I.
Jag står vid Älvsborg, i morgonens skimmer,
där fjärden ligger blank som en polerad bräm,
och solen, den tidiga, fyra grader kall,
hon kysser min kind och gör vreden förstämd.
April är en månad av tveksamma gåvor,
hon lovar oss sommar men ger oss en skur.
Jag stämmer min luta och sjunger en visa
om världen som svajar och hjärtat som slår.
II.
En måse far förbi mot Nya Varvet,
och kuttrarna vaggar vid Röda Sten.
Långt bortom Vinga, där löper ju vägen
till Hormuz, till Beirut, till Dnipros forsar.
En trubadurs tunga kan nå till de platser
där även en kung har fått rynka sin panna.
Så hör då, mitt Sverige, på visan jag spinner,
ty morgonens tidning har bränt mig vid gom.
III.
I Tanum, där hällarna bär sina skrifter,
i världsarvets hjärta, i Bohusläns barm,
har man funnit en teckning som låg där begraven
i tvåhundra somrar, och snö, och igen.
Den största upptäckten på trettio somrar,
den skulle ju firas som ett nytt testament.
Men nej: den ska täckas, så säger antikvarien,
den ligger i skogsvägen, där timret ska dras.
Så är det med mycket i denna vår samtid –
det gamla får vika när hjulet ska snurra.
Men stenen minns allt, den har tid som en klippa,
och gråter ej mannen, så gråter dess mossa.
IV.
I Hormuz, vid Persiens fatala förträngning,
där havet är trängt som en halsad kanal,
där jagar nu fartyg och fallskärmssoldater,
och Trump han befaller att sänka med blixt.
Hundrasex dollar för fatet med olja,
så dyrt har ej bränslet gått sen någon minns,
och Norge det tjänar en och en halv miljard per dygnet
på världens bekymmer, ja, väntans tortyr.
Men sjömannen, han som står framme vid ratten,
hans lön är den samma, och saltet är bittert.
Han tänker på hustrun i Ålesund hemma,
och sjunger den visa han ärvde av far.
V.
I Libanons gränsbygd, i söderns olivlund,
har presidenten signerat ett löfte
om tre veckors paus, tre veckor av tystnad
från granatkastares eld över dalarna gröna.
En journalist har man burit till graven,
Amal Khalil hennes namn, hon är borta.
Hon skulle ha skrivit om vapnens förstumning,
och blev själv tyst på det grymmaste sätt.
VI.
På Cypern har ministrar nu hävt upp sitt klubbslag,
nittio miljarder i euro åt Kiev.
Zelenskyj, han tackar: vi fäktar om livet,
och Ukrainas drönare säljs nu åt världen.
Ty varje nation vill nu lära av kriget,
från Mellanöstern till Baltikums strand.
Så går det med konsten att värna en hembygd:
den sprids som en pest över världens bord.
VII.
Det är snart fyrtio år sen molnet kom glidande
från östan mot Västernorrlands gröna mossor,
och Arne i Ramsås berättar, han darrar,
hur allt förändrades över en natt.
I Gävles vildsvin bär man än spåren,
två djur av tre bär det farliga stoftet.
Naturen hon glömmer ej människans vårdslöshet,
hon bär det i märgen och barken på fur.
VIII.
I Boden, den lilla, en sommardag fjärran,
smet lille Olof, fem år, ifrån dörren sin hemma.
Och poolen hos grannen, den blå och den lockande,
blev slutet på allt vad en framtid kan ge.
Hans far står där kvar och bär skulden som klippa,
"jag skuldbelägger mig själv än", säger han sakta.
Hans mor har ett hål som ej fylls av en salm.
O havet, du vilda, du blir mig en vän nu,
när poolen blir grav, där små barn skall förgås.
Min visa är riktad till alla som vaktar
var lekfull och rastlös liten sjöman i gryt.
IX.
I Sverige, mitt Sverige, en flicka på femton
har tagit två liv på tre dygn, enligt polisen.
Och bakom, misstänks, står en fallen artist där,
en rappare, drivande, som står Rawa nära.
I Södertälje sprängs dörr till en villa vid midnatt,
och familjen får fly ut i nattrock och tygskor.
Var visa jag skrev om en älskogs bekymmer
står nu som en suck från ett annat årtusen.
X.
Och påven Leo har höjt sin röst där i Afrika
och sagt: främlingen hunsas som husdjur i bur.
Han ser hur vår värld har förlorat sin vördnad
för vandraren, tiggaren, flyktingens blick.
I polska Beskiderna mötte en kvinna
en björn ute i skogens mångtusenårsmossa,
det slutade illa. Naturen har tänder,
och världen är främmande för dagen som var.
XI.
Där borta, i Kaliforniens solvarma dalar,
har Meta nu tvingat åttatusen på porten,
och Microsoft räcker gyllene kuvert
åt den som frivilligt ger upp sina tangenter.
Ty maskinerna kräver sin ohyggliga näring,
och människan offras åt kiselns hunger.
I världen är nu tretusen miljardärer,
om fem år blir fyra, så räknar man redan.
Men trubaduren, han äger sin luta, sin stämma,
och det är en rikedom ingen kan stjäla.
XII.
Nu skiner det ändå på Vinga och Brännö,
och måsarna letar sig hemåt mot Marstrand.
Fyra grader, men solen, den tröttar ej strålen,
och vårens lilla flicka går grön över ängen.
Jag stämmer min luta, jag slutar min visa,
med tack till er alla som lyssnat en stund.
Tag ut er i fjärden, tag färjan till Hönö,
och lyssna på vågens urgamla refräng.
För sorgerna finns, det är säkert, min vän,
och världen är rivig som klyvsåg i stump,
men så länge den lilla melodin finns kvar,
så länge refrängen går vidare i bröstet,
så länge en hamn väntar trubaduren hemma –
så är livet ändå en visa att sjunga.
