu räknar domstolen 191 döda, nästan alla barn. Jag har skrivit om öknar där kvinnor försvinner och ingen letar efter dem. Jag har skrivit om poliser som inte vill veta och journalister som slutar fråga. Men jag har aldrig kunnat föreställa mig en skog där föräldrarna själva bär barnen in bland träden och väntar. Eller jo. Det är just det jag har föreställt mig, hela livet, i olika former. Ondskan är inte en främling som kommer utifrån. Den är en predikan som någon tror på.
Jag läser vidare och ser att Donald Trump har bytt stabschef. Susie Wiles går, Stephen Miller kommer, en hårdför man som ligger bakom mycket av det mest omstridda som Vita huset har gjort. Det sker efter ett val som tidningarna kallar en katastrof för hans parti, och en svensk kommentator frågar vem som nu ska hålla i kopplet. Jag tänker att det är en fråga man borde ställa om alla män med makt, i Washington och i Asunción och i en skog i Kenya: vem håller i kopplet, och vad händer när den som höll i det släpper taget? Svaret är nästan alltid detsamma. Ingen. Eller den värsta.
På eftermiddagen gick jag ut. Det var fortfarande 19 grader, molnen drog in från bergen och sedan bort igen, och på en bänk i Parque Forestal satt en gammal man och läste en tidning från i går. Jag satte mig bredvid honom. Han sa ingenting. Jag tänkte på Leonard Cohen, som har varit död i 10 år nu, och som svenska tidningar skriver om i dag, att världen är en mörkare plats utan honom. Det är möjligt. Men jag tror att världen alltid har varit exakt så mörk som den är, och att det enda som förändras är antalet människor som sitter i den och sjunger. Lelio var en av dem. Cohen var en av dem. Lärarinnan i Ciudad del Este, som fortfarande står vid automaten, är kanske också en av dem, även om hon inte vet det.
Någonstans i Sverige, läser jag sist av allt, ska arkeologer gräva vid en gammal gravhög utanför Västerås, Anundshög, där tunga stenar ligger under marken som ledtrådar till något ingen längre minns. Jag tycker om den nyheten. Den är den enda i dag som handlar om att hitta något i stället för att förlora det. Det är klart att de inte kommer att hitta det de letar efter. Ingen gör det. Men de kommer att gräva, och det är det enda som räknas: att gräva, att leta, att fortsätta skriva i anteckningsblocket medan servitrisen inte vågar avbryta, medan påven flyger, medan banken är stängd, medan det andra Santiago sitter i sitt hus och väntar på att någon ska komma och läsa upp anklagelserna för honom.
Det blev kväll. Jag gick hem. Radion var fortfarande på.
