Klockan är tidig och termometern utanför mitt fönster visar noll grader. Himlen över Calw är klar, utan ett enda moln, och Nagolds vatten rinner med den stilla envishet som alltid har påmint mig om att ingenting egentligen står still, inte ens det som tycks orörligt. Jag har druckit mitt te och lagt tidningarna bredvid mig på bordet, och nu sitter jag här och försöker, som så ofta förr, förstå något av den värld vars rykten når mig genom tryckt papper och genom fåglarnas röster ute i den bara björken.
Det sägs att aprilvädret inom kort ska slå om. Vårvärmen, som under några dagar förledde oss att tro på ett tidigt fullbordande, viker nu undan för kall luft som sveper ner över Norden. Detta är aprils natur, och även människans: att aldrig låta oss sätta full tillit till någonting. Vi sträcker oss mot värmen, vi öppnar fönstret en enda dag för tidigt, och får betala med en förkylning eller med besvikelsens särskilda melankoli. Men jag menar, och har alltid menat, att besvikelsen inte är annat än en gåva i förklädnad. Den som aldrig har bedragits av april kan heller inte glädjas åt maj.
Jag läser om Hormuzsundet, där amerikanska och iranska fartyg stirrar på varandra över ett smalt vatten. Två fartyg har beslagtagits av Irans revolutionärgarde, och bägge sidor hävdar att den andre har brutit vapenvilan. En röst i rapporten säger: ingen vill egentligen återuppta kriget, men ingen hittar vägen ut. Jag läser den meningen flera gånger. Den tycks mig vara en sammanfattning inte bara av ett mellanstatligt dilemma utan av människans hela belägenhet, sedan urminnes tider. Vi är fångna i våra egna gesters logik. Vi har höjt handen mot en fiende, och nu kan vi inte sänka den utan att förlora något som vi har lärt oss kalla heder, men som egentligen bara är stolthet, denna tunna och hårda hinna runt vår rädsla.
Den som har läst Siddharthas vandringar vet att vägen ut sällan går framåt. Den går nedåt, inåt, tillbaka till floden som man aldrig skulle ha lämnat. Men stater har ingen flod att återvända till. De har bara kartor, blockader, tidtabeller, presskonferenser. Och i skuggan av dessa drabbas de vanliga människorna: iranierna i Emiraten som sitter klämda mellan hemlandet och det nya landet, irakierna vars egna oljepengar hålls tillbaka av Washington, libanesiska journalister som faller i de så kallade riktade anfallen. En kvinna vid namn Amal Khalil är död i södra Libanon. Jag skriver hennes namn här eftersom det förtjänar att läsas av fler än de som skrev dödsannonsen.
Det är annat som jag inte kan släppa. En liten notis, knappt värd rubriker i de stora sammanhangen, om att regionen Västmanland har pausat sitt mobila akutpsykiatriska team. Efter två år. En sjuksköterska beskriver det som skillnaden mellan liv och död. Detta team som åkte ut till människor i kris, som satte sig i bilen när någon annans själ skymtade över avgrundens kant, har nu skickats hem av besparingsskäl. Samtidigt läser jag om unga flickor i Kramfors som samlas på kvinnoträffar för att tala om pressen i skolan, om ensamheten, om kraven på utseendet. Om några månader är det studentbal och studenten. I Växjö säger en flicka som ska ta studenten i år att man vill vara den som ser bäst ut.
Jag vet inte vad jag ska göra med denna kombination av nyheter, annat än att bära dem länge inom mig, som tunga stenar i fickorna. I min ungdom visste man inte mycket om det som nu kallas psykisk ohälsa, men man kände det ändå. Jag tillbringade själv månader i sanatorier, brottandes med skuggor som ingen kunde se utifrån. Det som rör mig är inte att ungdomen lider (det har den alltid gjort), det är att vi, de vuxna, så sällan vågar berätta för dem att lidandet är en del av vägen och inte ett bevis på misslyckande. Vi lär dem i stället att man kan spara pengar utan att se billig ut, som en expert i dagens tidning förklarar, och vi gör utseendet till ett matematiskt problem med lösning.
Det finns en annan liten nyhet som värmer mig. Påven Leo besöker fängelset i Ekvatorialguinea och säger till de intagna: livet definieras inte enbart av ens misstag. Jag är ingen katolik, och jag har haft mina sammandrabbningar med alla slags dogmer, men denna mening stiger upp som ett ljus ur dagens tidning. Att få höra den när man sitter bakom galler i ett av världens värsta fängelser måste vara som att få andas in den första vårluften genom en spricka i cellväggen. Och kanske, tänker jag, är detta också vad de pausade psykiatriska teamen skulle ha burit ut till människor i Västmanland: beskedet att de inte är sina värsta stunder.
Innan jag slutar måste jag nämna klimatet. En rapport noterar att extremvädret förra året störde tjugotre val i arton länder. Bränder, översvämningar, hettans rekord. G7 har vid sitt Parismöte strukit klimatet från dagordningen för att undvika en sammandrabbning med Washington. Man kan skratta, eller man kan gråta, men jag tror att man bäst bör göra någonting tredje: att gå ut och plantera ett träd, även i nollgradig luft, även när jorden fortfarande är så hård att spaden skälver. Ty om världens makthavare tiger om jorden, måste jorden själv tala högre, och den talar genom dem som ännu lyssnar.
Min klara morgon lider mot middag. Kallt vatten rinner i Nagold, och i fjärran skällde en hund förut, nu är allt tyst igen. Jag stänger tidningarna. Det viktigaste som går att säga om denna dag, och om alla dagar, är kanske detta: att vi är sökande varelser, inte ägande. Att hedern, den verkliga, består i att våga sänka sin höjda hand. Att det yttre välståndet är en skir dräkt över människans inre nakenhet, och att den som alltid vill se bäst ut sällan vågar se sig själv. Att en kall vårdag är värd att leva, alldeles oavsett vad världen därute bestämmer sig för.
Jag reser mig och går ut i trädgården, där björkens kvistar ännu är brunröda men beredda.
