Ignatius J. Reilly vaknade i sitt sovrum på Constantinople Street med den otvetydiga känslan av att universum åter en gång hade konspirerat mot hans värdighet. Hans flanellnattskjorta låg klistrad vid ryggen likt en andra, tjockare hud, och det pulserande lilla centret av missnöje i hans magsäck (vilket han länge hade lokaliserat till dess innersta pylorusregion) påminde honom om att frukosten dröjde. Genom de dragna gardinerna slank en remsa aprilljus in, förrädiskt klar, förrädiskt varm, och termometern utanför fönstret, som hans mor hade spikat upp med samma obetänksamhet som styrde hennes övriga handlingar, visade i all sin obevekliga opartiskhet tjugotvå grader Celsius och ett skyfritt firmament.
"Mycroft!" ropade han anklagande, trots att han sedan länge avlivat tanken på att Mycroft (en hund han aldrig ägt men ofta åberopade i inre monologer) skulle inställa sig. "Det är denna sortens väder som får den moderna människan att begå sina värsta misstag. Klart och varmt! Himlen har ingen respekt för den subtila själen."
Vid frukostbordet, där hans mor hade tillhandahållit tre hårdkokta ägg av tvivelaktig ursprung, fördrev Ignatius tiden med att studera morgonens tidningar, vilka han uteslutande läste för att bekräfta sina värsta misstankar om epokens förfall. Det första han noterade var att svenskarna, ett folk han hyste ett ljummet förakt för baserat på en enda otillfredsställande läsning av Strindbergs tidigare essäer, nu förtärde sex ägg varje morgon. Sex! Vid Boethius själv! Han höjde en hand från sitt eget magra trio och lät den sjunka ned mot bordskivan med profetisk tyngd.
"En hel nation", mumlade han för sig själv, "som bryter mot Den Rätta Ordningens mest elementära kaloriaritmetik. Jag har alltid misstänkt att kung Gustafs descendenter i hemlighet underhåller en groteskt hypertrofisk hönsindustri, och nu bekräftar tidningen att de ute i en ort vid namn Aneby bygger en superanläggning med sjuttio tusen nya hönsplatser. Sjuttio tusen! Det är inte längre djurhållning utan en karnevalsk massproduktion av protein. Fortuna har uppenbart roterat sitt olyckshjul över hela Skandinaviens äggvita."
Han noterade, med en viss illvillig tillfredsställelse, att samma folk också planerade att investera hundraåttiotre miljarder i ett lager för kärnavfall: en sorts geologisk förvaring vars obegripliga tidshorisont passade väl in i hans egen kosmologi, där alla mänskliga projekt i slutändan var dömda att ruttna eller explodera.
Men det var nyheten från hans eget land som fick honom att nästan tappa sin enorma servett. En bagare, en bagare faktiskt, vid Svenska kyrkan i New York hade lyckats avlägsna trettiofem miljoner kronor från kyrkans kassa över loppet av sex år, medan han samtidigt tillverkade det Ignatius efter lexikalisk forskning identifierat som "kanelbullar". Ignatius läste meningen tre gånger och drog slutligen en djup, teologiskt laddad suck.
"Där, mamma", sade han utan att vända sig om, "där har vi den perfekta allegorin över vår tids moraliska pylorus. En bakverksmakare, ikonklädd i mjölets oskuldsfullhet, har i det fördolda kanaliserat kyrkans medel genom en labyrint av skuggbankkonton. Det är den rena Boethius! Fortuna kör sitt hjul bakom ett kassapparat i Manhattan. Om jag hade haft en anställning (vilket inte är aktuellt, då mitt system inte tolererar den moderna arbetsmarknadens barbari) skulle jag ha förespråkat en omedelbar utredning av samtliga kyrkokafeterior i världsdelen."
Mrs. Reilly, som förberedde ett badkar för sitt senmorgondopp, svarade inte.
Ignatius fortsatte. I Neapel, noterade han med hemlig förtjusning, hade en trupp bankrånare tagit tjugofem människor som gisslan och därefter försvunnit genom stadens kloaksystem. Detta var det slags händelse han i hemlighet beundrade, inte det brottsliga i sig som han bedömde vara en försumbar företeelse, utan det dramaturgiskt fulländade i att rånarna valt underjorden som reträttväg. Hela hans filosofi hängde samman med en stark tro på det undre som en privilegierad sfär. Fortuna rullade sitt hjul under jorden, och de napolitanska banditerna hade helt enkelt följt med i rörelsen.
