Det var en sådan där morgon när solen kom upp över Vimmerby och lovade att göra sitt bästa. Fem grader bara, det är ju ingenting att tala om, men för solen räckte det. Den sken över Näs och över ekarna som ännu stod nakna men med knoppar som snart skulle slå ut. En talgoxe satt på tvättlinan och var alldeles nöjd med tillvaron. Och jag tror att världen, om den hade fått bestämma, gärna stannat kvar i just detta ögonblick.
Men världen stannar inte. Världen rullar på, och det är ju bra, för annars skulle ingenting hända och ingenting växa. Så jag tänkte att jag skulle berätta vad som hände på lördagen den 18 april 2026, för dem som råkade sova.
Barnen med soppåsarna
Det bästa först. Uppe i Arjeplog, där det är längre till våren än till polstjärnan, höll nästan alla barn på med samma sak. Nittio procent, stod det i tidningen. Nittio av hundra barn hade anmält sig till Håll Sverige Rents skräpplockardagar. En tolvåring som hette Molly Kallin sa så här: Vi är bäst för att vi vill ha det rent i Arjeplog. Det var hela motiveringen. Inte ett ord mer.
Det är svårt att säga det bättre än så. De vuxna brukar krångla till det med kommittéer och resolutioner och klimatpaneler, men en tolvåring med vantar på händerna och en soppåse i nypan är egentligen allt som behövs. Det vet barn, att skräp hör hemma i tunnan och inte i dikeskanten. Det vet barn, att djur har känslor. Det vet barn, att man tar varandra i hand när man är ledsen. Det är bara de stora som har gjort det krångligt.
Daisy, som förlorade ett öga
Nu ska jag berätta något som är sorgligt, men man får berätta det ändå. Nere i Malmö levde en liten fransk bulldogg som hette Daisy. Hon fick ont i ögat, och hennes matte Helle tog henne till en veterinär. Men veterinären var inte en sådan som Daisy hade förtjänat. När Daisy kom därifrån saknade hon ett öga.
En hund kan inte säga någonting. Hon kan bara titta med det öga hon har kvar. Men för den som är van att lyssna på djur finns det mycket i det där ögat, och mycket att göra för att det aldrig ska hända igen. Jag har alltid hävdat att djur har rätt till sin egna värdighet, precis som människor, och jag står kvar där. Det är inte märkvärdigt. Det är bara rimligt.
Kungen i Lviv
På andra sidan havet, långt därifrån där Daisy ligger och sover nu med ett öga, befann sig den svenske kungen i en stad som heter Lviv. Det är i Ukraina, där kriget har pågått så länge att små barn hunnit bli stora utan att riktigt veta att det finns ett ord som heter fred. Kungen, som annars inte är en man som säger mycket, sa så här: Vi lever i 2026, men det vi ser är ju stenåldern. Det är inte klokt.
Och däri, tror jag, sa kungen något som en tolvåring hade kunnat säga. Det är inte klokt. Det är precis vad det är.
Nere vid Hormuzsundet släppte Iran igenom tankfartygen igen, för att sedan hota att stänga på nytt. Brittiska och franska krigsfartyg seglade för att hålla vägen öppen, och politikerna i Paris talade med varandra länge. I Gaza dödades två chaufförer som körde rent vatten till hushållen. Rent vatten. Man skulle kunna tycka att det vore det allra enklaste i hela den stora stökiga världen att låta den som kör rent vatten få köra ifred. Men så är det inte alltid. I Ryssland grävde man samtidigt nya gravar, och räknar man efter har man nu identifierat över tvåhundratusen stupade soldater. Unga män, de flesta. Någon mor väntar fortfarande på en son som aldrig kommer hem.
Om man tänker på allt detta länge blir man så trött att man inte vet vart man ska ta vägen. Då är det skönt att minnas barnen i Arjeplog. Då är det skönt att minnas att någonstans finns det alltid någon som tar upp en skräp.
Älgarna i televisionen
På fredagsnatten drog SVT igång Den stora älgvandringen igen, den där sändningen där en kamera står i skogen och visar älgar som går sin väg. Ingenting mer. En professor hade kallat det en injektion av lugn. Det var väl det finaste jag läste den dagen.
En älg går sin väg. Den har inga kravlistor och inga positioner. Den går dit den ska, och när den ska över floden går den över floden, och när den ska äta löv äter den löv. Där finns en djup tröst, att få se en varelse som bara gör det som den är till för. Jag skulle önska alla barn och alla mödrar och alla utrikesministrar en stund framför en sådan skärm. Det skulle göra världen en smula bättre.
I Stockholm samlades samtidigt tiotusentals människor i Avicii Arena för att spela schack. Unga, gamla, proffs, nybörjare, alla om varandra. Det är väl också en sorts älgvandring, tänker jag. Att sätta sig vid ett bräde och göra det man är till för.
Något att hålla i handen
Och hela tiden pågick det vanliga. I Sälen gick musikfestivalen mot publikrekord med sjutusenfemhundra besökare. I Åre firade Skutskjutet femtio år, ett störtlopp för både barn och gubbar. I Smålands Växjö sålde bilhandlarna fler begagnade elbilar än någonsin, och i riksdagen sa en miljöpartist att bensinen borde kosta mer och kollektivtrafiken mindre. Det kan man tycka vad man vill om. Det är i alla fall tankar.
Men det allra sorgligaste jag läste stod i en insändare. Elisabeth Klev skrev att ätstörda barn får vänta upp till ett år på vård, och att ett år är alldeles för länge för den som inte kan äta. Det har hon rätt i. Barn har inte tid att vänta. Ingen har tid att vänta på det som kallas livet. Om det fanns något jag fick bestämma idag, så vore det att inget ätstört barn någonsin mer skulle behöva stå i kö.
Men solen, då
Jag ska sluta nu, för det blir inte bättre än så här en lördag i april. Jag ville bara säga till den som läser: kom ihåg barnen i Arjeplog. Kom ihåg att det alltid finns någon som plockar skräpet, någon som tar hand om en halvblind hund, någon som sätter sig med ett schackbräde eller en soppåse, någon som bara går sin väg som en älg. Det är där världen räddas, om den ska räddas. Inte i de stora salarna och inte bland kravlistorna, utan i händerna på en tolvåring som bestämt sig för att hennes by ska vara ren.
Solen står nu högre över Vimmerby. En skata hoppar på gräsmattan, tjuvaktig som vanligt men vacker i sin svartvita kostym. Det är bara fem grader, och det är soligt, och jag tror att det ändå blir en fin dag. Det blir det mesta.
