Det är åtta grader i Augsburg och himlen är grå som betong. Det är en himmel som inte lovar något, och just därför kan man lita på den. Under sådana himlar skrivs de bästa lärostyckena, ty den som sitter i solen lär sig ingenting. Han ser bara sin egen skugga och tror att den är en annan.
Jag ber er nu att inte luta er tillbaka. Jag ber er att inte göra er bekväma. Det som följer är inte en berättelse som vill behaga, utan en uppräkning av händelser som ägt rum i världen, denna femtonde dag i april, anno tjugohundratjugosex. Och jag ber er, medan ni läser, att fråga er: för vem är denna ordning god?
I. Om dem som skjuter från båtar
I östra Stilla havet har Amerikas Förenta Stater genomfört sin fjärde attack på fyra dagar mot vad man kallar narkotikasmugglare. Fyra personer dödades i den senaste attacken. Totalt har nu över etthundrasjuttio människor dödats.
Etthundrasjuttio.
Låt oss stanna vid den siffran. Inte för att siffror i sig är viktiga (det vet varje bokförare) utan för att varje siffra en gång var en människa med en mun som åt, och ögon som såg, och händer som höll i något. Kanske i ett roder. Kanske i ett gevär. Kanske i en annans hand.
Man säger: det var smugglare. Man säger det med den säkerhet som tillkommer den som har de största kanonerna. Och den som har de största kanonerna har alltid rätt, åtminstone tills historieskrivarna sätter sig ned, och då är alla redan döda.
II. Om att förhandla medan man bombar
I Washington har Israel och Libanon satt sig vid samma bord för första gången sedan 1993. Diplomater kallar det ett genombrott. Samtidigt (och detta "samtidigt" är viktigt, strök under det med rött) dödade israeliska styrkor elva människor i Gaza, bland dem två barn.
Det finns de som kan förhandla fred med ena handen och föra krig med den andra. De kallas statsmän. I min teater skulle jag låta dem framträda med en vit handske på ena handen och en blodröd på den andra, och publiken skulle skratta, och sedan skulle de sluta skratta, och det vore just det ögonblicket som stycket handlade om.
Och i Ukraina, som vi nästan glömt men inte borde, dödades minst sju personer i ryska attacker mot Dnipropetrovsk. Med robotar, drönare och glidflygbomber. Zelenskyj lovar att laga en skadad oljeledning som förser Ungern med rysk olja. Krigets logik är sådan: man förstör först det som man sedan måste reparera.
III. Sången om den omstörtade ordningen
I Ungern har det hänt något som borde studeras noga. Viktor Orbán, den starke mannen, han som visste allt och kontrollerade allt, har förlorat: inte med liten marginal, utan i ett jordskred. Hans egen forne allierade, Péter Magyar, besegrade honom.
Amerikanernas vicepresident Vance kallade Orbán en "great guy" som gjort ett "very good job". Några dagar senare var denne store man störtad. Låt detta vara en lektion: när de mäktiga kallar dig stor, börja räkna dina dagar. Ty den mäktiges kärlek kostar mer än den mäktiges hat.
Och i Bryssel lever Orbáns tankesmedja vidare, den som sprider hans populistiska vision. Idéer, ser ni, är svårare att avsätta än premiärministrar. Det är därför man bör ta idéer på allvar, och premiärministrar med en nypa salt.
IV. Om arbetarens tid
I Sverige har Svenskt Näringsliv sagt nej till förhandlingar om kortare arbetstid. LO bad. Arbetsgivarna vägrade. Så enkelt var det.
Det är, om man tänker efter, en remarkabel sak. Arbetaren säljer sin tid. Det är det enda han har att sälja, om han inte äger en fabrik eller en tidning eller ett parti. Och nu ber han att få sälja lite mindre av den, denna enda ägodel, och köparen säger: nej, vi är inte intresserade.
Man kan vrida och vända på detta. Man kan tala om produktivitet och konkurrenskraft och globala marknader. Men kärnan förblir densamma: den som köper tid vill köpa mer, och den som säljer tid vill sälja mindre, och däremellan ligger det man kallar samhällsfördrag, som nu, tydligen, inte ens är förhandlingsbart.
V. Om flickan som väntar
I Helsingborg finns en ung kvinna som heter Nova. Hon är tjugoett år och har en muskelsjukdom som gör att hon behöver hjälp med allt. Efter lunch tar hennes personliga assistans slut och hemtjänsten tar vid. Eller rättare sagt: hemtjänsten tar inte vid, den dyker upp ibland, och däremellan väntar Nova.
"Jag vill bara kunna göra det alla andra kan", säger hon. "Ta en dusch, dricka ett glas vatten eller följa med mina kompisar."
Om jag skrev detta som ett lärostycke (och det är precis vad jag gör) skulle jag be publiken att tänka på vad det betyder att en ung kvinnas rätt att dricka ett glas vatten är en budgetfråga. Att hennes törst står i konkurrens med andra poster i ett kommunalt bokslut. Och att den som till sist beslutar om hon får dricka aldrig själv har törstat på det sättet.
VI. Om dem som drunknar
I Indiska oceanen har en överfull trålare sjunkit. Tvåhundrafemtio människor saknas. "Tungt väder, hög sjö och överlastning", säger Förenta Nationerna. Det vill säga: för många människor på en för liten båt i ett för stort hav.
Men varför var de på den båten? Inte för att de älskade havet. Inte för att de sökte äventyr. Utan för att det land de lämnade var värre än havet, och det land de sökte inte ville ha dem på annat sätt: genom bakdörren, i mörkret, på en överfull trålare.
I Sudan har kriget pågått i tre år nu. Tusentals döda. Nitton miljoner drabbade av akut hunger. I Berlin ska man hålla en konferens om saken. Man ska "uppmana parterna att upphöra med blodbad". Man har sagt samma sak i tre år. Orden är desamma. Dödssiffrorna är nya.
Och i Dubai bär migrantarbetarna krigets kostnad. De som byggde hotellen och putsar poolerna och serverar drinkar åt dem som diskuterar fred. De ställs inför lönesänkningar, hemskickning. Krigets första offer, säger man, är sanningen. Det stämmer. Men det andra offret är alltid den som inte har råd att vara ett offer.
VII. Slutkör
Det är åtta grader i Augsburg och himlen lovar ingenting. I Stilla havet skjuter man från båtar. I Gaza dör barn. I Sverige väntar Nova på ett glas vatten. I Indiska oceanen letar man efter tvåhundrafemtio kroppar. I Ungern har en stark man fallit och en ny rest sig. I Sverige vill arbetarna ha en timme mer av sitt eget liv, och svaret är nej.
Och frågan, den enda frågan som detta lärostycke ställer, är densamma som alltid: för vem är den goda ordningen god?
Ty den som äter sig mätt
prisar maten.
Den som inte äter
prisar tålamodet.
Den som sitter i det varma rummet
prisar kylan därute.
Den härdar, säger han.
Allt detta har jag sett, och allt detta berättar jag, inte för att ni ska tycka synd om någon (medlidande är den billigaste av alla känslor) utan för att ni ska fråga er: kunde det vara annorlunda? Och om svaret är ja, som det alltid är, då återstår bara den sista frågan: varför är det inte det?