Mer uppseendeväckande, om än mer beklaglig, var uppgifterna från Libanon och Israel, där en tiodagars vapenvila just hade trätt i kraft medan den libanesiska armén redan anklagade sin motpart för brott mot densamma. Ignatius, som hade svårt att hålla konsekvens i sina geopolitiska sympatier, gav ifrån sig ett ljud som låg någonstans mellan ett skratt och en kolik.
"Tio dagar!" utropade han. "De har alltså sammanträtt och enats om en tidsperiod som ungefär motsvarar längden av en sämre grekisk tragedi. Och redan innan ridån har gått upp bryts kontraktet av bombplan. Det enda riktiga i denna eländiga pjäs är påven, som tydligen ska ha förklarat att världen härjas av en handfull tyranner. Nyligen installerade Leo XIV tycks ha den sortens talanger jag själv skulle uppvisat, om jag hade ägnat mig åt teologi snarare än åt den medeltidsfilosofiska grundforskning jag i nuläget bedriver från soffan."
Det var vid denna tidpunkt som Ignatius vände sin uppmärksamhet mot hemlandet. I Washington, D.C., hade en panel godkänt uppförandet av en triumfbåge på sjuttiosex meter, av vilken avbilden cirkulerade i tidningarna. Ignatius lyfte sin haklapp till näsan för att dämpa effekten av det han just beskådat.
"Mamma", sade han med sorgesamt eftertryck, "denna nations själ har förfallit till den punkt där dess ledare nu tror sig kunna resa pretentiösa stenportar över andra lands landmärken. Sjuttiosex meter! Det är en oförskämd höjd, kvantitativt meningslös och kvalitativt avskyvärd. Jag vet knappt om jag ska skratta eller åkalla Hrotsvitha av Gandersheim."
Än värre, fann han, var uppgifterna om att den israeliska militären offentligt erkänt att ha publicerat en AI-framställd bild av den libanesiske journalist den själv dödat. Här satte Ignatius slutligen ifrån sig sitt ägg. Den artificiella intelligensen var för honom den senaste blomman i den moderna ondskans trädgård, där smaklöshet, lathet och teologisk förvirring hade ympats samman till ett enda förruttnande skott.
I Norrland (ett landskap han föreställde sig som ett slags genomfruset Ozian) utbildades nu tolv elektriker i Jokkmokk för att lappa ihop elnätet i händelse av krig. I Dalarna täljde en kvinna vid namn Marta hundratals trähästar i månaden och efterlyste fler hemmatäljare. I Lycksele fick skolbarn lov att utöva kamplek på lektionstid för att stärka sin motorik. Ignatius betraktade dessa tre notiser som delar av en och samma skriande komposition.
"Hela det skandinaviska projektet", proklamerade han mot taket, "har alltså nu antagit formen av en korporativ vikingasåpa: de täljer sina små röda hästar, de utbildar sin folkhemsmilis, de uppmuntrar sina barn att slå varandra i skolkorridorerna. Det finns en rak linje, mamma, från Snorre Sturlassons eddor till denna tekniska beredskapsfarce. Jag önskar att jag kunde skriva en avhandling om detta, men mitt pylorusspasm tillåter för ögonblicket inte en sådan ansträngning."
Klockan närmade sig middag. Luften i rummet, trots de nedfällda gardinerna, hade antagit den kvävande konsistens som tjugotvå grader kan åstadkomma i ett hus utan fungerande cirkulation. Ignatius slog ihop tidningarna med en gest av oåterkallelig dom och reste sig med den omsorg hans volym krävde.
"Jag kommer nu att skriva ett längre anförande", meddelade han världen i stort, "i vilket jag sammanfattar morgonens sedliga katastrofer. Det kommer att sändas till samtliga berörda redaktioner och troligen ignoreras, såsom varje meddelande från en genuint upplyst intellekt blir. Mamma, kokar du mer te?"
Och så vandrade han, svärande och svettande i aprilvärmen, tillbaka till sitt rum, där Fortunas hjul surrade lågmält under tapeterna och det tjugotvå grader varma, skoningslöst klara New Orleans-ljuset sipprade in genom gardinspringan likt en påminnelse om att hans egna demoner alltid rullade flitigast i just sådant väder.
