I Stockholm ligger en grad av kyla
som en tvekan mellan årstider.
Fuktigheten vid nittiotre procent
gör luften tung av ouppsagda ord,
medan molnen – halvt förtroliga –
drar sina skuggor över stadens tak.
Jag känner vindens osäkerhet här.
Göteborg andas mildare,
fem grader värme som en försiktig kärlek.
Tjugotvå kilometers vind från havet
bär salt och löften, och fuktigheten
vid sjuttifem procent viskar
om något som ännu inte hänt
men som kanske snart skall ske.
Tre grader i Malmö, klar himmel
som en uppslången bok med tomma sidor.
Sexton kilometers vind och åttiosju
i fuktighet – siffror som blir till känsla
när jag tänker på slättens öppenhet,
på hur ljuset faller annorlunda här
än i mina inre landskap.
I Uppsala vilar två grader
mellan domkyrkans torn.
Nitton kilometers vind och åttiosju
procents fuktighet gör att jag tänker
på all den kunskap som formats här,
på tankar som frusit fast i mars
och väntar på upptining.
Kiruna vid noll – en gräns
mellan is och vatten, mellan hopp
och förtvivlan kanske.
Trettioen kilometers vind
river i själens tyg,
och åttiosex procents fuktighet
blir till tårar eller regn.
Tre grader i Umeå,
mulen himmel som min egen tystnad.
Trettio kilometers vind och fuktens
åttiosju procent – jag känner igen
denna melankoli som inte är förtvivlan
utan något djupare, tålmodigare.
Luleå vid en grad,
helt mulet och hundra procent fuktighet
som när sorgen blir fullständig
och därmed ren.
Tjugofem kilometers vind
genom en värld av grått
som väntar på sitt färgsprång.
Fyra grader i Sundsvall,
halvmolnig himmel som mitt eget sinne
– ibland ljus, ibland skugga.
Tjugoen kilometers vind och fuktens
åttiosju procent blir till en rytm
jag kan följa inåt, mot mitt eget centrum.
Men Östersund! Sex grader
och halvmolnig himmel som hopp.
Med sjuttio procents fuktighet
och tjugotre kilometers vind
känner jag hur våren faktiskt närmar sig
– inte som ett löfte längre
utan som verklighet.
Visby vid noll grader i dimma,
hundra procents fuktighet
som ett minne av medeltid
och sjutton kilometers vind
genom ruinernas öppningar.
Här blir tid till rymd
och kyla till reflektion.
Karlstad med fyra grader
under mulen himmel.
Tjugotre kilometers vind
och nittiotre procents fuktighet
gör att jag tänker på Klarälven,
på vatten som aldrig stannar
men alltid förblir sig själv.
Och Linköping – noll grader
men klar himmel som en befrielse.
Tretton kilometers vind
och åttiosex procents fuktighet
under stjärnorna som påminner
om att det finns något större
än våra små frysningar.
Så kartlägger jag landet denna mars,
från noll till sex grader,
från klarhet till dimma.
Överallt densamma längtan:
efter värme, efter ljus,
efter det som ännu inte kommit
men som redan finns här – i väntan.
Karin Boye läser vädret, torsdagen den 19 mars 2026.
