Det var den dimmigaste morgon Edinburgh skänkt mig på flera år, och termometern utanför fönstret stod orörlig vid fem grader när jag drog upp gardinen och såg konturerna av Calton Hill upplösas i något som mer liknade ångan från en tepanna än atmosfärisk fukt. Holmes hade varit uppe i flera timmar; han tycktes överhuvudtaget inte ha sovit, och satt nu vid frukostbordet med en hög av morgontidningarna utbredda framför sig som om han lade kort i en patiens.
»En sällsynt rik skörd, Watson«, sade han utan att se upp. »Hela vår tids sjuka i nio spalter. Sätt er ned. Jag ska genast ge er den korta versionen.«
Jag satte mig och lät honom hälla upp kaffet.
»Iaktta först«, fortsatte han, »att två av de stora västerländska tidningarna idag rapporterar om någonting jag vill kalla anklagelseförfalskningens ålder. President Trump publicerar bilder på åtta iranska kvinnor som angiveligen skonats från avrättning, och inom timmar exploderar sociala nätverk med påståenden om att bilderna är genererade av maskin. Vad som är ovanligt är inte bedrägeriet utan att den iranska regimen själv tillhör anklagarna. Vi lever, käre doktor, i en tid då även förfalskningarnas anklagelser kan vara förfalskningar.«
»Då är det väl omöjligt att veta vad som är sant?«
»Tvärtom. Det är fullt möjligt, men kräver lika mycket arbete som det alltid krävt. Människan har fått nya verktyg för bedrägeri, inte nya förmågor att stå emot dem. Betrakta«, han pekade på ett telegram från Sveriges Radio, »dessa falska sms som uppmanar våra svenska bröder att betala trafikböter via en länk. Tekniken är hypermodern, modus operandi lika gammal som klockan på Charing Cross. En förfalskad uniform, en förfalskad signatur, ett brev som ser ut att komma från överheten. Jag har själv läst tre fall i de gamla brevkolumnerna från sjuttiotalet som beskriver exakt samma manöver, postad istället för sänd genom etern. Bedragaren förändras inte, Watson. Endast hans medium förändras.«
Han räckte mig en annan tidning.
»Och här. Frankrike rapporterar att en förfalskad BBC-redogörelse cirkulerar med påståendet att den ukrainske presidenten skulle ha stulit en målning. Vidare, från Beirut, skriver en libanesisk röst att 'halva landet vill inte' sluta fred med Israel. Halva landet, Watson. Inte hela. Det är just sådana proportioner en rättsläkare, eller åtminstone en uppmärksam diplomat, måste intressera sig för. Världen rapporteras alltid i absoluta tal när sanningen rör sig i bråkdelar.«
Jag bläddrade vidare och hittade någonting som fick mig att rycka till.
»Holmes, läste ni om de trettioen sengångare som dog i en lagerlokal i Florida? En djurpark som skulle ha öppnat...«
»Jag läste det. Trettioen djur frusna till döds i ett lagerhus utan värme och utan rinnande vatten. Det är inte enbart grymhet, doktor, det är förvaltningsbrott av samma slag som de gamla brittiska kolonialtransporterna. Någon ansvarade. Någon skall ställas till svars. Notera även den lilla notisen från BBC om att översvämningsvarningssystemet vid Imja-glaciären i Himalaya har stått orört sedan tjugohundrasexton. När en miljondyrt installerad anordning lämnas att rosta är det inte ett tekniskt fel, utan en moralisk försumlighet. Den ena typen av brott bekymrar polisen. Den andra borde bekymra civilisationen.«
»Och här«, tillade han med plötsligt intresse, »tycker jag bättre om. En jättebläckfisk, nitton meter lång, kan ha dominerat haven för hundra miljoner år sedan. Tänk er det. I generationer har vi antagit att ryggraden segrade. Nu visar fossila spår att tentaklerna en gång var överlägsna. Det är min favorit av tidens vetenskapliga lärdomar: våra antaganden är alltid den sista pelaren som faller.«
Jag frågade honom om han läst notisen om Östersjötorsken.
»Doktoranden vid Linnéuniversitetet, ja. Han har funnit att fisken mår bättre än man trott. En glädjande mening, Watson, men varsam läsning. Bättre än man trott är inte detsamma som bra. Det är ett klassiskt fall av att man flyttar mätstickan, så att en något mindre katastrof ter sig som seger. Jag ser samma figur upprepad i analytikerns utlåtande att bensinransonering 'inte är i sikte'. Inte i sikte är inte detsamma som omöjlig; blott inte synlig. Stora skillnader, doktor.«
Klockan ringde tio och Holmes tände sin pipa, vänd mot fönstret.
»En sak till tycks mig värd er journal. På slagfältet i Ukraina rapporteras att ryska soldater nu kryper i gasledningar, ibland flera kilometer, för att undvika drönarna. Tänk er denna scen: människan, hennes fysiska kropp, instängd i ett rör avsett för bränsle, krypande i mörkret medan maskinerna patrullerar himlen. Om jag någonsin sett en allegori för vår tids tillstånd, mannen reducerad till råvaran han transporterar, så är det den.«
Jag noterade frasen i mitt anteckningsblock medan dimman utanför fönstret tjocknade ytterligare och Princes Street nedanför försvann i en grå förlåt.
»Holmes«, sade jag, »ni har inte sagt ett ord om Iran-samtalen i Pakistan.«
»Därför, min käre Watson, att samtal som inleds med att bägge parterna förnekar att det är samtal sällan leder någonvart. Witkoff och Kushner reser. Araghchi anländer. Ingen förhandlar. Det är diplomatins ekvivalent av två herrar som råkas av en tillfällighet på ett tåg och låtsas inte se varandra. Om något följer på detta blir jag förvånad – och jag är beredd att bli förvånad.«
Han knackade ut sin pipa, tog en sista klunk av sitt kaffe, och vände sig mot mig.
»Skriv ned det, Watson. Skriv ned det allt. Inte för att lösa något, ty inget av detta kan en konsultativ detektiv lösa från ett hotellrum i Edinburgh, utan för att registrera. Vår tid förtjänar åtminstone en uppmärksam vittnesbörd. Det är, när jag tänker efter, ett detektivs sista uppgift när alla andra är fullbordade: att helt enkelt iaktta noggrant.«
Och så gjorde jag, medan dimman lade sig över Princes Street som ett täcke över sängar man ännu inte vågat bädda.
