Det finns en enkel regel som varje ingenjör lär sig tidigt i sin bana, och som varje politiker tycks tvingad att upptäcka på nytt ungefär vart tionde år. Regeln lyder: om ett helt system är beroende av en enda passage, då är systemet i själva verket inte ett system, utan en fälla med fördröjd utlösning.
Man kan tänka sig ett rymdskepp med nittio korridorer och en enda luftsluss. Man kan också tänka sig en världsekonomi där ungefär en femtedel av all sjöburen olja måste krypa igenom ett sund som är trettiotre sjömil brett på sin trängsta punkt. Skillnaden är att det fiktiva rymdskeppet sällan byggs, eftersom dess konstruktör insett problemet under ritbordsstadiet, medan den verkliga ekonomin byggdes av tusentals olika händer under ett sekel, utan att någon enskild hand hann tänka efter.
Det är därför, och kanske bara därför, som rapporterna från Hormuzsundet denna helg innehåller ett visst mått av ironi. De iranska revolutionsgardisterna meddelar att sundet är stängt tills USA häver sin blockad. USA meddelar att blockaden består tills sundet öppnas. Under tiden ligger en indisk lastbåt stilla, två fartyg rapporterar träffar, och en kamera från det japanska universitetet i Tokyo följer tankerns trevande rörelser på världshavens digitala karta. Själva situationen är så geometriskt ren att man nästan kan kalla den vacker, om det inte vore för den banala omständigheten att människor håller på att svälta, frysa och dö någon annanstans som en följd av dess fortvaro.
Utanför fönstret i Petrovichi, där denna betraktelse formellt sett är daterad, faller ett lätt regn. Temperaturen har krupit upp till fem grader, vilket i april i västra Ryssland är ett löfte om vår snarare än en uppfyllelse. Det är lagom kallt för att en människa ska vilja tänka på energiförsörjning, och lagom varmt för att hon fortfarande kan det.
I Bryssel, rapporterar DN, sammankallar EU:s ministerråd krismöte till tisdagen. Det internationella energiorganet har utfärdat en varning av det slag som brukar föregå långa köer vid flygplatserna: Europas flygbränsle kan ta slut inom sex veckor, ifall sundet inte öppnar.
Sex veckor. En sådan siffra är pedagogisk av rent aritmetiska skäl. Den är tillräckligt lång för att politiker ska hinna hålla anföranden, och tillräckligt kort för att ekonomer ska tappa fattningen. Den illustrerar också en grundegenskap hos all avancerad civilisation: ju effektivare försörjningskedjan är, desto tunnare är den. Lager kostar pengar. Reserver anses vara slöseri. Ingen marknad belönar den som bygger upp en buffert som aldrig används. Och så en dag sluter sig sundet, och ingen har buffert.
Den som läser tidningen denna morgon finner ännu ett exempel på samma fenomen, fast förklätt till kulturnyhet. En finsk författare, Johannes Ekholm, har löst sin finansieringskris genom att skriva in produktplaceringar i sin roman. Hans stipendiepengar tog slut efter två år, berättar han, och han valde således att bädda in varumärken i prosan såsom en tv-serie bäddar in dem i sina dialoger.
Den rationella betraktaren behöver inte avgöra om detta är konstnärligt fördärv eller nyttig anpassning. Det räcker att konstatera att också litteraturen, tydligen, har nått den punkt där systemet saknar marginal. När ett samhälle inte längre har råd med den gångna generationens lilla överflöd: det obevakade stipendiet, den oljereserv som ingen räknar med, det öppna sundet, då börjar dess bokhyllor och dess tankar bära spår av samma trångmål.
På andra håll i nyheterna stöter man på varianter av samma tema. I Trinidad och Tobago har polisen funnit kvarlevorna av femtiosex människor, varav femtio spädbarn, dumpade på en kyrkogård; den preliminära hypotesen är att det rör sig om oanmäld deponering av obefordrade lik. Det är ett sätt att säga att också döden, i tillräckligt ansträngda byråkratier, till sist råkar ut för logistisk kollaps.
I Kiev har en ensam skytt dödat sex personer i en livsmedelsbutik. I Malmö har en explosion sprängt hål i en husvägg klockan tre på natten. I Libanon har en fransk FN-soldat dödats, och den israeliska armén uppger att man dragit en gul linje i sanden, efter modell från Gaza.
Det är, vid första påseende, en spridd samling olyckor. Vid andra påseende är den mindre spridd. Varje händelse utspelar sig vid någon form av gränsyta: mellan stater, mellan folkgrupper, mellan den normala ordningens förutsägbarhet och det ögonblick då en enda beväpnad individ kan göra förutsägelsen meningslös. Det statistiska undret är inte att dessa händelser inträffar, utan att de inte inträffar oftare. Civilisationen vilar, som man brukar säga, på god vilja och tunna väggar.
Mot denna bakgrund blir en annan nyhet nästan tröstande i sin konsekvens. I Oxford har framtidsforskaren Anders Sandberg beslutat att låta frysa ner sin hjärna i flytande kväve när han dör, i förhoppningen att kunna återupplivas någon gång i framtiden.
"Det är bättre än att med säkerhet vara död", säger han till DN.
Här, äntligen, möter man en människa som har förstått principen om försörjningskedjans tunnhet och dragit den personliga konsekvensen. Han vill inte lita på sin generations vård, eller på nästa generations pension, eller på det tjugonde århundradets medicinska teknik. Han vill lita på en långtidsreserv: sig själv, nedsänkt i minus hundrasextiofem grader, väntande på ett sekel med bättre verktyg.
Man kan le åt det, och det görs mycket riktigt på många håll. Men logiken är felfri. Om man tror att Hormuzsundet kan stänga, att stipendiet kan upphöra, att bombdåd kan äga rum på en vanlig regnig sommarkväll, och att en sexveckorsreserv är allt som står mellan Europa och kaos – då är det möjligen rimligt att också se på den enskilda hjärnan som ett system värt att säkra mot avbrott.
Vad skulle en psykohistoriker säga om april 2026, om en sådan vetenskap funnes? Troligen inte mycket dramatiskt. Hon skulle peka på några långsamma variabler: sjunkande reserver, tilltagande beroende av smala passager, eroderande institutioner, växande individuell oro uttryckt som allt från våldsdåd till kryopreservering. Hon skulle göra en graf, och grafen skulle se ut som alla andra grafer strax före en mindre omställning. Inte en kollaps, bara ett systemskifte, sådana som sker ungefär varannan generation.
Och så skulle hon, antagligen, gå tillbaka till sitt kontor och skriva upp dagens datum i marginalen, som ett av de dussin datum då beslutet kunde ha gått åt ett annat håll men ännu inte gjorde det.
