Det är 33 grader i Motihari, Bihar, den stad där jag en gång föddes under det brittiska imperiets flagga. Solen står rakt ovanför som ett obarmhärtigt öga, och värmen är av det slag som gör att man inte längre minns hur det var att frysa. Jag nämner detta inte av sentimentalitet utan för att det finns en poäng i det: vi glömmer snabbt. Vi glömmer kylan när det är varmt, vi glömmer förtrycket när det för en stund lättar. Det är denna glömska som gör att historien kan upprepa sig med sådan förfärande precision.
I Ungern har Viktor Orbán förlorat valet. Péter Magyar har besegrat honom i vad alla kallar ett jordskred, och på ledarplats i hela Europa skriver man nu om hur det visar att auktoritära ledare kan besegras. Det gör det förvisso. Men det som oroar mig är inte frågan om huruvida en enskild despot kan fällas (det kan han alltid, förr eller senare) utan vad som händer i betraktarens sinne efteråt. Segern över Orbán kommer att beskrivas som en seger för demokratin, och i den beskrivningen ligger ett frö av farlig självbelåtenhet.
Jag har skrivit förut om det jag kallar maktens natur, och den centrala insikten är alltid densamma: makt söker inte legitimitet, den söker permanens. Orbán byggde om hela den ungerska staten för att förhindra sin förlust. Att han ändå förlorade är inte ett bevis på systemets styrka utan på dess begränsningar, denna gång. JD Vance, USA:s vicepresident, sade sig vara "ledsen" att Orbán förlorade. Det är ett anmärkningsvärt uttalande. Inte för att det är överraskande (Vance och hans principal har aldrig dolt sin beundran för den starka mannens metod) utan för att det sägs öppet, utan skam, som om sympati med en auktoritär regim vore en fullt respektabel politisk position. I ett hälsosamt politiskt klimat hade ett sådant uttalande orsakat skandal. I vårt klimat orsakar det knappt en axelryckning.
Och det klimatet, det politiska vädret om man så vill, är betydligt mer oroande än temperaturen i Bihar. I Hormuzsundet har Förenta staterna inlett en blockad av iranska hamnar. Iran hade föreslagit att frysa sin kärnverksamhet i upp till fem år. Trump avvisade erbjudandet. Det är det slag av förhandlingsposition som bara är begriplig om man förstår att målet aldrig var diplomati utan dominans. Frankrike talar om att "säkra" Hormuzsundet med en multinationell styrka, vilket i klarspråk betyder att västmakterna avser att kontrollera den rutt genom vilken en femtedel av världens olja transporteras. FN:s generalsekreterare uppmanar "alla parter" att respektera fri sjöfart, med den sorts tandlösa formulering som får en att undra om FN ens minns vad fri sjöfart betyder när det är en supermakt som blockerar.
Det finns ett mönster här som jag önskar att fler kunde se. Det är samma mönster som i Arktis, där SVT:s reportrar rapporterar om ett "dolt kallt krig": ryska ubåtar under isländska vatten, spänt läge, patrullering. Det dolda kalla kriget. Frasen är nästan poetisk i sin förskönande verkan. Vad det handlar om är stater som positionerar sig för kontroll över resurser och territorier, precis som de alltid har gjort, och den enda skillnaden från förr är att vi nu har vapen som kan förinta civilisationen snarare än bara en stad.
I Sudan går inbördeskriget snart in på sitt fjärde år. Drönarattacker dödar civila vid bröllop. I Libanon attackerar Israel Röda korsets anläggningar. I Gaza har en gränsövergång öppnats efter fyrtio dagars stängning, vilket presenteras som en positiv nyhet. Att svältande människor får mat genom en port som inte borde ha stängts är tydligen något att fira.
Man kan klandra medierna för att de ägnar mer utrymme åt Trumps AI-genererade bild av sig själv som Jesus än åt civilas död i Sudan, men sanningen är att medierna bara speglar vad vi är villiga att uppmärksamma. Den kristna högern i Amerika ska nu "välja mellan påven och Trump", som en rubrik formulerar det, och det absurda i den formuleringen (att en president som publicerar bilder av sig själv som Frälsaren kan stå som alternativ till kyrkans överhuvud) säger mer om vår tid än någon ledarartikel.
Påve Leo befinner sig i Afrika. Han besöker Algeriet och ska vidare till Kamerun och Angola. Katolska kyrkan växer snabbast på den afrikanska kontinenten, och man behöver inte vara troende för att förstå den geopolitiska innebörden: makten förskjuts, sakta men obönhörligt, och de institutioner som vill överleva måste följa den dit den går.
Här hemma i Sverige (för det är trots allt svenska nyheter jag ska förhålla mig till) debatterar finansministern och oppositionen om hur ekonomin ska hanteras inför valet. Det är den sortens ekonomisk debatt som förs i alla demokratier inför val: båda sidor hävdar att de och bara de kan hantera ekonomin, och väljarna ombeds tro att skillnaden mellan dem är fundamental snarare än kosmetisk. I Sverige har nu över fyra miljoner medborgare investeringssparkonton. Regeringen har sänkt skatten på dessa. Det är en intressant detalj: i ett land som en gång var synonymt med omfördelning är den politiska energin nu riktad mot att göra det lättare för medelklassen att spekulera på börsen.
Korruption sipprar in överallt där kontrollen sviktar. Det är inte ett avvikande beteende i ett system under press, det är systemets naturliga tillstånd när vaksamheten slappnar. Varje institution, oavsett hur ädelt dess syfte, tenderar mot förfall om den inte aktivt hålls vid liv av människor som bryr sig mer om principen än om belöningen.
Jag återvänder till den ungerska segern, för det är den som ger dagens nyheter sitt sken av hopp. Och hopp behövs, det medger jag. Men jag misstror hopp som bygger på en enda händelse. Orbán förlorade, ja. Men det system av propaganda, mediekontroll och institutionell korruption som bar honom existerar fortfarande. Péter Magyar har sagt att han skulle lyfta luren om Putin ringde och säga åt honom att sluta med kriget i Ukraina. Det är ett modigt uttalande, men mod räcker sällan. Vad som krävs är den långsamma, tråkiga, dagliga kampen för att upprätthålla de institutioner som gör frihet möjlig. Den kampen pågår inte bara i Budapest utan i Stockholm, i Washington, i varje stad där människor frestas att byta bort lite frihet mot lite trygghet.
Solen i Motihari steker vidare. Den bryr sig inte om politik. Men vi borde göra det: med öppna ögon, utan illusioner, och framför allt utan den farligaste av alla övertygelser att det inte kan hända här.
